• Eggstone. Är så fluffiga att det är lätt att avfärda dem som oangelägna eller pastischiga. Första plattan In San Diego är möjligen lite studentikos men både Somersault och Vive la Differénce är allvarsamma, välskrivna och smart effektiva poppärlor. Men varför tror jag mellan de 12 månader som går mellan Eggstone-perioderna att de är spexiga? Här är mina gissningar:• Körerna. Alldeles för smarta, snygga och
• Soundet vill låta 60-tal när skivorna kom (90-tal) men låter nu (00-tal) bara tidlöst. Speciellt sista skivan som innehåller produktionsdetaljer där Eggstone plockat upp element från shoegazen och omsatt de med analoga ljud. Väldigt modernt.
• Att de är från Lund.
• The Slaves. Plattan "Save Me From Yesterday" kan lät avfärdas som ett uttänkt reklamprojekt. Även här är det retroambitionen som står i vägen. I grunden är det här melodiglädje på samma nivå som Ceasars Palace och Broder Daniel. Det förstnämnda bandet (där halva The Slaves spelar) avfärdas också ofta med samma reklambyrå-argument. Men 2006 känns autencitets-aspekten inte så viktigt längre. Speciellt inte när det är pop på agendan. Bye Bye Little Monkey, Treasure heart och Save me from yesterday. Undvik: One step.
• The Tough Alliance cover på Rozetta Johnsson Mine was real är bättre än originalet.
• Ultravox Reap the wild wind är med syntarna, det stora stadium-anslaget och den catchy refrängen veckans bästa återupptäckt. Jag vet att Ultravox John Foxx-år på 70-talet är de som ska gillas mest – det var punk! lite Devo! nästan som Jello Biafra! – men soundet är mer uthärdligt här på 80-talet och den där "riktiga" punken var lite snål mot melodierna. Ultravox 80-tal – lyssna gärna på plattan "The Voice" – låter melodierna upprepas och läggas mot varandra. Reap the wild wind kan du lyssna på här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar