Årsbästalistor blir aldrig mer än en höftning. Att lyssna på precis all musik som ges ut under ett år en omöjlighet och som Karl redan nämnt så bara förstärktes den sanningen i år.
Av all den ny musik jag jagat, fått, snott, köpt, upptäckt och rekommenderat under 2005 så var Broadcasts "Tender Buttons" årets sprakande höjdpunkt. Så otippat och oerhört entusiasmerande att få se ett band i mängden verkligen få till det där felfria åket och knocka allt och alla. The American Analog Sets ”Know By Heart” från 2001 fick så äntligen en utmanare värdig krautpoptronen.
Med det sagt och med ögonen på alla mina oväntat många kom-ihåg-årets-skivor-lappar går det plötsligt upp för mig att 2005 var ett alldeles strålande musikår. När stående favoriter som Lightning Bolt kan släppa nytt och man mer eller mindre glömmer bort att lyssna på det så måste det vara så. (Eller: så lyckades den franska enmansdynamon Duracell med sin Clavia Nord Micromodular och kuppartade livespelningar faktiskt stjäla uppmärksamheten från förebilderna.)
Så vad annat hann göra intryck? Ja…
*tar ett djupt andetag*
Paavoharjus "Yhä hämärää" var så oväntat fantastisk att jag fick gnugga mig i ögonen för att fatta att det här fanns på riktigt och att det alls inte lät som de tokroliga bandbilderna gav sken av; Deerhoofs ”Green Cosmos" var ett briljant sjuspårs koncentrat av alla de Deerhoof-fullängdare jag aldrig riktigt orkar lyssna igenom; The Books "Lost and Safe" lyste så intensivt att det faktiskt kan ha varit den samplingsfragmentterade laptopfolkpopens nionde och sista liv som förbrukades; Musiken på The Embassys ”Tacking” höll mig glatt vaken mitt i allt sömnframkallande ”pop är ett förhållningssätt”-missionerande, komplett med jönsiga citatändringar (se punkt 3); Black Dice fascinerade mig med ännu ett genomtänkt ljudkollage i "Broken Ear Record" men så har jag kommit till en punkt där jag gillar Black Dice lika förbehållslöst som, säg, ymnigt snöfall trots att det utan undantag blötar ner och immar igen brillorna så att man vare sig ser något eller undkommer att göra rent dem senare; Kompjotr Eplektrikas räcka med sugande knasterbeats "RedisetkompjotorallesklaarEplektirka" hamnade också i avanttopp; Polmo Polpos omdaning av en Arthur Russel-dänga "Kiss Me Again and Again" kunde inte få mig att sluta dansa (*harkel*); Dito eurotechnoremixen av Obren Vasics spanskatolkning "Un sueño del pleno verano" av Håkan Hellströms "En midsommarnattsdröm"; Out Huds "Let Us Never Speak of it Again" och M.I.A.:s "Arular"; Samt Gang Gang Dances "God's Money" om de inte fått Electrelane-sjukan och sett sig tvungna att byta riktning så fort det började svänga; Något mer avvaktande svängde Murcofs vackert Labradford-ödsliga "Remembranza"; För att inte tala om Goldmunds stillsamma pianostycken "Corduroy Road"; Samt Earths kodeinmetall "Hex; or Printing in the Infernal Method" vars förtjänster som bilåkarmusik Mogwai talade sig varma för; Också Jesu släppte ett (självbetitlat) låghastighetsepos med ett otippat och inte ovälkommet drag av – och håll i er nu - vemodig high-school shoegaze a la Drop Nineteens; En efterlängtad expertguide till s k kakmonstermetall (utan påfrestande gurgelsång men väl med en Kakmonstret-röst som ytterligare ett instrument) hittade jag överraskande i en kollega (!) som pekade i riktning Cryptopsy och Devourment men avfärdade Meshuggahs ojämna "Catch 33" som musik för sportmusikerfans; Visst, att uppskatta också "Chateauvallon" av matematikfransoserna i Chevreuil kräver väl sin taktbytarnörd men vad gör man inte när förra årets ögonsten Battles följde upp förra årets tre