Bäst av OO-talet Karl

Mina egna ord fast andras. Friendly Noise, nedlagt men viktigt 00-talet skivbolag, nu i fanzineform. Summerar 00-talet genom en komposition.

Studio- Out There.

Den andra 00-tals markören är:

Animal Collective-Prospect Hummer


Nytt men också gammalt - elektriskt - akustiskt - eklektiskt - folk - loop -
drone. Allt får plats i en sång!


Kanske två skapelser som går symboliserar 00-talets för mig väsentligaste
bidrag. Sen fanns det ju gott om riktigt bra låtar i massa olika
genres. En del tillbakablickande, en del nyskapande försök och förstås
det mycket välkomna nu-gaze.

Här är den kompletta Karl-listan:

00-talet enligt Karl

Uppifrån och ner. En blandning av det jag lyssnat mest på samtidigt som det fortfarande tycker låter alldeles fantastiskt.

00-talet enligt Olle

Ola - "Natalie"
Hela 2000-talet manifesterat i en enda låt: kultur blev avförtrollat och en konsumtionsprodukt bland tandkräm, toapapper och bilmärken. Rösta med fötterna, folkets röst är stark - och korrekt. Aldrig tidigare har så många haft så mycket att säga till om: sms-omröstningen är ett ord som föddes och frodades på 00-talet. Ola kom fram via en sådan sms-röstning (Idol) men visade sig ha en riktig näsa för melodier. Melodifestivalbidraget Love in stereo var en stark flört med 80-talet skriven av Tony Nilsson. Men mästerverket är Natalie, som gavs ut av Tony ett år tidigare. Det är korkat, överstajlat och insmickrande. Men hooken som repeteras till bristningsgränsen är i kombination med produktionen lika välskräddad och smart genomtänkt som Motown-klassiker som Tears of a clown och My girl.
Jämför originalet: Toni – Natalie (Radio Edit) med Olas version Ola – "Natalie"


Blonde Redhead - "23".
00-talet är förmodligen det mest eklektiska i modern musikhistoria. Genrer finns inte lika tydligt definierade längre - istället definieras musik efter lyssnarens livsstil. Barriärerna mellan kommersiellt och exklusivt revs ned när distributionen gjordes fri och global med internet: ett smalt band kunde fram till 00-talet förbli en väl förborgad hemlighet. Under 00-talet spred sig musiken blixtsnabbt. Att vara exklusiv blev omöjligt, istället tvingades man förlita sig på sin egen smak. Blonde Redhead är egentligen inte något eklektiskt band (som t ex Vampire Weekend eller Lady Gaga) men symboliserar även 00-talet med sina övertydliga lån från 90-talets shoegaze-scen: inget var heligt, inte ens att försöka kopiera sina idoler. Talanger lånar, genier stjäl. 23 är ett så välkomponerat guldkorn att det skulle överleva även i andras händer - kanske t o m Olas.
Blonde Redhead – "23"

00-talets sämsta låt:
Darin - "Viva la vida"

Och här är den kompletta-Olle listan över 92 av 00-talets 100 bästa låtar.

K'Naan - Wavin' Flag (live)

Okej, så i morgon lottas fotbolls-VM. Istället för att försöka förstå exakt hur Frankrike och Portugal först var alldeles för bra bland Europas alla grupptvåor för att hamna i samma playoffgrupp och nu är för dåliga för att seedas i första lottningsgrupp, trots att de ligger före England, Argentina och Tyskland på världsrankningen, så kan man kolla på när den kanadensisk-somaliske rapparen K'Naan framför sin VM-låt (tillika den officiella) live.

En kommande sommarplåga förstås men ändå förhållandevis okej, och dessutom inte från en pajasartist utan ungefär Kanadas motsvarighet till Timbuktu.

Serena!

Inte Williams, inte hon i Gossip Girl VanDerNootsen (?!?) utan Norska nu-gazestjärnorna Maneesh!

Spelar ny sång i norsk tv - se själva!

Kroppens tunna skal

Också en tänkvärd artikel omämnet; http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3844127.svd

Mountain Goats - Going to Georgia

Den här dåliga bildupptagningen var ju rätt fantastiskt. Euforin från publiken, glädjen att få skrika med i alla ord, går inte att ta miste på.

Best Coast - When I am with you

ok såhär skulle en korsning av Jesus & Mary Chain/ My bloody Valentine och The Shirelles eller vald flickgrupp kunna låta.

