Googoosh – Hamseda

Om det fanns någon rättvisa skulle Sverigeaktuella Googoosh ha en lika stor gay following som Liza Minelli och Shirley Bassey.

Dessvärre finns det varken rättvisa eller homosexuella i Iran.

2007 enligt Karl

Förra året runt den här tiden förutspådde jag att hip-hop skulle bli the shit under2007. Kanye West i all ära men någon ny och oförutsedd rörelse som kom upp till ytan tyckte vilket fall jag inte syntes till. Panacea kan dock vara vad jag väntat på....

Enligt min Last.fm är årets skiva Blonde Redhead. Empirin och statistiken är emotionellt synkroniserad. Blonde Redheads "23" med tillhörande konsert på kulturhuset tak tillhör defintivt årets musikaliska höjdpunkt. Den grånande konstrocktrion återuppfann sig själva och hade låtmaterialet att backa upp det hela.

Battles fick förutom en liverecension från Boston via SMS till det ordentligt. Bortsett jojk och smurfsång skapades stor musik som fascinerade. När jag såg denna här videon föll allt på plats. Kampen mellan falangerna Don Caballero och Battles var enkelt vunnen.

Heja Sverige! Både Anna Järvinen och Säkert! förtjänar omnämnande. Bra skivor och bra texter på svenska är alltid välkomna. Dungen straffade ut sig själv med "Tio Bitar" som bara hade en bra låt, den instrumentala "Visa vägen". José Gonzaléz hade en uppvisning i utråkning och intetsägande texter.

Generellt tappade den tradionella indierocken/singer-song-skrivarna mark i min musikaliska karta. Hedersamma omnämnande bör ändå of Montreal och the Apples in Stereo få. Mer experimentelt och klart bra lyckades Múm och Mice Parade med sina senast alster.

Under avdelningen habilt hantverk hamnar Feist och Laura Veirs. Man kan anklaga Feist för indiecred-Norah Jones men Feist har de facto låtarna, produktionen och inte minst rösten att slå brett fast fortfarande kännas exlusiv. Laura Veirs gjorde den bästa pop-singersongskrivandet med indietouch. Redo för vilken film eller tv-serie som helst. Årets guilty pleasure Fergie med "Clumsy". Låten lyckas med att vara från 2006 (tror jag), ha ett riktigt risigt parti i sig men ändå fånga min uppmärksamhet.

Ett tag trodde jag att jag förlorat Animal Collective. Men senaste "Strawberry Jam" har tillsammans med Panda Bears "Person Pitch" varit soundtrack för hösten respektive våren. Pandans "Pony Tail" och Animal Collectives "Winter Wonderland" är skinande exempel.

2007 var också en kul comeback för 90-tals ikonen Goldie, nu under namnet Burial! Vi var många som inte trodde inte han skulle repa sig efter sitt drum´n bass anthem "Mother" på "Saturn Returnz" men med "Untrue" visar Burial flera anledningar att färga tänderna gyllene.

Nä, jag tror Burial är här just nu, och inte så länge till. Årets hajp, mark my words. Men i och för sig finns det en uppsjö drum n´bass romantiker redo att kasta sig in i ringen. 2008 är det Burial som producerar David Bowies dub step platta!

The Wire´s Duquan måste få vara med på bild trots han syns på tv och är påhittad. I vilket fall det sorgligaste och mest politiska att bevittna under året och måste därför hedras med en bild. Vi får hoppas att Method Man, som spelar gangsta i HBO-produktionen, inspireras och gör en fantastisk temaskiva utifrån tv-serien. Det skulle behövas.

Till sist, är det någon som ställer till bröllopsfest och bjuder mig lovar jag att framföra Robert Wyatts "Just as you are". Vackrare än så blev det inte i musikväg 2007.

2007 enligt Olle

Hade Kina varit lite mer... with it hade 2007 varit Hitsens år. I vissa fall har enskilda, geniala låtar övertrumfat hela albumet, det s k Blonde redhead-syndromet (se nedan).

Oink lades ner och jag blev desperat och utsvulten. Efterföljaren Waffles tror jag är en modern urban myt – alla har "en kompis som har en kompis som kanske kan fixa en invite". Svälten gjorde att jag ett kortare tag trodde att Pharoahe Monch var årets grej. Albumet Desire (och låten!) var såklart en höjdare men nådde inte upp till Kanye Wests musikhistoriska grävjobb The Graduation, inte långt från The Avalanches. (Hans mixtape Can't Tell Me Nothing var också mäktig, vad var den jo präktig.)

