Kate Bush – Aerial

Jag återkommer till den här plattan om och om igen. Den vägrar släppa taget. Egentligen borde den försvinna lika snabbt som en Best of Djavan-platta: den fluffiga, raka och översymboliska produktionen inbjuder till hån.

Några av texterna är undermåliga: vem vill höra Kate Bush räkna upp pi? Eller teatraliskt sjunga "washin machine.... WASHING MACHINE....".

Låt för låt är Aerial inte alls lika stark som helheten. Det är ett album! (Ett dubbelalbum för att vara exakt.) De svaga inslagen har sin plats och de starka låtarna blir starkare av sin omgivning.

Stråkarrangemangen är finurliga på ett blaserat sätt.

Det sägs att Kate Bush gjorde plattan för att hennes son och hans kompisar skulle förstå vem hon är och vad hon har för jobb. Ett mycket bra skäl.

Jag vill inte verka esoterisk och ofokuserad, men ingen annan platta det senaste året har haft en sån lugnande och helande effekt på mig. Ja, det är verkligen inget bra argument för Aerial och det är inte stämningarna, de feta syntmattorna eller pulserande basen (obs! ironisk!) som får mig att som stiga ner i pusslet som det vore valsång och drömfångare i ett.

Det är de geniala detaljerna. Kate Bush melodierna. Och såklart symbolen Kate Bush.

Shit vad ni kan få tracka mig för detta...