Finsk populärkultur är ett kapitel för sig. Anledningen är enkel: finländare är förmodligen västvärldens mesta individualister och ger mest blanka fan i vad du, grannen eller experten tycker om dem.
I det lagbundna universum av konformism som är mainstreamvärldens popkultur anses ofta den som inte bryr sig om lagarna som hjälplöst fel. Må det vara Eurovisionsschlagern eller den senaste krönikörlistan – utanför hemlandet är de finska varianterna aldrig rätt.
En egensinnighet av sådant mått kan dock alstra populärkulturella fenomen av sällan skådade slag. Exemplet för dagen är det senaste årets exotiska finska psychfolk-våg som i våras nådde en nästan ansträngt hög nivå på Williamsburghipster-indexet, där hela freakfolk-scenen klättrat i ett par år redan.
Vågen visar tack och lov inga som helst tecken på att ebba ut när nu också Paavoharju från Nyslott i östra Finland albumdebuterar på Fonal Records, Tammerforsetiketten som spelat en viktig roll i att faktiskt ge ut Islaja, Kiila och andra besläktade band på annat än de hembrända skivor som banden själva länge nöjde sig mig.
Yhä hämärää (”Allt dunklare” gissar vi men vet du bättre tveka inte att hojta till!) är nämligen inget annat än förbluffande fenomenal. Så spröd och så vacker och samtidigt så spretig att man...kommer...av...sig. Helt.
Musikens beståndsdelar är så vitt skilda och resultatet så oväntat och fulländat att redovisa dem är nästan oförskämt. Som genom ett tunt filter av skiftande kortvågsbrus hör jag ändå smäktande österländsk sång, naturligt distorderade gameboybeat och gitarrplock, ett blygt pianospel, en flyktig kyrkokör och de finaste melodier.
Pust. Alltså... det kan ha varit årets skiva jag just hörde.
4 kommentarer:
Kan bara hålla med. Det här är en lysande skiva!
Ja, verkligen. Den är faktiskt bättre än alla de andra finska psychfolk-album jag hittils hört.
läste för övrigt att Jose Gonzales beskrevs som en frontfigur för latino-scandinavian psych-folk movement....
Skicka en kommentar