Det är möjligt att jag är sist på bollen, men efter att har hört The Hidden Cameras på indieradiostationen Shredding radio så var jag tillslut tvungen. Jag köpte hela skivan.
Egentligen vet jag inte om det ska uppmuntras Robert Broberg-inspirerade rim på "pulling your Pol Pot" mot "cooking on your pot" men när melodierna är så helgjutna och färdiga får man helt enkelt böja sig. Det är rätt långt från "Båtlåt", helt enkelt.
Det är lite softrock, ganska mycket 80-talsindie och collegerock. Mycket melodier, stråkar och "väl-arrat". Mycket harmonier, men inte så mycket "knasiga tonartsbyten".
Joel Gibb (släkt med Beegees?) spelar och skriver nästan allt. Hans protestsångar-inspirerade Michael Stipe-röst hade varit helt outhärdlig med ett rockigt Janis Joplin-komp men han är så klart smartare än så.
"Fear is on" är det enkla valet för fans av bil-vänlig framåt-pop. Brass och stråkar i bästa High Llama-stil och slammertrummor a la Phil Spector (1970-tal, tänk Dion och Leonard Cohen-produktionerna).
Nåväl, nog med referenser. Skivan är ingen namedroppar-skiva. Det är en helt avslappnad popplatta, helt uppenbart ett verk av en man med en vision. Han följer idén hårt som en it-entreprenör och uppvisar enbart svarta siffror.
Och texterna är faktiskt bra, trots ordvrängandet: ganska politiskt – om man vill. Ganska homoerotiskt – om man anstränger sig.
The Hidden Cameras hemsida
1 kommentar:
jag tycker att texterna är ganska äckliga. Homo eller inte men på förra skivan sjöng Gibb glatt om att urinera på sina ben. Blä.
Skicka en kommentar