årsbästa från Per

Årsbästalistor blir aldrig mer än en höftning. Att lyssna på precis all musik som ges ut under ett år en omöjlighet och som Karl redan nämnt så bara förstärktes den sanningen i år.

Av all den ny musik jag jagat, fått, snott, köpt, upptäckt och rekommenderat under 2005 så var Broadcasts "Tender Buttons" årets sprakande höjdpunkt. Så otippat och oerhört entusiasmerande att få se ett band i mängden verkligen få till det där felfria åket och knocka allt och alla. The American Analog Sets ”Know By Heart” från 2001 fick så äntligen en utmanare värdig krautpoptronen.

Med det sagt och med ögonen på alla mina oväntat många kom-ihåg-årets-skivor-lappar går det plötsligt upp för mig att 2005 var ett alldeles strålande musikår. När stående favoriter som Lightning Bolt kan släppa nytt och man mer eller mindre glömmer bort att lyssna på det så måste det vara så. (Eller: så lyckades den franska enmansdynamon Duracell med sin Clavia Nord Micromodular och kuppartade livespelningar faktiskt stjäla uppmärksamheten från förebilderna.)

Så vad annat hann göra intryck? Ja…

*tar ett djupt andetag*

Paavoharjus "Yhä hämärää" var så oväntat fantastisk att jag fick gnugga mig i ögonen för att fatta att det här fanns på riktigt och att det alls inte lät som de tokroliga bandbilderna gav sken av; Deerhoofs ”Green Cosmos" var ett briljant sjuspårs koncentrat av alla de Deerhoof-fullängdare jag aldrig riktigt orkar lyssna igenom; The Books "Lost and Safe" lyste så intensivt att det faktiskt kan ha varit den samplingsfragmentterade laptopfolkpopens nionde och sista liv som förbrukades; Musiken på The Embassys ”Tacking” höll mig glatt vaken mitt i allt sömnframkallande ”pop är ett förhållningssätt”-missionerande, komplett med jönsiga citatändringar (se punkt 3); Black Dice fascinerade mig med ännu ett genomtänkt ljudkollage i "Broken Ear Record" men så har jag kommit till en punkt där jag gillar Black Dice lika förbehållslöst som, säg, ymnigt snöfall trots att det utan undantag blötar ner och immar igen brillorna så att man vare sig ser något eller undkommer att göra rent dem senare; Kompjotr Eplektrikas räcka med sugande knasterbeats "RedisetkompjotorallesklaarEplektirka" hamnade också i avanttopp; Polmo Polpos omdaning av en Arthur Russel-dänga "Kiss Me Again and Again" kunde inte få mig att sluta dansa (*harkel*); Dito eurotechnoremixen av Obren Vasics spanskatolkning "Un sueño del pleno verano" av Håkan Hellströms "En midsommarnattsdröm"; Out Huds "Let Us Never Speak of it Again" och M.I.A.:s "Arular"; Samt Gang Gang Dances "God's Money" om de inte fått Electrelane-sjukan och sett sig tvungna att byta riktning så fort det började svänga; Något mer avvaktande svängde Murcofs vackert Labradford-ödsliga "Remembranza"; För att inte tala om Goldmunds stillsamma pianostycken "Corduroy Road"; Samt Earths kodeinmetall "Hex; or Printing in the Infernal Method" vars förtjänster som bilåkarmusik Mogwai talade sig varma för; Också Jesu släppte ett (självbetitlat) låghastighetsepos med ett otippat och inte ovälkommet drag av – och håll i er nu - vemodig high-school shoegaze a la Drop Nineteens; En efterlängtad expertguide till s k kakmonstermetall (utan påfrestande gurgelsång men väl med en Kakmonstret-röst som ytterligare ett instrument) hittade jag överraskande i en kollega (!) som pekade i riktning Cryptopsy och Devourment men avfärdade Meshuggahs ojämna "Catch 33" som musik för sportmusikerfans; Visst, att uppskatta också "Chateauvallon" av matematikfransoserna i Chevreuil kräver väl sin taktbytarnörd men vad gör man inte när förra årets ögonsten Battles följde upp förra årets tre skivor med exakt noll i år; Coralie Cléments behagliga franska pop stack inte ut på annat sätt än att "Bye Bye Beauté" fick förvånansvärt mycket speltid; The Arcade Fires "Funeral" behövde en livespelning för att växa; Cadaeuxs albumdebut "Physical City" krävde åtskilliga genomlyssningar innan dess new wave-brådskande dissonans vann en enastående lyster. "Ungudi Wele Wele" från Konono No 1:s "Congotronics" var nog det jag kom på mig själv att oftast nynna på. Lika lätt var det att sjunga med till Gang of Fours alla världsbästalåtar på de båda nyutgåvorna "Return the Gift" och "Entertainment!" (troligtvis enda gången i livet man får tillfälle att årlistelista Gang of Four); Blake följde sent om sider Shotmakers exempel och släppte en diskografi-cd med ottawaisk algebrapunk och det började ryktas om en motsvarande (och sagolikt efterlängtad) med Okara; Matthew Camirand från just Okara återfanns i Black Mountain vars självbetitlade debut fick min svåger att utbrista: "This album more than any other makes me regret that I don’t have long hair anymore. Burnout drug rock never sounded so good."; Shipping News "Flies the Fields" var ett annat glädjande, om än något matt, livstecken från f d hängivna matematikrockare; The Constantines lirade enligt en vän rock med utseendet och glädjen hos FCZ; Instruments postrockbitterljuva "Black Kite" där "I couldn’t open my mouth/I couldn’t move my arm/So I crossed the yard/And took the lenses out/There was a black in the sky/I said ’That’s my kite from yesterday’/And we watched it creep away/It was seven, I was nine" kan vara det finaste jag har hört en god vän sjunga; Animal Collectives “Banshee Beat” och Wolf Parades “Shine a Light” var två andra fantastiska låtar från två hyggliga skivor; Både skrattretande och kräkframkallande hemsk var i a f James Carter, Cyrus Chestnut, Ali Jackson, Reginald Veals "Gold Sounds" – en serie lika välpolerade som välplanerade frijazzmord på dina allra käraste Pavement-favoriter; Landscape and Man och den improviserande flamencostjärnan Julio Guerna spikade årets musikvideo; Chunklets humor, entusiasm och anti-musik-hållning gjorde den som vanligt till årets musiktidning.

*andas ut*

Samt naturligtvis: Slint.