Pet Shop Boys – Fundamental

En medbloggare här på Valdemar har hånfullt men tyst namedroppat BWO i samband med släppet av Fundamental. Speciellt "The Sodom & Gomorrah Show" sägs vara BWO-nedstigen. Jag tror han menar: övertänkt och övertydlig.

Pet Shop Boys börjar alltmer likna Woody Allen. Ett ständigt flöde nya verk, nya fans som tillkommer och – framförallt – de gamla fansens snack om gamla Woody, om gamla PSB. Som om Woody Allen skulle kunna göra en ny Manhattan eller Annie Hall, Pet Shop Boys en Behaviourism eller Actually. Både Pet Shop Boys och Woody Allen har gjort många fina grejer sedan sina storhetsår, (även om förra plattan Release är pinsamt mjäkig och är också den sämst sålda plattan). Deras konstnärskap tog helt enkelt inte slut efter de första fyra utan räckte många gånger om.

Till skillnad mot Oliver Stone och Madonna så har varken Woody Allen eller Pet Shop Boys förnyat sig. De är i grunden samma personer som när de startade. Visionen – Pet Shop Boys "disco" - har inte förvandlats. Pet Shop Boys har alltid varit kommersiella men aldrig beräknande. Deras blöta finger har aldrig varit uppe i luften.

Ja, det är klart att de alltid varit moderna. Men de har aldrig gjort en countryskiva eller en grunge-influerad satsning. De har aldrig varit intresserade av Nine in nails, som många av deras generationskamrater. Det närmaste räddhågsen cynism de kommit är Nightlife som möjligen tar deras eurodisco-spår lite för nära trancetechnon. Men å andra sidan – det var 1999. Eurodiscon betraktades som död då.

Nya plattan är alltså ingen "återgång" till det gamla PSB. Det här är bara fortsättningen. Här finns eurodisco-referenserna, de tongue-in-cheek-iga texterna med litterära referenser och en allt mer tydlig överton av homosexualitet. PSB har faktiskt varit längre utanför garderoben än inne (bandet kom ut 1993).

Texterna på nya plattan är inte Pet Shop Boys bästa, det faller på ordval och storys. Men en gammal fantast känner igen PSB-universumet. Styrkan på Fundamental är melodierna. "Psychological" har alla möjligheter att bli en ny "Before" – lyftet det sista minutrarna är välregisserat. "Minimal" och "Twentieth Century" har alla melodier som inte är skrivna för någon annan än Neil Tennant. Det här är låtar för röstläge och Pet Shop Boys synthar.

I "I Made My Excuses and Left" blir torra PSB-ögon våta, för då gör två klassiska PSB-instrument återentré: oboe och valthorn.

Ungefär som att få se Mia Farrow och Woody Allen tillsammans igen.

Men det kommer ju inte hända.