Sam Prekop - Who's Your New Professor?

Sam Prekop är sångrösten i den flitiga och långvariga Chicago-kombon Sea & Cake. Jazzskägg och jazzhattar är inte helt långt borta vid en genomlyssning av "Who's Your New Professor?".

Till viss del beror detta på sångaren Sam Prekops röst och frasering som inte är helt olik Bo Kaspers. Detta behöver dock inte vara något alltigenom negativt, i sammanhanget passar den ljusa och luftiga stämman bra in den övriga ljudbilden.

Soloalbumet låter inte nämnvärt annorlunda från den reguljära Sea & Cake-releasen.
Prekop arbetar med att ge upprättelse och nya infallsvinklar till svårt misshandlade genrer som easy-listening och bossanova. Avslappnat och kompetent, utan att bli musikskoleduktigt.

Möjligtvis är det lite friare tyglar men det kliniska och försiktiga svänget bildar fortfarande fundamentet för musiken. Jag märker att jag upskattar en sordinerad trumpet som dyker upp här och var. Det enda lilla minuset skulle vara att det saknas starka melodier, inget riktigt som griper tag. När jag tänker efter är detta förmodlingen inte heller Prekops avsikt. Det känns som han är nöjd med att kunna leverera ett classy-soundtrack till vardagliga händelser.

The Arcade Fire (live)

Något riktigt häftigt är när en spelning tvärt emot all känd logik (nåja...) lyckas göra bandets skiva bättre. Hur det går till kan man fråga sig, men att det är också gäller The Arcade Fire efter att ha sett tisdagens kabaré av franskkanadensisk folkmusik, skev gitarrpop och Godspeed You Black Emperor står utom tvivel. Idag är Funeral inte längre endast en ganska bombastisk, om än lidelsefull, debut om begravningar utan...något mer och bättre.

På Debaser var inte bara ljudet försvånansvärt mycket tunnare än jag någonsin förväntat mig utan de oregerliga men, no less, välstämda skrikörerna klev fram och förde spelningen närmare en gapig punktillställning. Att bandet i förväg hade bett publiken ge fan i att röka var ett skönt brott mot farfarsmässiga rockkonventioner som inte längre orkar stå upp mot resultaten ögonvärk, luffarkläder och lungcancer. Mer punk! Batterist Jeremy Garas (f.d. sömnpunkarna Kepler och aritmetikpunkarna Weights and Measures) kärnfulla sammanfattaning av den pågpående Europaturnén kanske ändå satte punkpricken över Arcade Fire-i:et: ”Really fun and sweaty!”

Om nu inte "The Arcade Fire=punk" är det nya "Khonnor=bra". Må så vara, det är ändå dags för ännu ett varv ”Neighbourhood #2 (Laika)”, ”Wake up” eller ”Rebellion (lies)”.

M83 - Before the dawn heals us (album)

Nu är det nära. Snart slår den storskaliga shoegaze-retron verkligen till. När exakt beror väl mest på hur länge medias Bloc Party-psykos lyckas hålla liv i dagens punkfunklik i väntan på det oundvikliga.

För det är i antågande; måste vara i antågande. Hur förklarar man annars att Connor Kirby-Long säljer 5000 ex av sömnigt album gymnasial bruspop? Jo, det gör man med landets 40-årskrisande medierockgubbars hysteriska hajp av en musikform de i bästa fall inte har lyssnat på på ett decennium och i värsta fall aldrig lyssnat på. Hade shoegaze-retron inte varit i antågande så hade dessa hajprävar knappast hoppat på samma vagn i riktigt sådan unison.

