Pitchfork 100 bästa för 2008

Pitchforkmedia, den något irriterande men ändå initierade sajten, har listat årets bästa låtar.
En kulturgärning av det mindre slaget är att hitta de av Pitchfork utsedda sångerna på Spotify.
Givetvis saknar Spotify de riktigt balla låtarna - den sanna indien - i sitt bibliotek. Men för att fräscha upp minnet om vad som egentligen hände under året fungerar den ändamålsenligt. I alla fall utifrån perspektivet vit indierock, halvt europeisk electropop, pliktskyldig R & B / Hip-Hop.

Här är listan
Och som synes är det ju lite småfånigt med numrering. Vad gör att en sång hamnar på plats 36 och inte 45? Eller 12 och inte 17?

El Maco

Macca......
Mannen är skyldig till "Yesterday", "Obla-di Obla-da" och "Eleanor Rigby".
Säkert också delaktig till "Yellow Submarine".

Som en av de nu levande Beatlarna sysslar Sir McCartney med A mountain of One-aktig musik under namnet The Fireman.En liten bugning till det.
Bilden Pauls pr-avdelning försöker förmedla är att Macca var den progressive, den som sprang på klubbar och den som hängde med i de senaste trenderna. Det är säkert sant i vissa avseenden. John Lennon var bevisligen mer introvert och retrospektiv med sina terapiskivor och Yoko-konst. Samtidigt går det inte att komma ifrån att McCartney känns lite lättviktig, lite löjlig och lite väl mycket music hall. Och det är ju faktiskt inte så häftigt att själv behöva sitta och förklara att man är den hippaste och ballaste. Det är bara det att ingen har fattat det.
I SvD har Harry Amster listat ett gäng McCartney låtar som sticker ut i basistens brokiga och ojämna karriär.
För oss Spotify användare har Valdemar gjort följande sammanställning.
Mest imponerad är jag av Monkberry Moon Delight. Helt klart flamsig men samtidigt vital komposition med en trevlig ba ba ba - slinga.
Som bonus får vi röstakrobatik - Sir Paul visar hela sitt register.

I samma SVD artikel fick följande uttalande från Jan Gradvall om The Beatles mig att tänka till en aning.
Han tycker att det tråkigaste med Beatleskulten är att den blivit så nostalgisk, eftersom det handlar om ett band som var raka motsatsen.

– De omprövade sig själva var sjätte månad och är det minst nostalgiska av alla band genom tiderna.

Det är alltså berättigat att polera upp det gamla Sloan-citatet It´s not the band I hate it´s their fans [1:13 in i låten].

Lili Haydn och annan musik från Californication

* Lili Haydn är med i ett avsnitt av Californication vilket fick mig att kolla upp henne på Myspace. Stråkar, akustisk gitarr, en rätt jobbig Tori Amos-röst i någon slags Lennon-folkton. Gillar't inte. Tyvärr.

* I avsnittet därpå spelas Pearl Jam Nothingman och jag överraskas av hur bra Pearl Jam har åldrats jämfört med Nirvana.

* Till seriens höjdpunkter hör annars "Little round mirrors" av Harvey Danger. Snyggt, smått och musikaliskt.

* ... och förstås My Morning Jackets version av Rocket Man samt den låtens upphovsman Elton John, vars "High Flying Bird" är en av många E.J-pärlor.

Många av låtarna från första säsongen finns på den här Spotify-samlingen.

Nu gaze - shoegaze 2.0

Sedan i mitten av 2000-talet har shoegazen... ni vet, fortsättningen på My Bloody Valentine och Rides stirrande på skorna, randiga tröjor, långa luggar, drönande gitarrer, monotona könlösa trummisar och knarkimiterad tjejsång lågt nedmixat.

... ja har shoegazen kommit tillbaka ordentligt. Vi glädjs.

Genren kallas nugaze eller nu-gaze. Jag har varit med att definiera den här.

Men det finns fler nugaze-fanatiker, kolla bara den här listan på Amazon.

För Spotify-ägare har nu Valdemareview satt ihop landets bästa nugaze-samling. Lyssnas här.

Förslag på låtar vi missat mottages tacksamt, men Spotify har inte full täckning när det gäller den globala nugaze-marknaden.

