Det här är senaste fyndet sedan Paavoharju.
Kombinationen hiphop och hype är sällan befogad. Å andra sidan är Danger Mouse mix av Jay Z:s Black Album och The Beatles White album till Grey Album så genialt (och inte bara på ett Blandaren-vis) att det är klart, stordåd var att vänta av jänkarn.
Men så är det här med Cee-lo (nej, inte Skee-lo, med "Wish I was a little bit taller"). Med den rösten kan Rufus Wainwright ta sin Thom Yorke-onani och dra till skogs, tack så mycket.
Ring istället Dolly Parton! Scott Walker! Marvin Gaye!
Jag i min vita svenskhet uppskattar ett experimentellt band som blandar svart, vitt, retro, nutid, hiphop och allmän produktionsglädje med estetik, ja jippi. Här pratar vi estetik, tänk senaste Lotta Lotass-boken. Mördare, suprehjältar, kaniner. Ett dekokt av den amerikanska mytologin.
Bortse från Oukast-vibbarna, det är bara du som hör dåligt. Om jag lyssnar igenom plattan tio gånger till kanske jag kan återkomma med bättre analys och mindre emotion.
25 april 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Mmm, Danger Mouse är fantastisk. Inte bara hans Grey Album, utan även hans skiva Ghetto Pop Mix med Jemini, men inte minst förra årets bästa skiva: The Mouse And The Mask tillsammans med MF Doom under namnet DangerDoom
Skicka en kommentar