Robbie Williams – Rudebox

Jag har läst många recensioner av Robbie Williams nya platta "Rudebox". Den beskrivs som modig, dålig och kreativt fri.

Konstigt.

För jag hör en – förvisso skisartad men – sammanhållen popskiva. Robbie Williams rappar jävligt dåligt, speciellt i rimm med "ding" och "dong" i, men har han inte alltid varit dåligt på den där E-type grejen?

Får jag bara tillägga en sak: jag har aldrig gillat Robbie Williams särskilt, förutom enstaka ettor. Han har varit en hits-artist för mig, albumen har varit transportsträckor. Tills nu – här är ju ett album!

Sen är klart att "We're the Pet Shop Boys" är bisarr. En postmodern kollage-tolkning av PSB (som framförs feat Neil Tennant). Men här finns även fina färdiga poppärlor som Louise, Burslem Normals och fjäderlätt housigt Eric Gaddiga Lovelight. (Ladda ner dessa tre, åtminstone).

När Concretes släppte senaste plattan var det ingen som förvånade sig. När TTA släppte en skum balearic-platta blev det ramaskri på Cricket. En popstjärna ska tydligen inte ägna sig åt att utveckla sig och testa för mycket. (Fast Gwen Stefanis joddel-låt är lite över toppen.)

Jag gissar att Rudebox kommer nämnas som en av Robbie Williams viktigaste om 6 år. Här finns en fräschör och ett showman-skap som Justin Timberlake får anstränga sig svettig för att uppnå. Robbie Williams gör det med vänsterhanden.

Det är såå 90 + Poole

I dagarna släpps någon quizz-bok om 90-talet.

Nostaligariseringen av årtiondet är nu officiell. 40-talister, i viss mån 50-talister, envisas med 60-talets Swinging´London, Beatles vs Stones, tröttsamma flower-power referenser och en tro att man faktiskt var uppe på barrikaderna.

En inte allt för vågar gissning är att teman som brit-pop, Oasis vs Blur, Lollipop-festival, Knesset, Gino och ironisk generation dyker upp i boken som "på-pricken-observationer". Med andra ord Stockholmscentrerade händelser upplevt av folk som växt upp, arbetar inom media och bor på Kungsholmen.

Eftersom Valdemar ogillar nostalgi och sätter Brasiliens motto "Ordem e Progresso" före strosningar nedför Memory Lane hoppas vi slippa ett ständigt tjat om vad som hände för tio, snart tjugo år, sedan.

Nåväl, en popgrupp som definitivt inte förekommer i nittiotalets nostalgitripper är North Carolina-bördiga Poole. Som faktiskt spelade swindie i slutet av årtiondet utan att ens hört talas om Skånegatan.

http://www.sendspace.com/file/1hlo5d

Kate Bush

Har överdoserat Kate Bush i ett par dagar nu.

Kate Bush-låtarna är geniala och unika. Men enbart när hon gör dom. En tolkning av Kate Bush skulle låta förskräckligt.

En Kate Bush-cover-kväll kan vara det mest plågsamma som finns.

Jag tycker väldigt illa om Queen men jag gissar att det är samma princip där.

När jag tänker efter så hatar jag de flesta covers (förutom Pet Shop Boys Always on my mind) men ju längre ifrån covermöjligheten desto intressantare blir musiken.

Citera mig inte, det här är en tanke i utveckling.

Britta vs Anna ( myspace-fight)

Valdemar har undersökt följande artisters myspace-sidor. Även om vi vet att Myspace är såååå 2005 krävdes en jämförelse av dessa två albumaktuella jäntors senaste låtalster.

Först ut på plan är Britta Perssons "Winter Tour". En självbiografisk skildring av efterspelet till en bilkrasch i samband med vinterspelningar tillsammans med Suburban Kids With Biblical Names.

Produktion som rymmer cymbaler, små och skrapande distgitarrer, "ah-ah-ah-ah-ah"-stämma som använts mycket begåvat. Uppriktig text, visserligen åt det banala men det låter ärligt. Vers och refräng utvecklas under sångens gång.

Möjlig referens: Cat Power "He War"

http://www.myspace.com/brittapersson

Nummer två. Anna Ternheim "Girl Laying Down". Inleds med avig piano, lite distgitarr och bongoaktiga trummor i vers. T Y D L I G textfrasering med lika övertydlig text. Sinnebild: utanförskapstjej med konstvetenskapstentaångest. Inget att bry sig om. Refrängen är stadiumrock där en symfoniorkester vevar mollackord. Efter tre närapå identiska verser och två insprängda refränger är det slut.

Möjlig referens: Coldplay "Speed of sound"

http://www.myspace.com/annaternheim

Endast en möjlig utgång: sorry Anna, grattis Britta!

Yo La Tengo - I am not afraid of you etc etc (album)

Vad är grejen med den här skivan?
Yo La Tengo ska givetvis hyllas för sin långa och trogna kritikerhyllade tjänst. Efter "I can my heart beating as one" från 1997 har ljudbilden och atmosfären expanderad. I ljuset av knasroliga nya titeln " I am not bla bla" markerar "Summer Sun" ett slags slut. Tidigare skivor har på många sätt kännts konceptuella med en närmast perfektionisitisk attityd. Varje ton och text skulle passa in i skivans helhet. Kompositionerna bildade en enhet.