Här hittar ni Serena-Maneesh, Jeniferever, Asobi Seksu, M83, Shocking Pinks, Mews duett med J Mascis, Guitar, Fennesz, Giant Drags löjliga men nödvändiga My Bloody Valentine-bildstorm och lite mainstream (Interpol).

Mycket nöje!

I CAN HAZ REELTAR?

Bland alla menlösa Guitar Hero-videor som finns på Youtube så är den här faktiskt rolig. Anthrax gitarrist Scott Ian försöker spela en Anthrax-låt på Guitar Hero i all enkelhet på en stormarknad. Tonen är uppsluppet fnittrig med flera kul citat:
You're gonna have to write easier songs... 20 years ago
Hey I couldn't hear myself, the monitors were terrible
This is harder than really playing
Oh, this is lead, it isn't fair, I only play rythm
If you play this for real you will never be a guitar player because you will fuck up your hand... and only be a retarded video gamer

Vill man läsa om att först spela i band och sedan prova på Rock Band så skrev Sleater-Kinneys gitarrist Carrie Brownstein om det i Slate förra året.

Vad har jag betalat för, Spotify?

Vad roligt det kändes en dag för ett par veckor sedan! Spotify hade tecknat avtal med "indiedistributör". Nu gick det att få tag på det mesta!
Spotify kändes ett tag som en otroligt vital tjänst.
Visserligen saknades fortfarande Love, Peace & Poetry: Turkish Psychedelic Music (album currently not available). Det kändes dock som det var en tidsfråga innan detta också skulle lösas.

Jag laborerade friskt med spellistor och hittade med glädje både gamla och nya album. Givet Spotifys nya ansträngning betalade jag glatt för Premium-tjänsten vilket innebär en belastning på kontot a´ 99 kronor i månaden.

I lördags upptäckte jag till min fasa och förfäran att en hel drös med skivor som tidigare var lyssningsbara numera står som "currently not available".

Nu ställs frågan på sin spets - vad är det jag betalat för? En produkt som hela tiden och nyckfullt förändrar sitt utbud? Som betalande vill jag gärna ha en förutsägbarhet och en garanti att det jag hittat vid köptillfället ska finnas kvar. Absolut inte okej Spotify!

ARN, Konsumentombudsmannen och Marknadsföringsdomstolen - bered er på inkommande ärenden!

Daniel Higgs live

På Larry's Corner i Stockholm förra veckan:



Nordamerikaners förmåga att uppfinna sig själva på nytt och med sådan självklarhet är uppseendeväckande. Daniel Higgs har under 20 år varit sångare i det minimalistiskt malande hardcorekvartetten Lungfish. Nu sitter han på en pall i en skivbutik och spelar banjo och sjunger om Jesus.

Jag vet inte, men att någon i Entombed skulle turnéra solo som spelman med fiol har en inte så futtig antydan av "E-type i Skönhetrådet". Fast lika fånigt som "Staël von Holstein, kulturrådsledamot" eller som finanskrisanalytiker skulle det inte vara, ändå.

Leila K vs Dilba ÄR rockhistoriens 3:e viktigaste ögonblick

OH YES. Klart att ett journalistiskt jobb om "rockhistoriens 100 viktigaste ögonblick" inte behöver bedömas utifrån själva urvalet innan det vinner pris!

Annat vore det om t ex Peter Englund listade världskrigens viktigaste slag, då skulle man nog behöva be någon utländsk auktoritet krigshistoria på att bedöma listan. Hade Peter dessutom chans att bli "Årets förnyare" så skulle man verkligen kolla upp att han var först i världen med att sätta ihop en sådan lista.

Fast nu sysslar inte Peter med nöjesjournalistik på nätet och kommer, till skillnad från Fredrik, inte undan med att bedömas av gammelmedia som inte fattar hur dehära internets ska värderas.

Drömduetten

Tomas DiLeva och Markus Krunegård.

Samma frasering, samma intonation, samma högdrama, samma röstläge fast olika dialekter!

Dessutom var det länge sedan DiLeva var med och duettade.Senast var väl den olyssningsbara Refused samarbetet
"Jag äter inte mina vänner"?

Beträffande Krunegård, han börjar väl redan bli duettmästare?
Nedan syns han med allas vår Frida H i en väldigt märkligt filmad video.

