El Maco

Macca......
Mannen är skyldig till "Yesterday", "Obla-di Obla-da" och "Eleanor Rigby".
Säkert också delaktig till "Yellow Submarine".

Som en av de nu levande Beatlarna sysslar Sir McCartney med A mountain of One-aktig musik under namnet The Fireman.En liten bugning till det.
Bilden Pauls pr-avdelning försöker förmedla är att Macca var den progressive, den som sprang på klubbar och den som hängde med i de senaste trenderna. Det är säkert sant i vissa avseenden. John Lennon var bevisligen mer introvert och retrospektiv med sina terapiskivor och Yoko-konst. Samtidigt går det inte att komma ifrån att McCartney känns lite lättviktig, lite löjlig och lite väl mycket music hall. Och det är ju faktiskt inte så häftigt att själv behöva sitta och förklara att man är den hippaste och ballaste. Det är bara det att ingen har fattat det.
I SvD har Harry Amster listat ett gäng McCartney låtar som sticker ut i basistens brokiga och ojämna karriär.
För oss Spotify användare har Valdemar gjort följande sammanställning.
Mest imponerad är jag av Monkberry Moon Delight. Helt klart flamsig men samtidigt vital komposition med en trevlig ba ba ba - slinga.
Som bonus får vi röstakrobatik - Sir Paul visar hela sitt register.

I samma SVD artikel fick följande uttalande från Jan Gradvall om The Beatles mig att tänka till en aning.
Han tycker att det tråkigaste med Beatleskulten är att den blivit så nostalgisk, eftersom det handlar om ett band som var raka motsatsen.

– De omprövade sig själva var sjätte månad och är det minst nostalgiska av alla band genom tiderna.

Det är alltså berättigat att polera upp det gamla Sloan-citatet It´s not the band I hate it´s their fans [1:13 in i låten].