Det slog mig just att Rather Ripped nog är den första nya Sonic Youth-skiva jag har lyssnat på sedan 199...6? Hur det kommer sig ska jag fundera på men att Thurston Moores röst ter sig trygg och pappalik som anstår den läromästare som guidade mig under mina sena tonår kräver ingen betänketid. Vilket faktiskt gäller Rather Ripped i stort: anslaget är nästan löjligt direkt och melodierna låter bekanta redan vid första genomlyssningen. En klar fördel om ni frågar mig, noise-Sonic Youth har jag aldrig riktigt fastnat för eftersom det alltid funnits andra som gjort sådant bättre.En förvånansvärt fin popskiva hur som helst. Dessutom av ett band vars medlemmar lyckas närma sig de 50 med stil och bibehållen cred. Hur kommer det sig? Är det på gamla meriter? Tack vare alla sidoprojekt och egna skivetiketter? Kopplingen till avantgardemusikscenen? Konstnärsscenen? Thurstons frisyr? Oavsett, det är en akademisk avhandling jag vill läsa. Några tips?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar