Pych-folk, en genre som verkar innehålla spannet mellan David Crosby´s solomustasch till mer nutida Six Organs of Admittance. Från denna genre hämtas två ny-gamla alster.
Den första ut är Bill Fay´s "From the bottom of an old grandfather clock". Demos och outtakes brukar inte vara kvalitetsäkrade men i Bill är fallet snarare tvärtom. De riktiga album jag har hört av Bill Fay från 1970-talet är överarrangerade och stråksmetade. Bill tycker att det på skiva inte är något problem med gitarrsolon. Det är inte ok.
På " From the bottom...etc etc bla bla" hörs sångerna i sin oförställda form. Visst låter det lo-fi och visst är vissa saker lite ofärdiga. Trots det gör sig låtarna betydligt mer rättvisa med ett skrälligt piano och lätt överstyrd gitarr än de symfonirockskompositioner som präglar albumen. Sammantaget är "From the...osv osv " en samling med psykedeliskt anstrukna visor med inslag av power-pop. Det hela är oförställt brittiskt utan att vara poserande. En känsla av landsbygd, utspillt Earl Grey och förlorat Common Wealth.
Vid samma tidpunkt, på havets motsatta sida finns Gary Higgins. Gary åkte dit för innehav av gräs, samlade sina vänner innan fängelsestraffet på 2,5 år och spelade in en psych-folk klassiker på 48 timmar. Resultatet blev "Red hash".
Trots sin obeskrivligt fula image ( se bild) har Gary ljus och klar röst, stundtals lik Elliott Smiths. Sångerna ges en luftig och mestadels akustiskt inramning. Det är rakt och direkt med flera subtila inslag. Värt att lyfta fram är den vingliga orgeln i magnifika " I´t didn´t take too long". Hippie-flummet undviks genom att låta personlig och angelägen. Mer pop än americana.
Gemensamt för Bill och Gary; omedelbart med hög skärpa, bra sång och melodier. Inga konstigheter bara väldigt bra. Båda skivorna har nyss remastrat och återutgivits. Kul köp helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar