Två män: Ta bort låtskrivarparen: Lennon/McCartney med epigoner. Dessa vill vi inte åt. Män har komponerat ihop i alla tider sedan Mozart och Salieri utan att det betytt ett dyft.
Också tas bort: alla amerikanska, vita män. Boy meets girls Waiting for a star to fall må vara en klatschig hit (speciellt i Cabin crews läbbiga version) men den saknar varje spår av tveksamhet.
Kvar har vi duon. Hetereosexualiteten suddas ut (inte nödvändigtvis av homosexualitet utan även av osäkerhet och ambivalens) av två män med en dator. Se framför dig Pet shop boys.
Sveriges bidrag till tvåmän-genren är inte illa: The tough alliance, Eurosport och The Embassy bär sin slipprande identitet som den sista droppen vatten. Det är melankoliskt, ironiskt och störigt.
Norge är inte heller oävna: Aha (var väl egentligen en duo, vad gjorde den tredje egentligen?), Kings of convenience, Fra lippo lippi. Alla lirar på Pet shop boys arena med stråkar, orchestra hits, blaserad sång och framåtsluttande beats.
På den arenan har även Röyksopp haft ståplats. Men med nya The Understanding börjar ambivalensen flagna och under den farligt icke vattenlösliga lacken döljer sig inte sex utan assexualitet. Navelludd.
Undantagen:
I 49 percent lever drömmen om Romanthonys återkomst: en enkel r'n'b-ballad med gospeluppbyggnad. Technon närvarande.
Follow my ruin luktar Aha.
Circuit breaker lånar allting från Being boring; stämningarna, fraseringen – till och med Nile Rodgers-gitarrerna. Det är dubbigare, clubbigare och mer Anders-och-Måns (de vedervärdiga nynaiva P3-skåningarna) än förebilderna men prestandan är godkänd.
Men sen vill jag inte prata mer om den här skivan, för följande spåret är en synt-opera med Jean-Michael Jarre-ambitioner. Dokumentär-redaktionen ringde. Dom behövde ett soundtrack till sin nya tv-serie "Jordens födelse".
Det sista vi behövde: ett nytt Daft punk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar