22 låtar på en timme och 14 minuter. Jämfört med förra årets kristna, ändå briljanta, Sevens Swans har Sufjan Stevens breddat sin musikkonst i och med Come On Feel The Illinoise.
Det är mer av allt. Fler instrument, låtar, röster, textteman och stilar. Problemet blir som väntat att allt inte håller samma klass. Eller, det kanske håller samma klass men eftersom det finns så mycket av allt blir det lätt att identifiera vad man verkligen gillar.
Jag gillar inte: cabaret eller musikalanstrukna nummer med jättemånga instrument. En del instrumentala. Meningslösa ljudbitar på 23 - 45 sekunder. Att det är lite för mycket Sufjan för sitt eget bästa. ( Dock långt ifrån Ryan Adams totala brist på verklighetsförankring).
Jag gillar: femtaktslåtarna, sångmelodierna som ofta är bättre än vad man kan förvänta sig. Tjejerna som körar utan att göra en stor grej av det , de textmässiga djupen och ljudbilden när den kommer till sin fulla rätt.
Låten "Chicago" symboliserar när det är som allra bäst. Klockor, stråkar, körer, fantastiskt vacker sångmelodi, allsångs-refräng. Som trots sin maffighet ändå låter minimalistisk snarare än bombastisk.
Slutligen, många gånger bättre än vilken kristen multi-instrumentalist som gör ett konceptalbum som helst. Men det finns ett antal tillfällen jag önskar att jag satt i producentstolen för att kunna skrota ett gäng låtar.