skivor med exakt noll i år; Coralie Cléments behagliga franska pop stack inte ut på annat sätt än att "Bye Bye Beauté" fick förvånansvärt mycket speltid; The Arcade Fires "Funeral" behövde en livespelning för att växa; Cadaeuxs albumdebut "Physical City" krävde åtskilliga genomlyssningar innan dess new wave-brådskande dissonans vann en enastående lyster. "Ungudi Wele Wele" från Konono No 1:s "Congotronics" var nog det jag kom på mig själv att oftast nynna på. Lika lätt var det att sjunga med till Gang of Fours alla världsbästalåtar på de båda nyutgåvorna "Return the Gift" och "Entertainment!" (troligtvis enda gången i livet man får tillfälle att årlistelista Gang of Four); Blake följde sent om sider Shotmakers exempel och släppte en diskografi-cd med ottawaisk algebrapunk och det började ryktas om en motsvarande (och sagolikt efterlängtad) med Okara; Matthew Camirand från just Okara återfanns i Black Mountain vars självbetitlade debut fick min svåger att utbrista: "This album more than any other makes me regret that I don’t have long hair anymore. Burnout drug rock never sounded so good."; Shipping News "Flies the Fields" var ett annat glädjande, om än något matt, livstecken från f d hängivna matematikrockare; The Constantines lirade enligt en vän rock med utseendet och glädjen hos FCZ; Instruments postrockbitterljuva "Black Kite" där "I couldn’t open my mouth/I couldn’t move my arm/So I crossed the yard/And took the lenses out/There was a black in the sky/I said ’That’s my kite from yesterday’/And we watched it creep away/It was seven, I was nine" kan vara det finaste jag har hört en god vän sjunga; Animal Collectives “Banshee Beat” och Wolf Parades “Shine a Light” var två andra fantastiska låtar från två hyggliga skivor; Både skrattretande och kräkframkallande hemsk var i a f James Carter, Cyrus Chestnut, Ali Jackson, Reginald Veals "Gold Sounds" – en serie lika välpolerade som välplanerade frijazzmord på dina allra käraste Pavement-favoriter; Landscape and Man och den improviserande flamencostjärnan Julio Guerna spikade årets musikvideo; Chunklets humor, entusiasm och anti-musik-hållning gjorde den som vanligt till årets musiktidning.
*andas ut*
Samt naturligtvis: Slint.
31 december 2005
22 december 2005
årsbästa från Olle
2005 var ett bra år. Popmusiken blev intellektualiserad och ännu mer referensberoende.
Svårast att pinpointa referenserna var det med Paavoharju (album "Yhä Hämärää") som är knarkig, ren och nyskapande på ett sätt som bara Dungen, Animal Collective (årets album "Feels" är på topplistan) och Ariel Pink (årets platta var kass) mäktat de senaste åren.
Sverige har dominerats av akademiskt popsnack och vattendelare. Embassys album "Tacking" är genialt wimpig men under Marr-gitarrerna och mes-sången finns samma aggressiva slagträ-mentalitet som TTA (albumet "New School" kommer bli en milstolpe, inte för att den är bäst 2005 men tydligast). Jenny Wilson gjorde sig av med jobborkestern FFP och soloalbumet "Love and youth" är tillsammans med Embassy årets känslomässigaste. Fler svenskar: The Legends och Håkan Hellström tog båda ett kliv framåt med ännu bättre plattor. Legends grävde i trendiga 80-talet (Talk Talk har sedan Weeping willows "Touch me" väntat på återupprättelse), Håkan Hellström använde popmusiken som 90-tals indie-terapi – ganska precis som Mats Jonsson tidigare gjort med seriealbumet "Hey Princess".
Tre oplacerade:
Broadcast "Tender Buttons"
Spår av Nightblooms, men smartare och synthigare. Jag kan inte od:a Nico-knarkig damsång.
Kate Bush "Aerial"
Hjärnan hatar det, men hjärtat kan inte låta bli att älska ambitionen.