Neil Young - Trans

Inom den närmsta framtiden kommer du att se en hipster-dj på en So Fo-liknande bar ta fram ett relativt otummat exemplar av Neil Youngs "Trans".

Att exemplaret har nyfräschör beror på att skivan har varit i det närmsta olyssningsbar fram tills nu. Neil Young stämdes av sitt skivbolag i samband med "Trans". Musiken på skivan var inte vad skivbolaget trodde att Young skulle leverera. Neil ville vid tidpunkten göra framtidsmusik.

I framtiden skulle musik göras med synthar, elektronik, robotar och digitala displayer. "Trans" som kom typ 1981 är fylld med robotröster, new wave gitarrer, 80-talstrummor och lite småstudsigt anslag.


Tänk vad glad Hipster-DJ blir när han får frågan vad han spelar för musik.
"Neil Young""
"Jaså? Det trodde jag inte."
"Aaa, näe precis..från Trans. Bra platta faktiskt. Känns rätt najs asså".

Spotify och de tre s:en

Ett måste för bloggande Spotify-ägare är Spotified.

Svenskt. Smart. Smidigt.

Topp tre album på Spotify

1. Coldplay - Viva la Vida or Death and All His Friends
2. Various Artists - Pure Acoustic
3. Coldplay - X&Y

På singellistan märks "Relase me" med Oh Laura, "Clocks" med Coldplay och "Disturbia" av Rihanna.

Undrar du fortfarande vad Sveriges alla excentriska kreatörer inom media, reklam, design och arkitektur lyssnar på?

NISENNENMONDAI - Mirror Ball (live)

Nisennenmondai betyder milleniumbuggen på det japanska språket. Det är ett väldigt bra bandnamn.
Under sommaren 2008 dök de tre jäntorna upp på Riche, Lilla Baren.
Ett par veckor tidigare hade Battles spelat, fullt av pretentioner, på Accelerator.
Nisennenmondai gjorde processen kort med allt vad Battles, New York, hipster och konstrock hette.
Så här såg det ut, och så här lät det. Det bästa jag sett på länge, länge, länge.

Mest signifikanta Kent-orden

1. Lakej
2. Väven
3. Andas ut
4. Svart kajal
5. Dom

Artister ingen pratar om längre...

• Belle and Sebastian

• Babylon Zoo

• Carter the Unstoppable Sex Machine

• Wu-Tang Clan

Aha, så det var alltså hype alltihopa!?

Death Cab For Cutie - Cath

Death Cab For Cutie, ett av banden som bland annat tillsammans med Coldplay och The Shins anklagas för att ha förstört termen indie.
Till stor del raserat med hjälp av kommersialiteter som tv-serien O.C och filmen The Garden State.

Från att ha fått ett mindre arenarocksgenomslag med förra "Plans" retirerade bandet till det mer svårtillgängliga via "Narrow Stairs". På många sätt en bättre och mer intressant skiva än "Plans".

En av de bättre indiedängorna från DCFC måste vara "Cath". Uppdaterad gammelindie med intressant arrangemang. Detta inklusive video med ett uppklätt indieslo (actor/musician Lukas Haas)som försöker rädda en bröllopssituation. Klassisk konsten vs kapitalet konflikt.
Och kyssen är faktiskt innerlig och i brist på bättre ord, heartfelt.




Extra roligt är att följa Youtube-spåren där ett gäng mer eller misslyckade personer sitter och försöker göra sin identiska Death Cab cover-version av låten.
Bonus är att man ser den ganska knixiga instrumenteringen tydligt.

Eleonoora Rosenholm - live och på skiva!

Skivbolaget Fonal är alltid värda att hålla koll på
Finland fortsätter att välja sin egen väg. Trion Elenoora Rosenholm (på scen ett åttamannaband) följer vagt den blackmetal-freak-folk-ambient-goth-disco-pop mall som kastades ut av Paavoharju för ett antal år sedan. TIll lätt discofierade takter och bakgrundselektronika sjunger Noora på tydlig finska ( kan finska vara sluddrig förresten?) domedagstexter. Det är en delikat balansakt att hålla sig på rätt sida gothdravel och skogsråmystik men den luftiga produktionen och rytmiken räddar Eleanoora i nio fall av tio.

