Kate Bush – Aerial

Jag återkommer till den här plattan om och om igen. Den vägrar släppa taget. Egentligen borde den försvinna lika snabbt som en Best of Djavan-platta: den fluffiga, raka och översymboliska produktionen inbjuder till hån.

Några av texterna är undermåliga: vem vill höra Kate Bush räkna upp pi? Eller teatraliskt sjunga "washin machine.... WASHING MACHINE....".

Låt för låt är Aerial inte alls lika stark som helheten. Det är ett album! (Ett dubbelalbum för att vara exakt.) De svaga inslagen har sin plats och de starka låtarna blir starkare av sin omgivning.

Stråkarrangemangen är finurliga på ett blaserat sätt.

Det sägs att Kate Bush gjorde plattan för att hennes son och hans kompisar skulle förstå vem hon är och vad hon har för jobb. Ett mycket bra skäl.

Jag vill inte verka esoterisk och ofokuserad, men ingen annan platta det senaste året har haft en sån lugnande och helande effekt på mig. Ja, det är verkligen inget bra argument för Aerial och det är inte stämningarna, de feta syntmattorna eller pulserande basen (obs! ironisk!) som får mig att som stiga ner i pusslet som det vore valsång och drömfångare i ett.

Det är de geniala detaljerna. Kate Bush melodierna. Och såklart symbolen Kate Bush.

Shit vad ni kan få tracka mig för detta...

Fibes oh Fibes – Get up (mp3)

Åttiotalet har hittills varit mest Gang of four, new wave (läs vad vi skrev i mars 2005), Talk talk och i viss mån den korkade popestetiken à la Madonna. Jo, på sätt och vis kan man säga att U2 och Simple Minds har fått ny efterföljare i stadiumrockarband som Coldplay. Tungsinne som pose.

Nu grävs det längre bak på samma kommersiella kanal. Fibes, Oh Fibes nya singel Get up är en musikturism till vad som hände före 1980. Här en ljudbild tydligt influerade av producenter som Michael Narada Walden, Quincy Jones och vissa delar av Nile Rodgers (gitarr-figurerna, fingerknäppningarna och stråkarna).

Dessutom är det en inte helt onjutbar doft av Toto-influenser över Get up. Den som kan sin 1978-urban soul vet hur genialt bröderna Porcaro lyfte mediokra artister som Brothers Johnson till nya dansgolv.

Damkören i bryggan och piano-synkoperna är helt och hållet tajmwarpade från brödernas "Number one"-platta.

Ljudbilden är fet och lyxig. Möjligen är rythm-sektionen lite väl framträdande och statisk – redan i verserna. Det hade aldrig Bruce Swedien släppt igenom.

Lyssna och ladda ner här – vi ser fram mot albumreleasen.

Eric's Trip (konsert)

I teorin hatar jag det men i praktiken kan jag inte låta bli – forna favoriter som återförenas och som jag aldrig sett live är en förbannelse. Att resa tillbaka i tiden och se dem när det begav sig på riktigt går inte, att låtsas som ingenting funkar också dåligt eftersom de ofta betytt alldeles för mycket, och att se dem återförenade i efterhand blir aldrig endast bra eftersom jag upplever någonting som inte borde hända, något som bandmedlemmarna aldrig avsåg skulle hända när bandet fortfarande var ett band. Den enda fördelen jag på rak arm kan komma med återföreningsspelningar är möjligheten att få uppleva de sidor av bandet som skivorna aldrig gjorde rättvisa.

På det var dock Sappyfestivalens Eric’s Trip-spelningar för ett par veckor sedan lysande exempel. Återigen påmindes världen om hur mycket hängiven punk (Bad Religions ”We’re Only Gonna Die” avslutade, som den uppmärksamme redan sett på låtlistan ovan) och mullrande Black Sabbath-hårdrock som ligger i Rick Whites välkända beskrivning av Eric’s Trip som "sappy melodic pop music on top of thick distortion". Euforin bland alla närvarande överträffades nog endast av den naiva men ärliga förhoppningen att detta ändå kan ha varit det riktiga Eric’s Trip vi just fick uppleva.

Se videoupptagningarna, om än med bristande kvalitet, och komplettera Eric’s Trip-samlingen med Rick och Marks egna nyutgåvor av demokassetter och liveupptagningar på Great Beyond Recordings.