Charmigt ändå, jag ser indiedansen framför mig.

Oväntad cover och fin häst!

http://www.sincerelyyours.se/video/yours0122.html

JJ gör en cover på stockholmsrapparna, softishsnubbarna Lorentz M Sakarias.

Det är klar det blir naaaajs.

Stor stjärna

att musiksajter i USA gillar Big Star-boxen "Keep an eye on the sky" är härmed tydligt.

Polvo - In Prism

En av de roligaste bildserier jag sett är när ett dedikerat fan vid scenkanten visar sitt gradvisa missnöje på en Polvo-konsert.
Vid ATP-festivalen i Toronto förra året skulle Polvo visa hur gruppen klarat av att ligga i träda i över tio år. Den tidigare Polvo-supporten visade med allt ledsammare uppsyn, som senare gick över till surhet, att Polvo inte längre var det han drömt om gruppen skulle vara.

Att minnas Polvo för vad dom en gång var är förstås omöjligt.
Istället för en uppdatering har bandet mer eller mindre börjat spela rock. Må vara indierock. Jag gillar det. Det är en rock utan poser, attityd eller gimmicks.
Det är fortfarande snurrigt och meckigt, dock utan lika halsbrytande taktbyten eller vindlande "arabiska riff".
Ett steg mot det konventionella måhända men Ash Bowie har fortfarande en behaglig röst och rakt-upp-och-ner gitarrock kan behövas ibland. Utan att det för den skull låter eller ser ut som Backyard Babies eller Queens of the Stone Age.

Återupplevda stage personas

Min bror L.A-Jonas såg för några veckor sedan Gang of Four uppträda på Malmöfestivalen.

Framförallt fastnade jag på återförenade scenpersoner, håller punkmanér från 70-talet trettio år senare? Klart det inte gör....läs bara:

"Jo det var en märklig upplevelse att se Gang of Four spela bredvid norra europas pariserhjul i Folkets Park i Malmö. Det var en hel del folk. En ganska så blandad skara av "vi var där när det begav sig", andra som hittat till dem via Rapture etc, en del ny skatepunkare och killarna från Bob Hund. Sångaren (John King tror jag) såg ganska så vital ut men hade en ful stor skjorta på sig som lite punkigt knäppte upp. Hans röst fanns också kvar men han valde att försöka sjunga lite farligare och det lät inget vidare. Gitarrkillen hade på sig en kavaj över sin fräckt uppknäppta skjorta. Han spelade bra på gitarren, gnissligt och lite små riff. Sedan var det baskillen som man blev lite misstänkt mot när det kom in en kille med dreads. Han hade sjukt äckligt ljud på sin bas, lite distat och diskantigt, ibland lät det som tummen slappade loss lite. Trummisens ljud var också katastrof: blöt och plaskigt. Men det mest förvånanade var hur han kunde få låtarna så sjukt osvängiga. Han spelade ju som han skulle men det funkade inte.


Ett annat problem med band som återförenas på lite älder dar är ju hur frontfiguren, här King, ska förhålla sig till sin scenpersonlighet. Ska han vara som han var för 30 år sedan eller ska han uppfinna en ny version? King gjorde lite galen grejer, bråkade med gitarristen, sprang över scenen, dansade konstigt, stirrade maniskt på publiken. Fast det såg ut som han blev väldigt trött av allt.

Ett par låtar tyckte jag svängde på rätt bra och det var framförallt Anthrax som jag inte är så jätteförtjust i vanliga fall. Frågan är hur mycket ett vettigt ljud hade gjort för att det skulle bli en bättre spelning?"

The Drums - video!

Okej,

Valdemar hakar på blogghajpen och konstaterar att The Drums har något spännande på gång.
Något från Göteborg möter något från det tidigaste 60-talets Kalifornien. Fin sång, intressant sound.

Det är så skönt när man ser något från England ( är det väl?) som saknar rockstjärneaspirationer.

Ungdomens musik - Fleet Foxes

Kidsen idag alltså...

istället för beställa droger på nätet, använda webbkameran i utnyttjande syften eller spela innebandy på en dygnet runt-turnering sitter man i skogen och spelar in en Fleet Foxes-covers.
Jag vet inte om det är ett hälsotecken eller ett allvarligt larm.