Lördagen 25 oktober uppträder Eleoonora och ett gäng landskamrater på Finlandshuset, Stockholm. Att gå på den tillställningen är tveklöst dubbelt så intressant än att gå och titta på arenarock a la Glasvegas.

Nedan följer beviset att Finland följer en annan estetik än exempelvis Stockholms it-girls tillika pip-trio Sophia Somajo, Robyn och Lykke Li.

Jamirouquai – Canned heat

När man spelar musik på bröllop för 30-åringar upptäcker man mycket sen 90-talsmusik som man trodde dog i millenniebuggen. Men så dyker de upp: "spela Alive med Pearl Jam" eller "Spela Little L med Jamiroquai!".

Den första spelade jag (mycket luftgitarr på golvet men det är faktiskt en rätt bra låt) och bytte ut den sistnämnda mot Canned heat och jag slogs av hur snygg och medryckande den är. Videon från 1999 är sådär skönt "cyber" också men ändå – trots att han under hela 90-talet förkroppsligade handväskhögs-dansare, patetiska trettioplussare som ville hänga med samt den sköna mainstreamkillen – – jag gillar Jamiroquai.

popaganda 08 - hata Accelerator

Så var den gamla gratisfestivalen tillbaka med betalbiljett. Eriksdalsbadet och sensommarkyla stod för inramningen. Ett brett indiestartfält som toppades med reklambyråprodukten Teddybears STHLM på fredagen och "indielegenderna" Bob Hund på lördagen.

Eftersom mycket redan har skrivits om Popaganda tillåter Valdemar sig att göra en jämförelse med Accelerator.


[Kelly, fiolen och medierna]

Accelerator försöker utge sig för att vara en hipsterfestival. Nytt och spännande, smalt och okänt. Vad fick publiken se? Duffy och ett gäng indiepopband som knappt bildats för tre månader sedan och med nöd och näppe lärt sig sina egna låtar. MGMNT ... eller hur det är det skrivs... som är helt okej på skiva gjorde en pinsam spelning. Stackars Battles försökte avsluta med sin avantgarde-konstrock men fick bara 45 minuter på sig. En dag kostade nära 700 pix.

Popaganda satsar på etablerade namn men lyckades osannolikt nog boka Kelley Polar. Herr Polar fick äran att spela på den mindre scenen kl 17 på fredagen. Solen bröt långsamt igenom. Det var tio till femton personer framför scen när han inledde med en semi-pretentiös poetisk mening om tid och dess betydelse. Sen åkte violinen hanses upp och det blev NYC-disco för hela slanten.

Oh, vilken glädje! Hårdare än på skiva, mer avskalat och oerhört koncentrerat. När konserten var avslutad hade en viss klapp och klang glädje infunnit sig i den numera avsevärt större publiken.

Efter Polar, som egentligen var värd hela entrébiljetten, följde Säkert!, The Embassy, Sebastien Tellier och tidigare nämnda Teddybears (som faktiskt gick att förlåta, mest för att J Åhlund har producerat Hellström). Popagandas artister kunde spela sina låtar samtidigt som låtarna var bättre än 90 procent av det som kom från Accelerator. Dessutom uppvisade Popaganda en större variation över musikstilar än trista Accelerator. Och då har inte Popaganda utgett sig för att vara något annat än en feel-good-festival.

Ser vi till value for money kostade en dag 250 kronor på Popaganda.

Slutsats: Accelerator får nog göra om allt. Ett tips är att snegla på Ugglan - under sommaren har en skäggig publik fått njuta av diverse "smala" artister helt gratis på Riche.

Mr Wonderwall trött på Wonderwall

"Every time I have to sing it I want to gag"

Oh dear. Att sluta spela den är förstås heller inget alternativ.

Allt för konsten...

Delia Derbyshire ftw

Läser ikapp internetsommaren-08 och stöter på BBC-artikeln om de upphittade rullbanden från Delia Derbyshires tid vid BBC:s Radiophonic Workshop. Och -

¡Jesús, María!

- även om man redan tidigare grävt ner sig i ljuden och musiken som kom ur Radiophonic Workshop så är Derbyshires upphittade technobit FRÅN SLUTET AV 60-TALET inte mycket mindre än helt ofattbar.

