Múm på Debban ( konsert)

Nog kunde man tro att man hamnat på Konstfacks julmarknad. Trångt, mycket folk och konstskoleoutfits. Det hade man inte - man hade hamnat på Múm.

Múm har gått från att vara en Sigur Ros spinn-off till ett eget varumärke. En anledning kan vara att väsande väsendet Anna Vatlysdottir(typ?)hoppat av.
Av vad det såg ut som på scen hade Anna ersatts av Robyn och tv-personligheten Carina Berg.



Okej att det inte var de, det var vilket fall likt!

Konserten som helhet var både bra och dåligt.
Bra för att låtarna spelades med tyngd - dåligt för att det fjantades lite väl mycket med kazooer, harpor och melodica. Det fick mig att tänka på I am from Barcelona. Det ville jag inte göra just då.
När man är ett stort och härligt konstkollektiv kanske det inte är så lätt att vara koncentrerad alla gånger. Men oj vad mycket bättre allt lät när Múm agerade som en enhet än som fragment.

Åter tillsammans: Polvo!

Ja då! ATP-festivalen är kassakon som får indieikoner åter på fötter. Senast var det Slint som blev vänner och spelade covers på sina gamla låter inför extatisk publik. Denna gång handlar det om strängbändarna i Polvo som ställer upp efter splittringen för tio år sedan.


Men! Detta är inte orginal sättningen. En viktig komponent saknas nämligen trummpojken Eddie Watkins. En trummis som faktiskt lyckades med att hålla ihop det svajiga bygget Polvo. Utan det dynamiska trummandet och finkänsligheten i fingrarna hade Polvo aldrig lyckats med att nå toppen av indierock i mitten av 90-talet.

Lyssna bara här på en av många höjdpunkter från Exploded Drawering. Polvo på finast möjliga sätt.

Sammantaget är det dubbla känslor. Kul att Polvo åter står på scen. Trist att det börjar kännas lite väl mycket nostalgi och en saknad huvudmedlem.
Sweden Rock Festival eller kanske Borlänges nostalgifestival Peace & Love nästa?

My Bloody who?

Okej'rå, MBV har jag bara väntat 16 år på att se. Ses där: http://music.guardian.co.uk/news/story/0,,2207450,00.html

Bruce Springsteen – Magic

Jag har aldrig tyckt om Bruce. Vissa låtar, visst. Men hans musik har oftast varit sån där musik som gör sig bra live. Brötigt med mycket fokus på själva vägen och lite på målet.

Och så de där jävla gitarrsolona, jag avskyr gitarrsolo.

Mycket otippat då att jag gillar hans nya skiva. Den har ett par feta gitarrsolon och ett par riktiga saxofonsolon som får Ingmar Nordströms Saxparty att se ut som barnkalas.


Det är hälften mainstreamcountry (Restless hearts Bluest Eyes of Texas svävar som en ande över plattan) och andra hälften Mats Olsson. Mycket nedtryck keps och undanträngda känslor. Bit ihop. Streta på. Snart drar vi, du och jag.

Och så ett saxmatta på det och jag sitter tydligen som klistrad.

Balla band från Afrika

Oavsett om du vill ha en 74 minuters lång crossfade mix med långsam musik från Västafrika eller något hejjigt som påminner om den senaste gången du åt falafel. Kolla in detta:

http://awesometapesfromafrica.blogspot.com/

Otroligt ambitiös blogg där allt Afrika kan erbjuda i musikväg verkar få plats. Det räcker att titta runt och läsa de initierade texterna för att inse att det här med Afrika både är ett stort och diversifierat begrepp.

Buck 65 - This I Believe (essä)

I lördags när jag passerade Buck 65 i ingången till en friluftsbutik kom jag att tänka på en kort men rätt fantastisk essä jag hörde honom läsa i radion i våras. Essän finns på CBC:s webbsida i både text- och ljudform men att höra Buck 65 berätta om sin barndom och övertygelse att alla kan uppnå det de önskar är så mycket starkare.

Radio Robert

Tidig måndagskväll slogs P1 på. P3 var inget alternativ då Kvällspasset är olyssningbart pseudo-intellektuellt tramsande med obefintligt underhållningsvärde.

Turligt nog hamnade jag precis i inledningen av programmet "Robert Wyatt, mannen med världens sorgsnaste röst". Ett fantastiskt radioreportage där Gunnar Bolin spenderar ett antal timmar i Louth hemma hos Wyatt.

Bolins personliga reflektioner varvas med Wyatts egna berättelser och musik. En perfekt genomgång av karriären för noviser och intressanta uttalanden för den mer initierade Wyatt-kännaren. Att Bolin träffade det grånande Marxist-jazz-skägget för över tjugo år sedan gör reportaget ännu mer djuplodande.

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=1282 scrolla ner och lyssna för allt i världen!

Indievinyl; nedladdningsbar

På jakt efter en Good Horsey-diskografi snubblar jag på You Shall Know Our Discography som har som specialitet att lägga upp mp3:or av hyfsat obskyra indiesinglar från 90-talet, det troligtvis sista årtiondet i världshistorien som vinylsingeln motsvarade myspacesidan. Allt är dock inte riktigt lika obskyrt som Good Horseys fina Go Light-sjua (utgiven på skivbolagsjätten Trackshun Industries innan bandnamnet utökades med "Good") - här finns både en Hidden Cameras 10" och en tidig Brian Jonestown Massacre 7" att upptäcka för den som vill botanisera.

Istället för.....

José Gonzales "In our nature" har några veckor på nacken. Redan nu står det klart att mycket lite har hänt sedan sist. Det som har skett är ofrånkomligen åt det negativa hållet; ointressanta texter, platt produktion, något sämre melodier. Gonzales skivsläpp är i Valdemar-kretsar att betrakta som knappt godkänd.

För att visa god vilja och minimera gnäll på en måndag föreslår vi istället www.myspace.com/gepe


Gepe - en Chileno som blandar gitarr och elektronik med tidlösa melodier. Allt det vi önskar av halv-Argentinaren José.


På temat tonårstjejer som växt upp inser vi att Tegan & Sara med lätthet ersätter Sahara.
Sahara Hotnights har hittat till det tråkiga och traditionela "musik för musikrecensenter" i och med senaste "What if leaving is a loving thing". Tegan & Sara har skippat rocktåget och spelar underfundig pop i "The Con". Kvalitetsspannet mellan Robertsfors-jäntorna och de kanadensiska tvillingarna blir oerhört tydligt vid en jämförelse av "Visit to Vienna" kontra "Back in Your Head".

Mauro Scocco bloggar

...här.

Att han funderar på att sluta göra intervjuer och hoppas bloggen kan blir något mycket bättre gör det lite extra spännande.