Whitest Boy Alive – Burning/Inflation

James Blackshaw (konsert)

Samtidigt som allsköns hyfsat icke-obskyra band på Europaturné fortsätter att gå Stockholm förbi så lyckas Ugglan enträget fylla sitt lilla konsertrum med mer eller mindre okända musikexperimentalister.

Igår var det den 12-strängade gurkans eget wunderkind James Blackshaws tur att spela i stans mysigaste skyddsrum. Och det gjorde han: flinkare, mer bläckfisksarmslika högerhandsfingrar var det länge sedan man såg. Rättelse: har man nog aldrig sett.

Resultatet växlade mellan mycket bra med vackra harmonier invävda i ett drivande, lager-på-lager drone och mindre bra högtonsplinkande med enerverande stora drag av Österländsk Mystik.

Nä, man kan inte få allt men Ugglans ickekonformistiska hållning låter en ofta ändå hitta något oväntat att gilla bortanför det mest förutsägbara.

Lyssna på bra James Blackshaw här och något lite mindre bra här. Imorgon lördag delar han scen på Koloni i Göteborg med bl a Buddha Machines skapare FM3.

Pet Shop Boys – Fundamental

En medbloggare här på Valdemar har hånfullt men tyst namedroppat BWO i samband med släppet av Fundamental. Speciellt "The Sodom & Gomorrah Show" sägs vara BWO-nedstigen. Jag tror han menar: övertänkt och övertydlig.

Pet Shop Boys börjar alltmer likna Woody Allen. Ett ständigt flöde nya verk, nya fans som tillkommer och – framförallt – de gamla fansens snack om gamla Woody, om gamla PSB. Som om Woody Allen skulle kunna göra en ny Manhattan eller Annie Hall, Pet Shop Boys en Behaviourism eller Actually. Både Pet Shop Boys och Woody Allen har gjort många fina grejer sedan sina storhetsår, (även om förra plattan Release är pinsamt mjäkig och är också den sämst sålda plattan). Deras konstnärskap tog helt enkelt inte slut efter de första fyra utan räckte många gånger om.

Till skillnad mot Oliver Stone och Madonna så har varken Woody Allen eller Pet Shop Boys förnyat sig. De är i grunden samma personer som när de startade. Visionen – Pet Shop Boys "disco" - har inte förvandlats. Pet Shop Boys har alltid varit kommersiella men aldrig beräknande. Deras blöta finger har aldrig varit uppe i luften.

Ja, det är klart att de alltid varit moderna. Men de har aldrig gjort en countryskiva eller en grunge-influerad satsning. De har aldrig varit intresserade av Nine in nails, som många av deras generationskamrater. Det närmaste räddhågsen cynism de kommit är Nightlife som möjligen tar deras eurodisco-spår lite för nära trancetechnon. Men å andra sidan – det var 1999. Eurodiscon betraktades som död då.

Nya plattan är alltså ingen "återgång" till det gamla PSB. Det här är bara fortsättningen. Här finns eurodisco-referenserna, de tongue-in-cheek-iga texterna med litterära referenser och en allt mer tydlig överton av homosexualitet. PSB har faktiskt varit längre utanför garderoben än inne (bandet kom ut 1993).

Texterna på nya plattan är inte Pet Shop Boys bästa, det faller på ordval och storys. Men en gammal fantast känner igen PSB-universumet. Styrkan på Fundamental är melodierna. "Psychological" har alla möjligheter att bli en ny "Before" – lyftet det sista minutrarna är välregisserat. "Minimal" och "Twentieth Century" har alla melodier som inte är skrivna för någon annan än Neil Tennant. Det här är låtar för röstläge och Pet Shop Boys synthar.

I "I Made My Excuses and Left" blir torra PSB-ögon våta, för då gör två klassiska PSB-instrument återentré: oboe och valthorn.

Ungefär som att få se Mia Farrow och Woody Allen tillsammans igen.

Men det kommer ju inte hända.

Pia Fraus - Nature heart software

Estländsk shoegaze? Det finns. Pia Fraus gör sådan musik och har gjort det i minst fyra album.

Visst låter det My Bloody Valentine, visst är det bekant. Men gillar man genren kan man ändå överse med konservatismen.
Det roliga är att Pia Fraus (vad säger vi om detta "bandnamn" egentligen?) spelar som inget har hänt. Har man funnits i Estland i minst fem år och konserverat sin shoegaze kan ingen anklaga bandet för att hoppat på Sofia Coppola-tåget.


Kort sagt, i Estland finns ett trevligt band som små Kevins-Shields-flirtar. Om det finns så pass bra shoegaze i Estland - vad finns det mer vi inte känner till i Tallin?

http://www.myspace.com/piafraus

Puccini x 2

Det finns två alternativ:
1. Antingen håller jag på att bli riktigt gammal, typ Kommisarie Morse-gammal.
2. Opera är tillbaka.

