The Hidden Camera - Mississauga Goddam (album)

Det är möjligt att jag är sist på bollen, men efter att har hört The Hidden Cameras på indieradiostationen Shredding radio så var jag tillslut tvungen. Jag köpte hela skivan.

Egentligen vet jag inte om det ska uppmuntras Robert Broberg-inspirerade rim på "pulling your Pol Pot" mot "cooking on your pot" men när melodierna är så helgjutna och färdiga får man helt enkelt böja sig. Det är rätt långt från "Båtlåt", helt enkelt.

Det är lite softrock, ganska mycket 80-talsindie och collegerock. Mycket melodier, stråkar och "väl-arrat". Mycket harmonier, men inte så mycket "knasiga tonartsbyten".

Joel Gibb (släkt med Beegees?) spelar och skriver nästan allt. Hans protestsångar-inspirerade Michael Stipe-röst hade varit helt outhärdlig med ett rockigt Janis Joplin-komp men han är så klart smartare än så.

"Fear is on" är det enkla valet för fans av bil-vänlig framåt-pop. Brass och stråkar i bästa High Llama-stil och slammertrummor a la Phil Spector (1970-tal, tänk Dion och Leonard Cohen-produktionerna).

Nåväl, nog med referenser. Skivan är ingen namedroppar-skiva. Det är en helt avslappnad popplatta, helt uppenbart ett verk av en man med en vision. Han följer idén hårt som en it-entreprenör och uppvisar enbart svarta siffror.
Och texterna är faktiskt bra, trots ordvrängandet: ganska politiskt – om man vill. Ganska homoerotiskt – om man anstränger sig.

The Hidden Cameras hemsida

Syd Matters – A whisper and a sigh (Album)

I dessa dagar då Jens Lekman firar svenska framgångar kan det vara värt att plocka fram rötterna. Det ena benet är Magnetic Fields. Det andra Television Personalities. Det tredje benet är nånstans i Nick Drake-land.
Nu ska vi gå dit det tredje benet pekar.

Ety i Nick Drake-land har även Syd Matters grävt. En 23-årig parisare som sjunger släpigt och rent om kärlek och flickor på klingande engelska.
Bakgrunden är stråkar, elektronika och plinkande akustik gitarr. Smäktande emellanåt, Radiohead-spleen andra gånger. Ambient-synten filtersveper i "Bones". Stråkarna vibrerar i "Black and white eyes" och det hela känns otroligt otidsenligt. 1980-talet är tillbaka och då inte bara kitschiga syntlåtar. Hela motreaktionen är på väg tillbaka: från just Television Personalities till Pastels och säkert grungen– huvva – om en inte alltför avlägsen framtid. Kom ihåg var ni läste det först!

Men nu handlar det om Syd Matters och han är fortfarande för Paris-haschig för att hålla för ett helt album, det blir helt enkelt för mycket OK Computer-kopiering (lyssna på "Love & Sleep" där hans oktavdubblade sång och Choir-mode på synten är snubblande nära plagiat).
Men vissa låtar duger för ensamma efterfester eller seg söndagsslummer. "Black and white eyes" och "End and start again" har snurrat en del i min Ipod i sommar och kommer fortsätta snurra långt in i oktober.

Syd Matters sajt

Rogers Sisters - Freight elevators (mp3)

Alla indiekids oavsett kön borde vilja hångla och sedan ingå giftemål med systrarna Rogers.
Dom bor i Williamsburg, Brooklyn, en av dom har hästsvans resten ser nonchigt coola ut, dom gillar varken Bush eller Martha Stewart, tillsammans spelar dom snärtig B52 post-punk i Rogers Sisters.

Förutom syskonparet är bandet förstärkt med den lätt androgyne och hawaiibördige Miyuki Furtado. Låten Freight Elevetors är första tecknet sedan debutalbumet "Pure evil" från 2002. Allt låter sig likt, lite bättre produktion, sången delas av Miuykis något gapiga sångstil Jennifers mer skönsjungande. Rogers Sisters har potential att bli ett betydligt roligare band än alla tillbakablickande garagerockare eller 80-talsnostalgiker. Men låten "Freight elevators" är inte lösningen, snarare en indikation att bandet med hawaii-killen och de tuffa systrarna kan vara något intressant på spåren.

Ladda hem, lyssna och titta på dom här: www.rogerssisters.com

Tribalistas – Já Sei Namorar (låt)

Brasilianska Tribalistas är elakt utryckt ett Fugees för Marise Monte-fans. Eftersom Tribalistas inte har någon Wyclef eller Lauryn Hill så är dom helt uthärdliga. Musiken bygger dessutom mer på Jorge Ben och Edu Lobo än Enya och Roberta Flack.
Musik ska inte byggas utav glädje och Tribalistas visar att melankoli ingalunda är hallmärkt japanskimporterad svenskpop. Här går stråk av urban melankoli (inte politisk korrekt misär, gubevars!) och loj handklapp håller takten.
Man önskar att sån här musik fick vara exempel på kolonistbegreppet "world music", hellre än Buena Vista Social Club och all jäkla tango. Brasilpop ligger närmare än man tror – med lite mer utdragna melodier, tack vare portugisiskans många chantibla diftonger.
Om jag bara förstod språket lite bättre skulle jag kanske jag skulle kunna relatera till den också.

Titeln betyder "Jag vet redan hur man älskar".

Tjuvlyssna på
http://www2.uol.com.br/tribalistas/e/ouca.htm

Frida Hyvönen - You never got me right ( mp3)

Jaha, en singer-songwriter till.
Ensam, ihopkrupen plinkas det fram lågmälda och countryinfluerade alster om svunnen kärlek.
Låter det kul? Nä just det. Därför är det befriande att Fridas mp3
"You never got me right" är en bit från allt detta.
Hon hamrar på ett piano, sjunger ganska högljutt(visserligen om svunnen kärlek), musiken vinglar och kränger. Det hela är över innan två minuter. Visst kan vän av ordning ropa Joni Mitchell, Rickie Lee Jones och Tom Waits men trots det går Hyvönens egenhet inte förlorad. Modigt och absolut inte identitetetstlöst, enda invändningen är att hon kanske försöker lite för mycket. Att döma en hel artistkarriär efter en låt är dock inget vi sysslar med här. Intresset är väckt och vi vill höra mer!

ladda hem från http://www.fridahyvonen.com/MUSIC.htm

Välkommna ska ni vara,

här kommer det snart finnas en massa musikrecensioner. Vi ska bara hitta någon musik att lyssna på först.