År 2006 väljer Hobokens finest att göra allt tvärtom. " I am not osv osv.." rymmer alla möjliga stilar och infall.

Lite låter skivan som att du låter slumpen ta över spellistan över ditt indiebibliotek.
Rockiga indielåten med störig NYC-sång - check.
Instrumentala post-rocken atmosfärisk - check
Tjejsång och twee.
Femtakt.
Pianoballad.
Replokalsfunk.

Samtliga check.

Grejen, så vitt jag förstår det, är att låta infallen och spontaniteten flöda.Ibland fungerar det mycket bra , ibland inte alls speciellt bra. Framförallt irriteras jag över att det inte finns någon album-känsla. Om det hela hade lanserats som en singel-antologi över en brokig karriär hade åtminstone kännts bättre.

Konsert i Kairo

SVT kan vara fantastisk förstås. Vad är idén att lägga en 20 minuters konsert från Kairos operahus i väntan på hockeykväll om inte postmodern?

En äldre herre sjunger blundande med hela sitt känsloregister, tonade glasögon och slängkysser publiken. Vid hans sida en paljettbeströdd distingerad dam som mellan sånginsatserna ser sur och uttråkad ut.
Den stora kören och musikerna ser ut som en blanding av skurkar och statister från någon 70-talsfilm av James Bond/Indiana Jones-karaktär.

Fantastiskt för öra och öga. Men vad var det? När spelades det in? Varför sändes det? Är det möjligen ett led i Alliansens kulturpolitik? Någon som vet?

!*@# (tidning)

Med möjligheten att läsa Exclaim i pappersformat kommer påminnelsen om varför den ofta är så läsvärd - man skriver om ny populärmusik oavsett om det är r'n'b, metall, minimalisttechno, twee, avantgarde, nuevo tango, screamo eller topp-20. Musiktidningar som specialiserar sig i all ära men exempelvis det uns av bra hårdrock som existerar mår förvånansvärt bra av att inte enbart läsas i tidningar med corpse paint, uppochnedkors, pentagram eller Marilyn Manson på omslaget.

I hemlandet Kanada slentriangnälls det naturligtvis på Exclaim som det anstår varje rikstäckande institution men det förändrar inte att det är den bredaste och mest nyfikna massdistribuerade musiktidning som finns.

Läs online.

Dinosaur Jr (konsert)

Det knäppaste med Dinosaur Jr-spelningen i måndags är efter några dagars betänketid inte längre att J Mascis såg ut som den onde trollkarlen i Sagan om ringen utan att han gitarrexellerade sig igenom sina finaste låtar iklädd de här.

Det mest oroväckande är fortfarande att Lou Barlow nämnde att bandet kan vara på gång med en ny skiva.

Los Malas Amistades - Jardin Interior

Vad som kan tyckas vara taffligt och väldigt vardagsrumsinspelade brottstycken av ett colombianskt konstkombo växer så småningom till en enhetlig bild.

Las Malas Amistades, med den trevliga hemsidan http://www.malasamistades.com , har faktiskt gjort en helgjuten, samtidigt spretig skiva. Lite field recordings, lite lo-fi electronica, lite visa, lite sprak och knaster. Alltid helgjutna melodier som är intressanta första gången dom, bra tredje gången och nära hitpotential den tredje.

Inte bara "Hips dont lie" och linor alltså. Addera ett konstnärskollektiv som uppträtt live 1,5 gång så framträder komplexare bild av Colombia.

http://malasamistades.com/mp3/02%20extranjeros%20volvieron.mp3

Kate Bush – Aerial

Jag återkommer till den här plattan om och om igen. Den vägrar släppa taget. Egentligen borde den försvinna lika snabbt som en Best of Djavan-platta: den fluffiga, raka och översymboliska produktionen inbjuder till hån.

Några av texterna är undermåliga: vem vill höra Kate Bush räkna upp pi? Eller teatraliskt sjunga "washin machine.... WASHING MACHINE....".

Låt för låt är Aerial inte alls lika stark som helheten. Det är ett album! (Ett dubbelalbum för att vara exakt.) De svaga inslagen har sin plats och de starka låtarna blir starkare av sin omgivning.

Stråkarrangemangen är finurliga på ett blaserat sätt.

Det sägs att Kate Bush gjorde plattan för att hennes son och hans kompisar skulle förstå vem hon är och vad hon har för jobb. Ett mycket bra skäl.

Jag vill inte verka esoterisk och ofokuserad, men ingen annan platta det senaste året har haft en sån lugnande och helande effekt på mig. Ja, det är verkligen inget bra argument för Aerial och det är inte stämningarna, de feta syntmattorna eller pulserande basen (obs! ironisk!) som får mig att som stiga ner i pusslet som det vore valsång och drömfångare i ett.

Det är de geniala detaljerna. Kate Bush melodierna. Och såklart symbolen Kate Bush.

Shit vad ni kan få tracka mig för detta...