Jag gissar på båda.

Legna! Sigari! Borda! är efternamnen på de 3 huvudpersoner i La Boheme, den popkulturella artefakt som bär störst skyldighet till att folk klär sig i sarong, dricker rött vin, tycker fattigdom är charmigt och att lidande och konstnärlighet hör ihop.

"Non piangere, Liu'!" är sjukt storslagen, finurlig och makalös. Grandios. Det här är tyvärr inte inspelningen med Birgit Nilsson och Jussi Björling, utan en nyare version med Placido Domingo?

Opera är för övrigt överlägset bra på dvd. Jag skulle gärna lägga labbarna på versionen från 1994 med scenografi av David Hockney. Det är textat, man kan pausa när man vill och spola tillbaka.

Djupt tragiskt: Turandot med Birgit och Jussi finns inte bevarad på film.

- - -
Lyssna!
• Non piangere, Liu'! – från Turandot.
• Legna! Sigari! Borda! – från La Boheme.

Hot Chip - The Warning (album)

Låtarna har funnits på nätet så länge nu att det är läge att påminna alla att inte glömma bort att köpa ett ex när The Warning väl släpps om en dryg vecka. Och kanske hålla en tumme för att det jobbiga öppningsspåret "Careful" är bortplockat på slutversionen?

Nonetheless, The Warning är en av årets skivor. Hands down.

Don Caballero - World Class Listening Problem (återkomst)

Ett av mina bestående minnen från gårdagens jubilarer Chavezs Stockholmsspelning i Tantogården i slutet av 90-talet är att Damon Che varvar att spela bas med att spruta eld på publiken. Uppståndelsen är stor: Damon är stor och butter, klädd som en apotekare, med frisyr som en revisor och instrumentalrockcombon Don Caballeros mytomspunne, ja enligt ryktet åttaarmade, fantombatterist. Nu kombinerar han allt detta med att vikariera på bas i Chavez och spruta eld så att det stänker parafinolja på folk längst fram. Spelningen är fantastisk och folk är helt saliga.

Snabb framspolning till idag när Damon Che som enda kvarvarande ursprungsmedlem i veckorna ska till att släppa World Class Listening Problem, Don Caballeros första skiva på över fem år. I månader har internetforumen vibrerat i spänd förväntan. Någon har säkert hålit andan. Efter att 2001-års fullständigt katastrofala turné kulminerade i en otäck turnébusskrasch som inte bara bidrog till att splittra utan nära på döda Don Caballeros medlemmar har Ian Williams vidareutvecklat de briljanta idéerna från What Burns Never Returns och American Don i sitt nya succéband Battles. Många har därför slitits mellan hopp och förtvivlan vad gäller World Class Listening Problem.

Men bara lyssna här, äntligen är väntan över. "Savage Composition" är på gränsen till magnifik och "And and and, He Lowered the Twin Down" är inte rockriffigare än man kunnat befara. Damon Che är dessutom fortfarande helt sagolik med sina åtta armar. Jag kan andas ut.

Chavez - Ride the Fader (födelsedag)

Är det inte 10 år sedan Chavez "Ride the Fader" kom?
Jo det är det. Därför är det på plats med en liten festskrift. Maken till meck-rockskiva hade världen inte skådat sedan..Drive Like Jehu kanske. Den hade det mesta och var mer än bara matte, lo-fi, arty fast den bestod av alla de där delarna. Vad mer, det var en bra uppföljare till den lika starka debuten "Gone Glimmering". Den svåra andra skivan blev aldrig svår för Chavez.
Chavez kunde ha spelat ihop med Guided by Voices, June of 44 och Sonic Youth och det hade känts rätt oavsett. I sina mest skimrande stunder är Chavez ett koncentrat av all bra indierock på 90-talet.
Kanske har den sorgliga underskattningen av bandet gjort att det faktiskt inte alls känns som tio år sedan vi första gången hörde berg-och-dalbanan klättra upp för stupet i inledande "Top pocket man"?

Buhu

Go-Betweens sångare och gitarrist Grant McLennan (suddig t.h) är död och det betyder med största sannolikhet att Go-Betweens också är döda. Senaste albumet var faktiskt riktigt bra. Grant McLennan blev 48 år. Go-Betweens bästa låtar:

O:s favvo-hits:
1. Was there anything I could do?
2. Bachelor kisses
3. Streets of your town

K kompletterar:
1. Love goes on

The Scotland Yard Gospel Choir

Then And Not A Moment Before. Från 2002. Töntigaste sortens anorak. Wimp, C86 och Felt. Ibland är det det mest könlöst vulgära som finns.

Men så en sen försommarkväll med 14 grader majvärme genom öppet fönster och kalv på spisen – då sitter den.

Som en smäck.

- - -
Lyssna: The Scotland Yard Gospel Choir – Then And Not A Moment Before