Sonic Youth - Rather Ripped (album)

Det slog mig just att Rather Ripped nog är den första nya Sonic Youth-skiva jag har lyssnat på sedan 199...6? Hur det kommer sig ska jag fundera på men att Thurston Moores röst ter sig trygg och pappalik som anstår den läromästare som guidade mig under mina sena tonår kräver ingen betänketid. Vilket faktiskt gäller Rather Ripped i stort: anslaget är nästan löjligt direkt och melodierna låter bekanta redan vid första genomlyssningen. En klar fördel om ni frågar mig, noise-Sonic Youth har jag aldrig riktigt fastnat för eftersom det alltid funnits andra som gjort sådant bättre.

En förvånansvärt fin popskiva hur som helst. Dessutom av ett band vars medlemmar lyckas närma sig de 50 med stil och bibehållen cred. Hur kommer det sig? Är det på gamla meriter? Tack vare alla sidoprojekt och egna skivetiketter? Kopplingen till avantgardemusikscenen? Konstnärsscenen? Thurstons frisyr? Oavsett, det är en akademisk avhandling jag vill läsa. Några tips?

Juana Molina - Son (album)

Juana Molina bor utanför Buenos Aires. Med familj och barn i bakgrunden skriver hon betraktelser från villaområdet. Det kan vara en skällande hund eller en ännu mindre händelse som blir en sång. Det banalt triviala blir intressant tack vare en direkthet och orginalitet. Den dissonanta bakgrunden och molltonerna från tidigare Molina skivor finns kvar och gör att det aldrig blir larv eller flams.

Son är den före detta tv-komedi skådespelerskans fjärde skiva. Vet inte vad som kunde vara motsvarigheten i Sverige. Kommer inte på rak arm på en enda komedi-tjej på tv....någon Bolibompa-människa? Johanna Westman? Katti Hoflin? Babben Larsson?

Hur som helst, fortsatt intressant från Molina. Kanske inte lika bra som sist, lite för vida svängar här och där, nästan är dock gott nog.

http://www.sendspace.com/file/3ppzma

Aaaaaaaaaaarrgh

Buck 65 - Strong Arm (album)

Strong Arm is a "mixtape" in the New York-style underground hip hop sense of the word... with a twist. None of the instrumentals are from hip hop records. The music comes from the worlds of punk, classical, folk, library music, everywhere else.

It was recorded in a day on a budget of $0 and it shows. This is a scrappy piece of work. There are loud vinyl pops, mistakes, vocal glitches... In other words, it's very lo-fi.

[...]

Enjoy.

Buck

Ett sådant fantastiskt gratissläpp av Buck 65 som inte bara inleds med en This Heat-sampling utan åtföljs av Incredible Congo Band, John Fahey, Trans Am, Henryk Mikołaj Górecki, Six Finger Satellite, Broadcast, m fl. Sådan koll, talang och bredd snubben har, man kan inte annat än buga ödmjukt. Valdemareviews eget skyddshelgon?

---

Ladda ner och lyssna på Strong Arm sida 1 och sida 2.

Juni-tunes

• Eggstone. Är så fluffiga att det är lätt att avfärda dem som oangelägna eller pastischiga. Första plattan In San Diego är möjligen lite studentikos men både Somersault och Vive la Differénce är allvarsamma, välskrivna och smart effektiva poppärlor. Men varför tror jag mellan de 12 månader som går mellan Eggstone-perioderna att de är spexiga? Här är mina gissningar:

• Körerna. Alldeles för smarta, snygga och
• Soundet vill låta 60-tal när skivorna kom (90-tal) men låter nu (00-tal) bara tidlöst. Speciellt sista skivan som innehåller produktionsdetaljer där Eggstone plockat upp element från shoegazen och omsatt de med analoga ljud. Väldigt modernt.
• Att de är från Lund.

• The Slaves. Plattan "Save Me From Yesterday" kan lät avfärdas som ett uttänkt reklamprojekt. Även här är det retroambitionen som står i vägen. I grunden är det här melodiglädje på samma nivå som Ceasars Palace och Broder Daniel. Det förstnämnda bandet (där halva The Slaves spelar) avfärdas också ofta med samma reklambyrå-argument. Men 2006 känns autencitets-aspekten inte så viktigt längre. Speciellt inte när det är pop på agendan. Bye Bye Little Monkey, Treasure heart och Save me from yesterday. Undvik: One step.

• The Tough Alliance cover på Rozetta Johnsson Mine was real är bättre än originalet.

• Ultravox Reap the wild wind är med syntarna, det stora stadium-anslaget och den catchy refrängen veckans bästa återupptäckt. Jag vet att Ultravox John Foxx-år på 70-talet är de som ska gillas mest – det var punk! lite Devo! nästan som Jello Biafra! – men soundet är mer uthärdligt här på 80-talet och den där "riktiga" punken var lite snål mot melodierna. Ultravox 80-tal – lyssna gärna på plattan "The Voice" – låter melodierna upprepas och läggas mot varandra. Reap the wild wind kan du lyssna på här.