Basjägare, bongotrummor och oljefat

Ett litet guldkorn det här: Basshunter berättar om sin musiksommar i Sydsvenskan.

Eventuella felläsningar på basjägare postas i kommentarerna. Frågor på det?

Oasis – Wonderwall

Nu har det gått 13 år och helt plötsligt har Oasis "Wonderwall" dykt upp på flera oväntade creddiga håll.

Håller Oasis gamla indie-kramis bli en modern klassiker?

"Wonderwall" håller tydligt på att få samma status som Fleetwood macs "Everywhere".

Nationalsånger topp 10

Lagom till dethära OS:et som pågår någonstans listar och länkar The Guardian de 10 bästa nationalsångerna.

Uruguays "Orientales, la patria o la tumba" (instrumental orkesterversion här) är charmant upbeat medan Japans "Kimi Ga Yo" (orkesterversion här, om än med avslutande hårdrocksriffande) är särdeles värdigt elegant. Pluspoäng också till alla som inte framförs med traditionell orkestersättning, och då särskilt Bangladesh och Nepal.

Fast slår någon av dem Rysslands? Mja.

Äntligen - Radiohead gör en normal låt

Radiohead hade verkligen alla möjligheter att efter Ok Computer att bli det nya U2 med sina storslagna ballader och lagom riffiga låtar. Istället gjorde Radiohead creddiga men obehagligt olyssningsbara Kid A, vilket var genialt eftersom det dessutom sammanföll med Radiohead-klonen Coldplays första album.

Helt plötsligt slapp Radiohead axla manteln som det nya U2.

När nu nya singeln "House of cards" släpps blir det uppenbart att de inte bara är bra på normala låtar utan hur mycket bättre Radiohead totalt sett är jämfört med de flesta 90-talsband som försökt överleva millenniebuggen.

CéU – CéU

Ett lite gammalt album med brasilianska 28-åringen CéU, men inte sämre för det. Indie-brasilien. Lite för funkigt i sina sämsta stunder, men i stort sett ett trevligt gung.

Myspace-sidan här.

Tricky - Ponderosa

"God bless the weather" - yeah det kan behövas.

Tricky är 40 år och släpper nytt. Det kan vara på sin plats att påminna sig om hur sjukt och nytt Tricky lät när han kom 1995 med "Ponderosa" och albumet Maxinquaye.

Har väl inte åldrats med charm direkt...

Valdemareview & Bunny rabbits: Separated at birth

Valdemarvänner! Magnetic Fields-döpta mp3-bloggen Let's pretend we're bunny rabbits är en slags musikaliska halvsyskon till oss i Valdemareview.

När nu 2 av 3 Valdemar-medlemmar dessutom hellre åker blöjracer, nynnar vyssan lull och drar lattehållaren runt gentriferade Stockholmsförorter, så är det väl alldeles utmärkt att vi lyckats nosa upp ett gäng pigga studenter som hoppar in under pappaledigheten.

Eller inte helt: jag (O) tar inte pappaledigt utan fortsätter med mitt sporadiska bloggande i väntan på att jag lyckats övertala A att det är dags för ljudet av barnafötter över tiljorna. Då kommer jag starta mp3-bloggen (eller aac-bloggen? flac-bloggen? whatever's hot at the time...) Father with vinyl och lägga upp min volumnösa vinylsamling.

Leonard Cohens Suzanne med Francoise Hardy

Leonard Cohen mumlar med sin bas nere i Skåne och jag – ingen från Valdemareview – är där.

Som tröst lyssnar vi – och framförallt lyssnar – på Françoise Hardys 1968-version.

Bobby Conn – Never get ahead

Idag lyssnar vi på 90-talets Ariel Pink: chicagosonen Bobby Conn. Det här är så sjukt, magstarkt och fulsnyggt att jag inte kan värja mig. Bobby Conns övriga låtar är också briljanta.

We vie

Istället för Coldplay: Chaka Khan

Nej jag ska inte skriva att jag tycker Coldplays nya skiva låter riktigt bra. Jag räknar med att denna tillfälliga förvirring är snart övergående.

Istället firar vi fredag med att lyssna på 70-talets bästa danslåt och titta på när Chaka Khan skakar på brösten i en hypertransparent blus.



Ja, alla hennes outfits i den här videon är ju iofs briljanta. CRAVINGS!!!!

