All tomorrow´s parties ( festival)

Mogwai´s Barry Burns

- Yeah, we copied them! We copied everything!

Vid semesterlägret Camber Sands UK, dit Londons förortsinvånare flyr i händelse av semester eller fint väder, hålls festivalen All Tomorrow Parties. Istället för att någon konsertpromotor eller bokningsbolag bestämmer vad festivalpubliken ska se överlåts detta ansvar till en artist eller ett band.

Bokningarna var i år kurerade av Slint, vädret äv Ken Loach och festivalpubens ljudvolym av My Bloody Valentine att döma av öronsuset efter vistelsen. Ett roligt rykte var för övrigt att Kevin Shields, efter år av tjat från arrangörerna, smög runt på området.

Efter att ha legat i träda sedan tidigt 90-tal har Slints-medlemmar skingrats för vinden. Ex-Slintarna dyker under åren upp i bandkonstellationer som innefattar allt från Stereolab till Palace Brothers.

Återföreningar brukar kännetecknas av nostalgi, pengabegär och en känsla av passerat bäst-före-datum. Till viss del stämmer detta även för Slint. Nostalgikänslan över mitt 10 års jubileum som Slint-lyssnare går inte att komma undan. Säkert har pengar någonstans fungerat som argument att spela ihop sig och repetera under tre månader. Men Slints obevekliga styrka som återförenade är att den musik bandet presterade fortfarande låter ny och vital trots alla efterföljare som inspirerats och kopierat förlagan.

På scen är varenda ton som anslås identiskt med de skivinspelningarna. Till Good morning Captain sker någon bisarr allsång till avslutande "I miss you" upprepningarna. Geek-faktorn, de ovanligt stora marijuanamolnen och den smått euforiska atmosfären innan och efter Slint-spelningen kommer att bli svårt att uppleva igen.

Det var fantastiskt att vara med om händelsen, det går dock inte att komma ifrån att Slint faktiskt satte upp sig själva. Vill man vara riktigt elak; publiken fick se ett väldigt exakt coverband. Men i sammanhanget kändes det inte som att det gjorde något.

Logh - A sunset panorama (album)

Postrock, slow-core eller sad-core? Logh har uppenbara liknelser med band som Mogwai, Codeine och The New Year. Det är långsamt, många gånger instrumentalt och det är gitarrmönster och ringande toner till mörk och lite småledsen sång. Detta låter och kan bli hur tråkigt som helst. Räddningen är att Logh har en bärande idé bakom så gott som varje anslagen ton.


A sunset panorama är tveklöst den skiva som mest påminner om Sonic Youth. Att nämna Sonic Youth i en recension är både generellt och slentrianmässigt. Men faktum är att vissa melodier, samt Mattias Fribergs röst, låter mer sentida Sonic Youth än vad Logh tidigare förmedlat. Låten Destinymanifesto är det mest uppenbara exemplet. Logh har dock alltid lyckats med att framkalla ett eget uttryck. Det låter svenskt, fast på ett bra sätt.


Det är nästan omöjligt att göra en intern rankning av Loghs tre skivor. Det är så pass hög kvalitet rakt igenom. Frågan är om inte förra skivan "The raging sun" hade högre toppar medan "A sunset panorama" är jämnare och mer sammanhållen. Att skivan kommer med en DVD-dokumentär om hur inspelningen klarades av på tio timmar är ett klart mervärde.

Josh Rouse - Nashville (album)

Låt inte titeln på Josh Rouse nya släpp förvirra, det är ingen och mainstreamad country det handlar om. Utgångspunkten är mitten av 70-talet, någonstans i USA. Denna stämning som grundlades i och med förra skivan 1972 befästs ytterligare i Nashville. Rouse verkar ha hittat sin plats och tid att verka och trivas i.

Nashville utmanar ingenting, det är på många sätt ett slags tryggt indiealternativ till musik som ändå håller sig mitt i vägen. Inledande "It´s the nightime" med sitt fm-rockiga anslag har full potential att fungera i vilket bilåkarsammanhang som helst. Och lite så fortsätter det, tryggt, sympatiskt, säkert och med en lätt indietouch för att inte bli alltför bredbent. Det är svårt att tycka illa om men, föga förvånande, det blir lite tråkigt.

Det känns som Josh vet om detta och försöker avhjälpa med att använda sig av snygga stråkarrangemang, gospelrock ( som inte alls fungerar i "Why won´t you tell me that") samt den mer funktionella pianoballaden "Sad Eyes" med välbekant melodin och avslutande soulcrescendo.

Denna skiva kommer att fungera till frukost, lunch, middag och kväll men ingen kommer att känna behovet att höja volymen och utbrista "lyssna på det här!". Den nerven saknas tyvärr och när jag tänker på det kan denna recension i stora delar appliceras på Josh Rouse förra skiva.

Eiafuawn - No More Like That (mp3)

Känslan: Det är 90-tal, det är indie-efterfest med folköl och tre killar i randiga tröjor står vid cd-spelaren med skivor som dom köpt över nåt som kallas "internet". Ginzakatalogen är kall. Nu är det 10 år senare och jag är med på tåget! Det här är nytt! Men är det fräscht?

"Skivbolaget" Observatory förtjänar verkligen sina citationstecken, för mycket skivor ger de inte ut. Däremot släpper de ogg-filer på löpande band på sin sajt.
Jag skulle kunna plocka fram Manticore lika gärna, men vet att Valdemareview-läsarna är mer intresserad av ny gitarrbaserad rock än Clicks and cuts-skadad laptop-house. Dessutom är Eifuawn sådär melodiska, koncisa och subtila som Eels var när de var som bäst, "ekonomiska".

Så Eifuawn (som betyder Everything is All Fucked Up and What Not) passar väldigt bra inför februari: Lo-fi. Udda. Smalt. 90-taligt. 90-tal är inte ett skällsord - se bara på den nya nugaze-trenden som gör sig både ett namn och en hacka på att genomleva 90-talets finest igen.

På Eiafuawns-spåret ryms flörtar med Vincent Gallo och något stråk av Blur när de var som skitnödigast. Det är skräpigt och psykadeliskt, inspelat på en fyrkanals-maskin av en och samma kille, Clay Parton

Lyssna/ladda ner här!