Lindström & Prins Tomas – "Lindström & Prins Tomas"
Disco, electro, flamsigt.
Och så några låtar från svensktoppen:
Convoy "Glory hole". Riffrock.
Le Sport "Tell no one 'bout tonight" och "Your brother is my only hope" är årets bästa TTA+Embassy.
I'm from Barcelona "We're from Barcelona". Storbandsindie med Sufjan, trallpunk och naivism i skolaulan.
Andra guldklimpar:
Hard-fi "Hard to beat". Årets Ceasars Palace.
Alyoa "It's been to long". Som jag hittade via bloggen love-at-first-site.tk redan i juni.
Jackson and his computer band "Tropical metal". Helt obegripligt. Vilka är referenserna här?
Tahiti 80 "Big day". Hade lika gärna kunnat valt "Zap Zap" av Cut Copy.
Madonna "How high". Den allra bästa låten från årets album – som nästan håller lika hög klass som Ray of light-albumet. Eller så håller jag på att bli riktigt gammal.
Sigur Ros "Saeglopur". Jag tröttnade egentligen Radiohead-flummeriet lagom till Vanilla Sky. Men den här låten har nya kvaliteter.
Årets bästa låt
Skeleton and the Girl-Faced boys "'Git'".
Funk, JT Leroy-teorier och falsettsång i ohelig allians. Årets allra bästa låt. Piratladda!
Årets bästa mix heter " You got me going in circles" och är gjord av Elefanten/Sonores. Finns att ladda ner här!
Band jag inte vet hur jag ska förhålla mig till i år:
Laleh, Fontainebleau och Sambassadeurs.
Svårast att pinpointa referenserna var det med Paavoharju (album "Yhä Hämärää") som är knarkig, ren och nyskapande på ett sätt som bara Dungen, Animal Collective (årets album "Feels" är på topplistan) och Ariel Pink (årets platta var kass) mäktat de senaste åren.
Sverige har dominerats av akademiskt popsnack och vattendelare. Embassys album "Tacking" är genialt wimpig men under Marr-gitarrerna och mes-sången finns samma aggressiva slagträ-mentalitet som TTA (albumet "New School" kommer bli en milstolpe, inte för att den är bäst 2005 men tydligast). Jenny Wilson gjorde sig av med jobborkestern FFP och soloalbumet "Love and youth" är tillsammans med Embassy årets känslomässigaste. Fler svenskar: The Legends och Håkan Hellström tog båda ett kliv framåt med ännu bättre plattor. Legends grävde i trendiga 80-talet (Talk Talk har sedan Weeping willows "Touch me" väntat på återupprättelse), Håkan Hellström använde popmusiken som 90-tals indie-terapi – ganska precis som Mats Jonsson tidigare gjort med seriealbumet "Hey Princess".
Tre oplacerade:
Broadcast "Tender Buttons"
Spår av Nightblooms, men smartare och synthigare. Jag kan inte od:a Nico-knarkig damsång.
Kate Bush "Aerial"
Hjärnan hatar det, men hjärtat kan inte låta bli att älska ambitionen.
Lindström & Prins Tomas – "Lindström & Prins Tomas"
Disco, electro, flamsigt.
Och så några låtar från svensktoppen:
Convoy "Glory hole". Riffrock.
Le Sport "Tell no one 'bout tonight" och "Your brother is my only hope" är årets bästa TTA+Embassy.
I'm from Barcelona "We're from Barcelona". Storbandsindie med Sufjan, trallpunk och naivism i skolaulan.
Andra guldklimpar:
Hard-fi "Hard to beat". Årets Ceasars Palace.
Alyoa "It's been to long". Som jag hittade via bloggen love-at-first-site.tk redan i juni.
Jackson and his computer band "Tropical metal". Helt obegripligt. Vilka är referenserna här?
Tahiti 80 "Big day". Hade lika gärna kunnat valt "Zap Zap" av Cut Copy.
Madonna "How high". Den allra bästa låten från årets album – som nästan håller lika hög klass som Ray of light-albumet. Eller så håller jag på att bli riktigt gammal.