Tomas Andersson Wij och Franska bönder

Imorgon fyller jag 33 år och det firar jag med att börja lyssna på Tomas Andersson Wij. (Snart börjar jag väl gå på konserter och "står tåg" med A.)

Jag tycker Tomas Andersson Wij-skivan Sommar på speed är bra, trots att det låter som Franska bönder (kommer ni ihåg?).

Timo Räisänen bror Laka deltar med Pokusaj

Årets Eurovision är lika bisarr som alltid. Från stenallvarliga baltiska Michael Bolton-kopior som tar i från tårna till superkoole Sebastian Tellier som väser fram en fransk låt om sex.

Samt detta obegripliga bidrag från Bosnien Hercegovina, som skulle kunna vara något tonårsangst-epos från Göteborgska Timo Räisänen

Om det inte vore för skördedansen i bakgrunden, den levande hönan eller mim-inslagen.

Alphabeat = Cloudberry Jam

Det tog ett par minuter innan jag förstod det hele men danska Alphabeat låter exakt som Linköpingsbandet Cloudberry Jam.

Det är – kort sagt – något speciellt med indie-tjejer som sjunger som om det är sista dagen på jorden och enda räddningen är att "sjunga fint".

Update: OMG! Cloudberry Jam finns, fortfarande! Vad härnäst? Puffin återförenas?

3 makalöst bra vår-album, april 2008

1. Cut Copy – In ghost colours
Briljant, postmodern, "copy paste"-musik med lån från framförallt sent 80-tal och tidigt 90-tal. Det betyder i rena termer: Electronic, Depeche Mode, Pet Shop Boys samt eurotechno typ La Bouche, Technotronix och 2 Unlimited och resultatet är en platta som hamnar rätt nära svenska Le Sport, Studio och Embassy. Väldigt mycket Göteborg för pengarna, med andra ord. In ghost colours har – precis som nämnda tre svenskar – en viss tafflighet över sig som lyfter skivan från dj-kalkylerat till hjärtligt.

2. Gnarls Barkley – Odd couple
Jag skiter i att det är väldigt vitt att gilla Gnarls Barkley. Ny skivan är dessutom befriad från snabba hits, istället har vi här en rätt konceptuell historia med samma höga postmoderna faktor som Cut Copy. Cee-Lo sjunger fortfarande enormt bra, Danger Mouse har skapat mer minimalistiska låtstrukturer även om musikkostymen är förtätad och uttrycket svartare och svårare än sist. Det som framförallt gör Gnarls Barkley till 2000-talets Pet Shop Boys är deras kostymer: se bara den här enormt roliga listan. Det är nästan för fokusgrupps-smart att klä ut sig till kockar och göra en cover på Duran durans "Hungry like a wolf"

3. El perro del mar – From the Valley to the Stars
Det här är årets svenska sensation, Jens Blekman kan härmed dra något gammalt över sig: hans senaste platta var alldeles för navelskådande, El perro del mar har grävt inåt, men inte för att imponera utan för att skaffa sej en egen plattform att sprida sina texter ifrån. När "Do not despair" andas söndagsskola förstår man att det inte är hjärta-smärta som främst rör sig hos Hunden från havet, utan religion. Men det är ett större album än så: Julee Cruises "Rockin' Back Inside My Heart", Stina Nordenstam, Scott Walker och en packe brittisk, vit, flickpop från 60-talet ligger till grund för det här mästerverket. Men det är till skillnad mot Jens Lekman inte en hantverksmässig nostalgitripp utan en slags terapi (ja, nä, jag vet att det där inte lät så aptitligt...): ett eget sound, en egen värld, ett eget genidrag.

den digitala glädjens blandband

www.muxtape.com nu kan du återigen spela in de blandband du saknat.
C60 eller C90? Ja det bestämmer var och en.

Vi på Valdemar lovar att ge dig läsare ett kärleksfullt blandband inom snar framtid. Lägg gärna upp din mix i kommentarsfältet!

Annars ber vi om ursäkt för den låga bloggfrekvensen. Vi hoppas på bot och bättring.

Årets parodi

Vår generation gillar inte politisk satir, vi gillar popkulturell satir.

Speciellt när den är så här skickligt utförd.