Lykke Li, "Little bit" och framförallt hennes Myspace gav hopp till att det finns ett liv på den svenska musikscenen efter Göteborgsvarvet med The Tough Alliance och Boat Club.

Bruce Springsteens Magic var inte så speciellt på det hela taget men skakade om min värld eftersom jag har passerat 32-årsåldern.


Libanesiska Elissa hittade tillbaka med plattan Bastanak. Kolla även det här estetiska haveriet med nya Elissa-singeln.

Californication (har inget med snoppstrumpe-bandet att göra) var inte bara årets allra överlägsnaste tv-serie utan levererade ett fantastiskt soundtrack som fick mig att upptäcka My Morning Jackets Elton John-cover "Rocket man" och omvärdera (till positivt) Bob Dylan Blood on Track. OC-kopian Gossip Girl hade bra musik men mer Absolute Indie än Californications fingertoppskänsla.

The Clienteles God Save The Clientele gjorde precis som vanligt: bakgrundsmusik till parmiddag i Vasastan. Alternativ: Tracey Thorns Out Of The Woods. Clienteles är dock bättre att bli full till; inte lika hysterisk. Tracey Thorn är lite väl Annie Lennoxs comeback. Mer parmiddagsvänligt: Gruff Rhys gjorde årets walespop. Finurligt och vanebildande.

Florence Valentins låt "Hopplös" från riktigt fina albumet Pokerkväll I Vårby Gård var exakt det jag väntade på: rock, politik och fina melodier. Och Marianne Faithfull-covers funkar alltid på mig.

Återupptäckten: "Paroles paroles" med Joe Dassin (här i konstig Alain Delon-video) som gav fin patina åt Hessens herrgårdsfest i juli.

Mice Parades Mice Parade var vid sidan om sajten Awesome tapes of Africa, årets bästa surrogat-Afrikamusik, men med drone-gitarr. Som ett Unicef-projekt i Chapterhouse-tshirt.

Laakso förvånade med 1) Peter Jöback-gay-duetten "Italy vs Helsinki" som gav Tracksplats; 2) årets uppryckning från sorgligt, gråtigt studentdemoband (jag minns Annas cds-demos med dem...) till en ny väsentlighet, ganska exakt som Fibes Oh Fibes eller årets Shout out louds, som inte nådde till Laaksos höjd.

The Field gjorde From Here We Go Sublime till ett bra interludium tills electronica-housen blir intressant igen. Electronican var alltför trendig 2007, berörde aldrig på riktigt, de riktiga blev talangerna ängsliga.

Eldkvarns Svart blogg. Ja, jag sa att jag fyllt 32 i år, va?

Apples in stereo och Of Montreal (favvolåt: "Heimdalsgate Like A Promethean Curse") lanserade en straight, galen konstskolepop som botade den sliskiga känslan av att ha lyssnat på för mycket Hidden Cameras.



NUFF TALK. Nu till the real deal, medaljerna:

Årets bästa album: Andorra från fantastiska Caribou som gjorde exakt den hi-fi-platta som Ariel Pinks Haunted Graffiti borde gjort.

Årets låt (i hemlighet): "Natalie" med Ola. Samma gränsöverskridande dansgolvshit som Backstreet Boys "I want it that way".

Årets låt (officellt): Blonde Redhead "23", det ogooglingsbara bandet gjorde en låt som fick resten av den fantastiska plattan att blekna.

Human techno beatbox-Joseph

Via Backroom Matches hittar jag franska Idol-Joseph:



Flerstämmigt!



Etta på min årsbästalista!

CSS cover på Grizzly Bear " The Knife"

Just när jag tänkte att brasilianska elektro-rock-new-age combot Cansei Ser Sexy var extremt överskattade, hade rådålig sång och bara var kända för att gruppmedlemmarna är födda i Brasilien slår dom till. Visserligen är det en cover på freak-folk-new-weird-america Grizzly Bear men det spelar ingen roll.

Sången "The Knife"har precis vad en stor del av CSS tidigare saknat, nämligen bra melodier och en svärta som bland annat för tankarna till svenska The Knife. Cirkeln är på något sätt sluten, jag tror inte CSS kommer att kunna toppa detta. Överraska mig gärna.