Kate Bush

Har överdoserat Kate Bush i ett par dagar nu.

Kate Bush-låtarna är geniala och unika. Men enbart när hon gör dom. En tolkning av Kate Bush skulle låta förskräckligt.

En Kate Bush-cover-kväll kan vara det mest plågsamma som finns.

Jag tycker väldigt illa om Queen men jag gissar att det är samma princip där.

När jag tänker efter så hatar jag de flesta covers (förutom Pet Shop Boys Always on my mind) men ju längre ifrån covermöjligheten desto intressantare blir musiken.

Citera mig inte, det här är en tanke i utveckling.

Britta vs Anna ( myspace-fight)

Valdemar har undersökt följande artisters myspace-sidor. Även om vi vet att Myspace är såååå 2005 krävdes en jämförelse av dessa två albumaktuella jäntors senaste låtalster.

Först ut på plan är Britta Perssons "Winter Tour". En självbiografisk skildring av efterspelet till en bilkrasch i samband med vinterspelningar tillsammans med Suburban Kids With Biblical Names.

Produktion som rymmer cymbaler, små och skrapande distgitarrer, "ah-ah-ah-ah-ah"-stämma som använts mycket begåvat. Uppriktig text, visserligen åt det banala men det låter ärligt. Vers och refräng utvecklas under sångens gång.

Möjlig referens: Cat Power "He War"

http://www.myspace.com/brittapersson

Nummer två. Anna Ternheim "Girl Laying Down". Inleds med avig piano, lite distgitarr och bongoaktiga trummor i vers. T Y D L I G textfrasering med lika övertydlig text. Sinnebild: utanförskapstjej med konstvetenskapstentaångest. Inget att bry sig om. Refrängen är stadiumrock där en symfoniorkester vevar mollackord. Efter tre närapå identiska verser och två insprängda refränger är det slut.

Möjlig referens: Coldplay "Speed of sound"

http://www.myspace.com/annaternheim

Endast en möjlig utgång: sorry Anna, grattis Britta!

Yo La Tengo - I am not afraid of you etc etc (album)

Vad är grejen med den här skivan?
Yo La Tengo ska givetvis hyllas för sin långa och trogna kritikerhyllade tjänst. Efter "I can my heart beating as one" från 1997 har ljudbilden och atmosfären expanderad. I ljuset av knasroliga nya titeln " I am not bla bla" markerar "Summer Sun" ett slags slut. Tidigare skivor har på många sätt kännts konceptuella med en närmast perfektionisitisk attityd. Varje ton och text skulle passa in i skivans helhet. Kompositionerna bildade en enhet.

År 2006 väljer Hobokens finest att göra allt tvärtom. " I am not osv osv.." rymmer alla möjliga stilar och infall.

Lite låter skivan som att du låter slumpen ta över spellistan över ditt indiebibliotek.
Rockiga indielåten med störig NYC-sång - check.
Instrumentala post-rocken atmosfärisk - check
Tjejsång och twee.
Femtakt.
Pianoballad.
Replokalsfunk.

Samtliga check.

Grejen, så vitt jag förstår det, är att låta infallen och spontaniteten flöda.Ibland fungerar det mycket bra , ibland inte alls speciellt bra. Framförallt irriteras jag över att det inte finns någon album-känsla. Om det hela hade lanserats som en singel-antologi över en brokig karriär hade åtminstone kännts bättre.

Konsert i Kairo

SVT kan vara fantastisk förstås. Vad är idén att lägga en 20 minuters konsert från Kairos operahus i väntan på hockeykväll om inte postmodern?

En äldre herre sjunger blundande med hela sitt känsloregister, tonade glasögon och slängkysser publiken. Vid hans sida en paljettbeströdd distingerad dam som mellan sånginsatserna ser sur och uttråkad ut.
Den stora kören och musikerna ser ut som en blanding av skurkar och statister från någon 70-talsfilm av James Bond/Indiana Jones-karaktär.

Fantastiskt för öra och öga. Men vad var det? När spelades det in? Varför sändes det? Är det möjligen ett led i Alliansens kulturpolitik? Någon som vet?

!*@# (tidning)

Med möjligheten att läsa Exclaim i pappersformat kommer påminnelsen om varför den ofta är så läsvärd - man skriver om ny populärmusik oavsett om det är r'n'b, metall, minimalisttechno, twee, avantgarde, nuevo tango, screamo eller topp-20. Musiktidningar som specialiserar sig i all ära men exempelvis det uns av bra hårdrock som existerar mår förvånansvärt bra av att inte enbart läsas i tidningar med corpse paint, uppochnedkors, pentagram eller Marilyn Manson på omslaget.

I hemlandet Kanada slentriangnälls det naturligtvis på Exclaim som det anstår varje rikstäckande institution men det förändrar inte att det är den bredaste och mest nyfikna massdistribuerade musiktidning som finns.

Läs online.

Dinosaur Jr (konsert)

Det knäppaste med Dinosaur Jr-spelningen i måndags är efter några dagars betänketid inte längre att J Mascis såg ut som den onde trollkarlen i Sagan om ringen utan att han gitarrexellerade sig igenom sina finaste låtar iklädd de här.