Det känns om om jag borde skjutit ett mig själv ikväll
Men jag orkar inte köpa ett gevär
jag önskar att Charlie Chaplin vore här



Inte bara texterna är snyggt satiriserade utan även Jocke Bergs röst och musiken.

Popquiz

Hur skulle en korsning av Fugazi och Go-Betweens låta om den gjordes på Nya Zealand, tidigt 90-tal?

Svaret är naturligtvis som The Cleans -Diamond Shine. Precis så skulle korsningen låta.
Ian McKay-aktig sång i refräng, Go-Beetweens melodier, ettrig gitarrslinga och en förnimmelse av värme.

Man utan hattar och Ola och Europa

Alltså, 80-talet innehöll ett par riktiga pärlor, som den här gamla "Safety Dance" med Men without hats. Men videon?! En dvärg och så en surf-crustie i ett medeltida England? WTF?! Påminner lite om filmen Willows.

Sen vidare. Schlagern igår, Olas "Love in stereo" har ju också en riktigt 80-talsdoftande text (lite lagom teknik-hyllande, sådär) och så har ju John Farnham lånat ut Sydneys Hockeykör. Ett stort tack även till tjejerna från Domarringens klass 6D som frystes ned 1987 och som tinats upp speciellt för Melodifestivalen för att framföra sin dans. Olas låt tittas här.

F ö är jag nöjd över att jag redan under showen utropade att "nej, Carola klarar det inte – det finns en Carolamättnad ute i stugorna", vilket alltså visade sig vara helt riktigt.

Om någon f ö undrar hur det kommer sig att Christer Sjögren gick till final, så räcker det med att se det här briljanta, varma Youtube-klippet.

Breaking News! Ny Paavoharju ute!

Från vilket land kommer ett band med följande influenser?

"The Way the Truth and the Life, Tove Jansson, Winsor McCay, Edith Södergran, Deathspell Omega, Burzum, Badding, Boards Of Canada, John Bauer, Edvard Munch, Hugo Simberg, death, violence, piano music, Savonlinna opera festival, lo-fi, Nosferatu: Phantom der Nacht".


Svaret är förstås Finland.
Underbar listning, även om goth-spöket lurar runt hörnet.

Med detta konstaterat har Paavoharju lagt upp en rad nya låtar
här. Vid första lyssningen konstaterar Valdemar att det inte handlar om en sell-out. Nya albumet har den inte helt klatschiga titeln " Laulu laakson kukista". Finland fortsätter att fascinera.

(Lykke Li+Nina Persson)*Robyn=Siw Malmkvist

Det här är en helt fantastiks version av Lee Hazlewoods "Summer Wine" med – Siw Malmkvist som inte bara ser cool och fantastiskt... ähm... antydande ut, hon sjunger även i världsklass.

Om inte svenskt musikliv varit så extremt töntigt på 60-talet hade Siw Malmkvist varit den tidens ((Lykke Li+Nina Persson)*Robyn) i ett.

Via Bakelit.

Tjejen, grabben och terapi?

Nog är det här samma refräng? Otroligt okreddig stöld.
Det får man respektera, jag menar vem lyssnar på Therapy? idag, den irländska muskelpoptrion?





Angående Hästpojken....hur länge kommer folk att gilla en bakfylla från Göteborg?
Det bästa är bandnamnet och att Bad Cash Quartet-killen som säkert heter Henrik ser så sjuk ut att man vill ge honom förtidspension direkt.

Little Jinder – Eat my fear

2007 hyllade vi Roger Pontares son Victor.

2008 hyllar vi Åsa Jinders dotter Josefine. (Eat my fear är Nordenstamska beats.)

2009 kommer vi hylla? Lena Willermarks barnbarn?

Paul Pott: väggen ringde. Han ville att du skulle slänga dig honom

Jovisst. Jag tillhör så klart en av de som blev tagen av den där mobiltelefonförsäljaren. Det är något extratragiskt med dåliga säljare som gjorde hela storyn ännu bättre.

Men när man lyssnar på ett annat genomslagsframförande, Andrea Bocellis "Con te partiro" från San remo-festivalen 1995, så bleknar den där brittiska Idol-chaven.