Men det gjorde de och därför kan nu också fransosen i M83 stå på tröskeln till att bli morgondagens The Rapture. Eller, iallafall Radio 4. Eller, sak samma. Before the dawn heals us är tyvärr så ojämn att man börjar undra om M83 faktiskt kommer att nå mycket längre än ett par riktiga "två veckor dygnet runt i varje mediekanal"-stänkare. Låtarna som fixar detta tippar jag är den strålande drivna duon "Teen angst" och "*" men inte utan att gardera med den fullständigt dist- och sångfria tretonsballaden "I guess I am floating". Inga högoddsare direkt särskilt då resterande Before the dawn heals us, med ett par undantag, mest bara är kass. Kass kass kass, om man nu inte särskilt lystrar till panflöjter, högtsvävande körer och dumdryga Bob Hund-syntar som till varje pris ska framhäva låtmelodierna som om shoegazingens musikaliska huvudsyfte inte var att finurligt dölja samma melodier i brus och distorsion.

Äh.

Det är hög tid att Kevin börjar styra upp MBV-återföreningen innan shoegaze-retron slår till med full kraft och när det finns grymma stash att tjäna. För det var väl konstens essens enligt Warhol?

Wallpaper Silhouette - A need to know (mp3)

Ännu ett kapitel i den postmoderna jakten på barndomen. Den här gången besöker vi 80-talets klassiska Postcard-singlar. Norska Wallpaper Silhouette står bakom gitarrerna och den guturala Edwyn Collins-sången. Så här lät det: klangrigt och lite tattiga harmonier.

Storstad, som Blue Nile. Den som tror att det här handlar om homosexualitet och Smiths missat poängen. Det här handlar om "tekniskt handhavande" enbart för att impa på brudar. Det här är modellmusik!

Den studsigt fula syntbasen och öppna gitarrackord bygger upp en en fin city-song med oväntade harmonier. Det är krångligt och omväg-igt. Doo doo doo. Ackordvändningar som känns mer smarta än snygga. Här finns det doktoranambitioner bakom musiken.

Mer 80-tal än Melody club. Det här är Postcard records, inte OMD. Postcard records & Gang of four betydde massor, OMD var bara en pose.

Lyssna här

Oändlig boogie - ATP i korthet

Vilka var då de band som Slint själva bokat? Det var inte hög trendnivå, eller så hög att ingen förstod den, på de obskyra artister som stod på de båda scenerna. Metall, performance och freak-folk ( stort i N.Y.C!!) var alla gemensamma nämnare. Mycket oroande fanns det anledning att uttala namnet Led Zeppelin. Förutom Slint lyckades jag se följande.

Mycket bra:

Múm - perfekt festivalavslutning. Förvånansvärt stringent trots alla rotationer av personer och instrument.

Mogwai - fokuserad spelning av vördnadsfulla skottar, gästframträdande av Arab Strap Aidan.

Deerhof - art-rock, enkelt, motsättningsfullt och småknasigt men ändå allvarligt.

Bra:

Spoon - indierockstandards med finess och rutin. Lyckades trots svår genre.

Early Man - någon slags metal, som ett snällt Slayer. Matt Sweeney på bas.

Matmos - Konceptupplevelse, inte helt lätt att vara bandet precis innan Slint. Klarade av det genom att hälla vatten på en plåt. Helt live!


Sådär:

White Magic - lite oinspirerat, ganska grått, kan fungera på sikt men inte på scen.

The Naysayer - performancekonst med hajimitationer. Småtrevligt men inte mer.

Faun Fables - hippie-folk med moderjord vibbar ( en del skulle säga lesbiskt och Riverdance om det). Faktiskt helt ok. Hade en thé-bjudning på scen. Fråga mig inte varför.

King Kong - ex Slintare, behållningen var en dans till låten "Funky Monkey". Bluesiga barnvisor med Jonathan Richman släktskap.

Dåligt:

Bad Wizard - gamla hårdrockare, fick äran att spela två gånger. Som ett sämre ACDC blandat med tidiga Iron Maiden. Vek sång trots muskelapproach.

Ryktet säger att The Mighty Flashligt ska varit konstigt och jättedåligt. Uteliggar-avant-garde var ingen större hit.

Till sist:

Enligt Slints David Pajo var bandet Endless Boogie med devisen ” cause the boogie never stop” akten som gjorde festivalen. Detta missades emellertid. Känns inte som en förlust.