Det mest oroväckande är fortfarande att Lou Barlow nämnde att bandet kan vara på gång med en ny skiva.

Los Malas Amistades - Jardin Interior

Vad som kan tyckas vara taffligt och väldigt vardagsrumsinspelade brottstycken av ett colombianskt konstkombo växer så småningom till en enhetlig bild.

Las Malas Amistades, med den trevliga hemsidan http://www.malasamistades.com , har faktiskt gjort en helgjuten, samtidigt spretig skiva. Lite field recordings, lite lo-fi electronica, lite visa, lite sprak och knaster. Alltid helgjutna melodier som är intressanta första gången dom, bra tredje gången och nära hitpotential den tredje.

Inte bara "Hips dont lie" och linor alltså. Addera ett konstnärskollektiv som uppträtt live 1,5 gång så framträder komplexare bild av Colombia.

http://malasamistades.com/mp3/02%20extranjeros%20volvieron.mp3

Kate Bush – Aerial

Jag återkommer till den här plattan om och om igen. Den vägrar släppa taget. Egentligen borde den försvinna lika snabbt som en Best of Djavan-platta: den fluffiga, raka och översymboliska produktionen inbjuder till hån.

Några av texterna är undermåliga: vem vill höra Kate Bush räkna upp pi? Eller teatraliskt sjunga "washin machine.... WASHING MACHINE....".

Låt för låt är Aerial inte alls lika stark som helheten. Det är ett album! (Ett dubbelalbum för att vara exakt.) De svaga inslagen har sin plats och de starka låtarna blir starkare av sin omgivning.

Stråkarrangemangen är finurliga på ett blaserat sätt.

Det sägs att Kate Bush gjorde plattan för att hennes son och hans kompisar skulle förstå vem hon är och vad hon har för jobb. Ett mycket bra skäl.

Jag vill inte verka esoterisk och ofokuserad, men ingen annan platta det senaste året har haft en sån lugnande och helande effekt på mig. Ja, det är verkligen inget bra argument för Aerial och det är inte stämningarna, de feta syntmattorna eller pulserande basen (obs! ironisk!) som får mig att som stiga ner i pusslet som det vore valsång och drömfångare i ett.

Det är de geniala detaljerna. Kate Bush melodierna. Och såklart symbolen Kate Bush.

Shit vad ni kan få tracka mig för detta...

Fibes oh Fibes – Get up (mp3)

Åttiotalet har hittills varit mest Gang of four, new wave (läs vad vi skrev i mars 2005), Talk talk och i viss mån den korkade popestetiken à la Madonna. Jo, på sätt och vis kan man säga att U2 och Simple Minds har fått ny efterföljare i stadiumrockarband som Coldplay. Tungsinne som pose.

Nu grävs det längre bak på samma kommersiella kanal. Fibes, Oh Fibes nya singel Get up är en musikturism till vad som hände före 1980. Här en ljudbild tydligt influerade av producenter som Michael Narada Walden, Quincy Jones och vissa delar av Nile Rodgers (gitarr-figurerna, fingerknäppningarna och stråkarna).

Dessutom är det en inte helt onjutbar doft av Toto-influenser över Get up. Den som kan sin 1978-urban soul vet hur genialt bröderna Porcaro lyfte mediokra artister som Brothers Johnson till nya dansgolv.

Damkören i bryggan och piano-synkoperna är helt och hållet tajmwarpade från brödernas "Number one"-platta.

Ljudbilden är fet och lyxig. Möjligen är rythm-sektionen lite väl framträdande och statisk – redan i verserna. Det hade aldrig Bruce Swedien släppt igenom.

Lyssna och ladda ner här – vi ser fram mot albumreleasen.

Eric's Trip (konsert)

I teorin hatar jag det men i praktiken kan jag inte låta bli – forna favoriter som återförenas och som jag aldrig sett live är en förbannelse. Att resa tillbaka i tiden och se dem när det begav sig på riktigt går inte, att låtsas som ingenting funkar också dåligt eftersom de ofta betytt alldeles för mycket, och att se dem återförenade i efterhand blir aldrig endast bra eftersom jag upplever någonting som inte borde hända, något som bandmedlemmarna aldrig avsåg skulle hända när bandet fortfarande var ett band. Den enda fördelen jag på rak arm kan komma med återföreningsspelningar är möjligheten att få uppleva de sidor av bandet som skivorna aldrig gjorde rättvisa.

På det var dock Sappyfestivalens Eric’s Trip-spelningar för ett par veckor sedan lysande exempel. Återigen påmindes världen om hur mycket hängiven punk (Bad Religions ”We’re Only Gonna Die” avslutade, som den uppmärksamme redan sett på låtlistan ovan) och mullrande Black Sabbath-hårdrock som ligger i Rick Whites välkända beskrivning av Eric’s Trip som "sappy melodic pop music on top of thick distortion". Euforin bland alla närvarande överträffades nog endast av den naiva men ärliga förhoppningen att detta ändå kan ha varit det riktiga Eric’s Trip vi just fick uppleva.

Se videoupptagningarna, om än med bristande kvalitet, och komplettera Eric’s Trip-samlingen med Rick och Marks egna nyutgåvor av demokassetter och liveupptagningar på Great Beyond Recordings.