Här är några orsaker att älska "Con te partiro": hans röst är inte perfekt utan han tolkar med både frasering, vibrato, tonträff och volym. Hans hår är fluffigt, hans skägg perfekt trimmat. Valthorn är alltid rätt. Och: det är en fantastisk poplåt där varje del är catchy som flickpop: från skalövningen i början till den blaserade tonartshöjningen via refrängens återhållna desperation.

globalpandora

En bra grej under veckan som gick är att musikupptäckarsajten Pandora (på http://globalpandora.com) åter började tillåta användare utanför USA. Pandoras direkthet, utan krav på inloggning och med strömmad musik man vill höra endast ett par musklick bort, gör sig särkilt bra dagar då ens mp3-spelare och internetradiokanaler låter oinspirerande.

plötsligt sitter hon där...

Något slags musikhumorfrågesportsprogram jag aldrig hört talas om. Väldigt roligt dessutom. Skulle aldrig fungera i Sverige. Och plötsligt sitter hon där.... Robyn. Och hon gör inte bort sig, hon verkar ha kul, hon smälter in.

Det känns stort på något sätt.

Släkten är värst

Här är Schweiz bidrag till årets Melodifestival med Paolo Meneguzzi. Landet är nog – dansen beaktad – chanslöst i år också, trots att det är min bror som producerat låten.

Essentiell Hot Chip-mix

Den lite bortglömda men klart intressanta radiokanalen SR Metropol importerar BBC-radioprogrammet The Essential Mix och sänder det varje fredag från klockan sju.
En liten u-sväng från kanalens icke-anglofila inriktning men kul i alla fall.

I fredags var det allas hipster-älsklingar Hot Chip som trixade ihop en ordentligt bra mix. Alla indiekids med dansmusikkomplex kan hitta alltihop precis här



I väntan på Hot Chips defintiva genombrott med kommande "Made in the dark" är detta en utmärk referens och ett finfint komplement.

2007:s minst nödvändiga skivor (enlig The Onion)

Eftersom 2008 är så nytt att det inte har släppts en skiva i år som inte låg klar och lika gärna kunde ha släppts 2007 så tycker jag man kan ta sig friheten att fortsätta prata 2007-års skivor.

Här t ex listar The Onion 2007:s minst nödvändiga album och bara omslaget till Steve Vais Sound Theories Vol. I & II och texten om Blondies återutgivna No Exit är visst värda ytterligare en sväng bland skivor som nu vissa tycker är oh-so-two-weeks-ago.

(Ja ja, jag vet att jag sysslar med en massa annat istället för att lista mina egna skivor 2007. Men de kommer. Snart. Senast om... några dagar. Minst.)

¡Oye, Robyn!

Katalanska euro-house-radiokanalen Flaix FM (uttalas "Flash effa émma") håller fortsatt skyhög kvalitet.

Robyns "With every heart beat" i en remix som född för utomhusgolv och skummaskiner ligger etta. I övrigt den vanliga geniala blandningen korkad gimmick-house och genial refrängpop som gör Flaix till en världens roligaste och bästa radiokanaler.

Numera i acceptabel streaming-bitrate, lyssna här.

Plötsligt händer det...

... vår kollektiv-medlem Per börjar lyssna på "vanlig musik" (se bild ur hans Last FM), dvs sådant med bandnamn som inte är ett gaeliskt talspråk, består av vitt brus + en varulv och är utgivet på ett Alaskabaserat mormonkollektiv-skivbolag.

Eller är det någon som kapat din dator, Per?

José González och DN vann VM i tråk

Som vi redan uppmärksammat här så var José González comebackskiva förra årets sömnigaste besvikelse. 33 minuter sövande plink på gitarren, monoton fågelpoesi och entonig röst. Inte en Knife-cover i sikte som kunde rädda oss.

Vi hade ju hoppats så mycket efter Junip.

Efter ett år med fantastiska skivsläpp där t ex Robyn revolutionerat sig själv, synen på majorbolag och skapat en monsterhit utan Sony-reklam; eller där Laakso, Anna Järvinen eller – inte för att jag älskar folkhögskolefunk men... – Salem al Fakir gjort musikaliska mästerverk så väljer DN att ge sitt "kulturpris" till José González. Kulturpriset devalveras därmed omedelbart.

Det hela är ungefär som om Svenska Dagbladet skulle ge sitt Bragdguld till en säck potatis.