Sigur Ros "Saeglopur". Jag tröttnade egentligen Radiohead-flummeriet lagom till Vanilla Sky. Men den här låten har nya kvaliteter.
Årets bästa låt
Skeleton and the Girl-Faced boys "'Git'".
Funk, JT Leroy-teorier och falsettsång i ohelig allians. Årets allra bästa låt. Piratladda!
Årets bästa mix heter " You got me going in circles" och är gjord av Elefanten/Sonores. Finns att ladda ner här!
Band jag inte vet hur jag ska förhålla mig till i år:
Laleh, Fontainebleau och Sambassadeurs.
årsbästa från Karl
Upp till bevis. Det har gjorts mycket musik av många.
Genom datorer och internet skulla jag gissa att 2005 var året då mest musik producerats och getts störst arenor. Vilken garderob eller vilket sovrum som helst kan utgör en potentiell studio. Vad som behövs vet vi: data, mikrofon, instrument, gammal eller ny musik att återinspela. Konvertera till Mp3 och världen ( nåja) blir arenan. Laptopen är 2000-talets rullbandspelare och vem som helst kan bli sitt eget skivbolag. I alla fall för oss i sorglösa västvärlden.
För att tränga igenom den ständiga ljudkulissen och bli något mer än två veckors musikkonsumtion krävs det mer. Följande skivor gjorde det i år:
- Paavoharju - Yhä hämärää
Finsk freak-folk. Strunt i kategoriseringen, detta låter inte som något annat men lyckas ändå kännas angeläget.
- Sufjan Stevens - Illinois
Två år i rad på en årsbästalista. Grattis Sufjan!
Att hans liveshower rapporteras vara en total upplevelse av icke-ironi gör det inte sämre. Trots cheer-leaders som hejaramsar fram låttitlarna.
Illinois är en fantastisk temaskiva, oväntat förädlade låtar och det jag lyssnat mest på under hela året. Årets låt kan mycket väl vara Casimir Pulaski day.
- Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
Gillade första, tyckte sådär om andra och i och med den tredje når Håkan något högre. Inledande "Jag har varit i alla städer" är 30-nåntings svanesång till allt som varit. Post-tonårsångest klaras av på fem verser. På "Ett kolikbarns bekännelser" är svängarna stora men stringenta, stölderna är uppenbara och självklara. Låtarna och texterna är i totalsynk och alltsammans lämnar ett avtryck. ( Att Håkan kan bli nästa generations T Ledin glömmer vi just nu.)
Dessa tre skivor gjorde störst intryck 2005. Men, saker som bör nämnas är att Broken Social Scene och Broadcasts "Tender Buttons" utgör två fantastiska album. Animal Collective "Feels " är strax under och Mice Parade gjorde en trevlig skiva. The Books vann copy-paste och knaster kategorin på ett trevligt sätt. Mogwai har något kul på gång under årets sista dagar. Trots titeln "Glasgow Mega-Snake"
Genom datorer och internet skulla jag gissa att 2005 var året då mest musik producerats och getts störst arenor. Vilken garderob eller vilket sovrum som helst kan utgör en potentiell studio. Vad som behövs vet vi: data, mikrofon, instrument, gammal eller ny musik att återinspela. Konvertera till Mp3 och världen ( nåja) blir arenan. Laptopen är 2000-talets rullbandspelare och vem som helst kan bli sitt eget skivbolag. I alla fall för oss i sorglösa västvärlden.
För att tränga igenom den ständiga ljudkulissen och bli något mer än två veckors musikkonsumtion krävs det mer. Följande skivor gjorde det i år:
- Paavoharju - Yhä hämärää
Finsk freak-folk. Strunt i kategoriseringen, detta låter inte som något annat men lyckas ändå kännas angeläget.
- Sufjan Stevens - Illinois
Två år i rad på en årsbästalista. Grattis Sufjan!
Att hans liveshower rapporteras vara en total upplevelse av icke-ironi gör det inte sämre. Trots cheer-leaders som hejaramsar fram låttitlarna.
