Pitchfork 100 bästa för 2008

Pitchforkmedia, den något irriterande men ändå initierade sajten, har listat årets bästa låtar.
En kulturgärning av det mindre slaget är att hitta de av Pitchfork utsedda sångerna på Spotify.
Givetvis saknar Spotify de riktigt balla låtarna - den sanna indien - i sitt bibliotek. Men för att fräscha upp minnet om vad som egentligen hände under året fungerar den ändamålsenligt. I alla fall utifrån perspektivet vit indierock, halvt europeisk electropop, pliktskyldig R & B / Hip-Hop.

Här är listan
Och som synes är det ju lite småfånigt med numrering. Vad gör att en sång hamnar på plats 36 och inte 45? Eller 12 och inte 17?

El Maco

Macca......
Mannen är skyldig till "Yesterday", "Obla-di Obla-da" och "Eleanor Rigby".
Säkert också delaktig till "Yellow Submarine".

Som en av de nu levande Beatlarna sysslar Sir McCartney med A mountain of One-aktig musik under namnet The Fireman.En liten bugning till det.
Bilden Pauls pr-avdelning försöker förmedla är att Macca var den progressive, den som sprang på klubbar och den som hängde med i de senaste trenderna. Det är säkert sant i vissa avseenden. John Lennon var bevisligen mer introvert och retrospektiv med sina terapiskivor och Yoko-konst. Samtidigt går det inte att komma ifrån att McCartney känns lite lättviktig, lite löjlig och lite väl mycket music hall. Och det är ju faktiskt inte så häftigt att själv behöva sitta och förklara att man är den hippaste och ballaste. Det är bara det att ingen har fattat det.
I SvD har Harry Amster listat ett gäng McCartney låtar som sticker ut i basistens brokiga och ojämna karriär.
För oss Spotify användare har Valdemar gjort följande sammanställning.
Mest imponerad är jag av Monkberry Moon Delight. Helt klart flamsig men samtidigt vital komposition med en trevlig ba ba ba - slinga.
Som bonus får vi röstakrobatik - Sir Paul visar hela sitt register.

I samma SVD artikel fick följande uttalande från Jan Gradvall om The Beatles mig att tänka till en aning.
Han tycker att det tråkigaste med Beatleskulten är att den blivit så nostalgisk, eftersom det handlar om ett band som var raka motsatsen.

– De omprövade sig själva var sjätte månad och är det minst nostalgiska av alla band genom tiderna.

Det är alltså berättigat att polera upp det gamla Sloan-citatet It´s not the band I hate it´s their fans [1:13 in i låten].

Lili Haydn och annan musik från Californication

* Lili Haydn är med i ett avsnitt av Californication vilket fick mig att kolla upp henne på Myspace. Stråkar, akustisk gitarr, en rätt jobbig Tori Amos-röst i någon slags Lennon-folkton. Gillar't inte. Tyvärr.

* I avsnittet därpå spelas Pearl Jam Nothingman och jag överraskas av hur bra Pearl Jam har åldrats jämfört med Nirvana.

* Till seriens höjdpunkter hör annars "Little round mirrors" av Harvey Danger. Snyggt, smått och musikaliskt.

* ... och förstås My Morning Jackets version av Rocket Man samt den låtens upphovsman Elton John, vars "High Flying Bird" är en av många E.J-pärlor.

Många av låtarna från första säsongen finns på den här Spotify-samlingen.

Nu gaze - shoegaze 2.0

Sedan i mitten av 2000-talet har shoegazen... ni vet, fortsättningen på My Bloody Valentine och Rides stirrande på skorna, randiga tröjor, långa luggar, drönande gitarrer, monotona könlösa trummisar och knarkimiterad tjejsång lågt nedmixat.

... ja har shoegazen kommit tillbaka ordentligt. Vi glädjs.

Genren kallas nugaze eller nu-gaze. Jag har varit med att definiera den här.

Men det finns fler nugaze-fanatiker, kolla bara den här listan på Amazon.

För Spotify-ägare har nu Valdemareview satt ihop landets bästa nugaze-samling. Lyssnas här.

Förslag på låtar vi missat mottages tacksamt, men Spotify har inte full täckning när det gäller den globala nugaze-marknaden.

Här hittar ni Serena-Maneesh, Jeniferever, Asobi Seksu, M83, Shocking Pinks, Mews duett med J Mascis, Guitar, Fennesz, Giant Drags löjliga men nödvändiga My Bloody Valentine-bildstorm och lite mainstream (Interpol).

Mycket nöje!

I CAN HAZ REELTAR?

Bland alla menlösa Guitar Hero-videor som finns på Youtube så är den här faktiskt rolig. Anthrax gitarrist Scott Ian försöker spela en Anthrax-låt på Guitar Hero i all enkelhet på en stormarknad. Tonen är uppsluppet fnittrig med flera kul citat:
You're gonna have to write easier songs... 20 years ago
Hey I couldn't hear myself, the monitors were terrible
This is harder than really playing
Oh, this is lead, it isn't fair, I only play rythm
If you play this for real you will never be a guitar player because you will fuck up your hand... and only be a retarded video gamer

Vill man läsa om att först spela i band och sedan prova på Rock Band så skrev Sleater-Kinneys gitarrist Carrie Brownstein om det i Slate förra året.

Vad har jag betalat för, Spotify?

Vad roligt det kändes en dag för ett par veckor sedan! Spotify hade tecknat avtal med "indiedistributör". Nu gick det att få tag på det mesta!
Spotify kändes ett tag som en otroligt vital tjänst.
Visserligen saknades fortfarande Love, Peace & Poetry: Turkish Psychedelic Music (album currently not available). Det kändes dock som det var en tidsfråga innan detta också skulle lösas.

Jag laborerade friskt med spellistor och hittade med glädje både gamla och nya album. Givet Spotifys nya ansträngning betalade jag glatt för Premium-tjänsten vilket innebär en belastning på kontot a´ 99 kronor i månaden.

I lördags upptäckte jag till min fasa och förfäran att en hel drös med skivor som tidigare var lyssningsbara numera står som "currently not available".

Nu ställs frågan på sin spets - vad är det jag betalat för? En produkt som hela tiden och nyckfullt förändrar sitt utbud? Som betalande vill jag gärna ha en förutsägbarhet och en garanti att det jag hittat vid köptillfället ska finnas kvar. Absolut inte okej Spotify!

ARN, Konsumentombudsmannen och Marknadsföringsdomstolen - bered er på inkommande ärenden!