Illinois är en fantastisk temaskiva, oväntat förädlade låtar och det jag lyssnat mest på under hela året. Årets låt kan mycket väl vara Casimir Pulaski day.
- Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
Gillade första, tyckte sådär om andra och i och med den tredje når Håkan något högre. Inledande "Jag har varit i alla städer" är 30-nåntings svanesång till allt som varit. Post-tonårsångest klaras av på fem verser. På "Ett kolikbarns bekännelser" är svängarna stora men stringenta, stölderna är uppenbara och självklara. Låtarna och texterna är i totalsynk och alltsammans lämnar ett avtryck. ( Att Håkan kan bli nästa generations T Ledin glömmer vi just nu.)
Dessa tre skivor gjorde störst intryck 2005. Men, saker som bör nämnas är att Broken Social Scene och Broadcasts "Tender Buttons" utgör två fantastiska album. Animal Collective "Feels " är strax under och Mice Parade gjorde en trevlig skiva. The Books vann copy-paste och knaster kategorin på ett trevligt sätt. Mogwai har något kul på gång under årets sista dagar. Trots titeln "Glasgow Mega-Snake"
12 december 2005
Sufjan Stevens - Christmas Classics ( trippel-julskiva)
Sufjan Stevens - That was the worst christmas ever!
Sufjan visar kanonform. Från tema-albumet tidigare i år kring präriestaten Illinois figurerar nu någon slags outgiven trippeljulskiva. Precis lika konstigt som det låter. Vad jag förstått rör det sig inte om något officiellt släpp utan någon slags spontaninspelning som inte blivit utgiven. Tror att skivan är inspelad under de tre senaste jularna. Den vanliga en skiva för varje jul-principen.
Även om vissa sånger är traditionella julsånger som Silent Night, O Come Emanuel och O Holy Night dyker det också upp för mig okända julhits. En del låter väldigt mycket som att Sufjan själv komponerat dom. Lysande "That was the worst christmas ever!" är ett exempel.
Julsamlingarna påminner om "Come on feel the Illinois" beträffande arrangemangen. Förmodligen spelar Sufjan alla 118 instrument på skivan och tjejerna som sjunger är dom samma som sist.
Julsånger har ju som bekant en hög uttjatningsfrekvens. Sufjan lyckas på något sätt att gjuta nytt liv åt trötta dängor och julanden stiger jublande till väders. På många sätt en mycket anmärkningsvärd bedrift. Glöm alt-countryfjanterier detta är det nya americana!
07 december 2005
The Left Banke - Ivé got something on my mind (brottsoffer mp3)
Detta var nytt för mig men kanske inte för andra.
Jag hade hört att Jens Lekman lät mycket som The Left Banke. Efter ha lyssnat lite kunde jag inte annat än att hålla med. Vissa likheter fanns. Left Banke är dock aldrig Robban Broberg-esqa utan mer 60-talspops allvarligt. Inte konstigt, det är ju trots allt 60-talspop det är.
En bit in i skivan är det inte längre likt Lekman. Det är stöld. Eller om vi mildrar brottsrubriceringen; det är sampling.
Intressant att det dessutom gynnar båda parter. Jens som snott ett fint stycke till sin "Black cab" och Left Banke som åter får lite välförtjänt uppmärksamhet.
Lyssna här! The Left Banke - I´ve got something on my mind
Jag hade hört att Jens Lekman lät mycket som The Left Banke. Efter ha lyssnat lite kunde jag inte annat än att hålla med. Vissa likheter fanns. Left Banke är dock aldrig Robban Broberg-esqa utan mer 60-talspops allvarligt. Inte konstigt, det är ju trots allt 60-talspop det är.
En bit in i skivan är det inte längre likt Lekman. Det är stöld. Eller om vi mildrar brottsrubriceringen; det är sampling.
Intressant att det dessutom gynnar båda parter. Jens som snott ett fint stycke till sin "Black cab" och Left Banke som åter får lite välförtjänt uppmärksamhet.
Lyssna här! The Left Banke - I´ve got something on my mind
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