Oklanderligt gjort är det vilket fall. Såklart. Inte direkt som när jag gick ut mellanstadiet då det framfördes "The Loner" av Gary Moore eller när några "musikkillar" rappade "Paid in Full" på talangjakten i högstadiet.




För övrigt kan jag konstatera att Way Out West slagit nästan alla förväntningar på bokningar. Hade missat att Deerhunter kommer. Det hade varit något. Något annat än att kika på First Aid Kit, som förstås också kommer.

Sander, Sibille och det ljumna

Sommaren summeras för många i dagarna. Sommarens hajp är defintivt [Ingenting]:s kommande skiva och Way out West-spelning.

I fredags spelade sångaren Christopher Sander på lokalproducerade festivalen Ljummen i Gräset (Vinterviken, STHLM). Han spelade med låg volym och små gester. Anna Järvinen och Maria "Santa Maria" Eriksson sjöng med honom. En okej spelning som trots gästspel inte brände till.
Christopher Sanders röst och uttryck är helt enkelt inte det starkaste.
Hans soloskiva "Hej Hå" måste dock få en liten applåd för sin totala avsaknad av spärrar vilket tillåter covers av Astrid Lindgren ( Fattig bonddräng!?) och oblyga lån av 70-talsfolkpsychpopparna Heron (Yellow Roses).
Efter festivaluppträdandet tittade jag på det här klippet från stora nyhetskanalen.



Med Sibille med i bilden så har [Ingenting] någonting stort på gång. En 6,5 minuters lång duett med oväntad melodi och en övergång från moll till dur.

Förutom Sander, samt några tweegossar med fiol, spelade Hajen fint i gräset. Bäst var Songs Ohia-covern "The Lioness" och när Hajen sjunger på Gagnef-mål. Det är tydligt att hon redan har etablerat en bred supporterskara.

Men mest av allt önskar jag att Sibille snart släpper något eget där hon sjunger på svenska istället för den anonyma engelskan. Ändå rätt bra grejor på: http://www.myspace.com/littleredcorvettemusic

AmAnSet + Wooden Ships

The Wooden Birds och American Analog Set

Troligtvis avsomnade American Analog Set, AmAnSet av fansen kallat, släpper en "Hard to Find" -samling. Svåråtkomligt material från åren mellan 2000-2005.
När jag kikade in på hemsidan http://www.amanset.com/ såg jag också att Andrew Kenny, den generella indieamerikanen och sångaren har ett nytt band med namnet "The Wooden Birds".

Här ses bandet framföra en sång. På en gata i Valencia.

THE WOODEN BIRDS. SEVEN SEVENTEEN from Au Agenda Urbana on Vimeo.

Jämfört med American Analog Set låter det oerhört bekant. Jag ska ge detta lite tid även om det spontant inte känns lika spännande som AmAnSet gjorde kring tiden runt deras mästerverk "Know By Heart".

Lyssna också själv på http://open.spotify.com/album/6X3lofD9LSWozbVFvbxBAy

Pet Shop Boys förklarar varje sång på ett långt ljudspår.

Nyss Sverige-aktuella veteransyntharna (va?!) Pet Shop Boys var på besök och spelade en eklektisk mix av sig själva häromveckan.

På senaste skivan "Yes" återfinns något ingen brukar lyssna på. Ljudspårskommentarer - Audiotrack commentary with Chris & Neil.
Konst blir bättre när intentionen från konstnären förklaras. Och ta mig tusan blev inte Pet Shop Boys-släppet också snäppet vassare efter att hört saker som:

- "All over the world" rytmen baseras på ett beat som PSB hörde i Mexico och sen misslyckats med att kopiera. Sen la man till någon passage från Svansjön i introt för att maffa till det.

- Chris påpekar flera gånger att Neil återigen sjunger med "the girly voice".

- Pandemonium var en gåva till Kylie Minogue.

- Tina Turner var tänkt att hoppa in på en kort passage på det starkaste spåret "The way we used to be".

- Flera verser blev refränger och tvärtom.

- Det finns en klar vision och tanke bakom varje ton och varje ackord.


Lyssna på nörd-galore här: http://open.spotify.com/track/6aBzY71SE15ykCqVBsnG8v

Yelle - Qui est cette fille?

Fånigt bra cover på en anonym Robyn-låt ("Who's That Girl").

The Walkmen (live)

Innan jag råkade se The Walkmen live för några veckor sedan kunde jag inte ana att ett band som man aldrig har hört en vettig låt med kunde vara overkligt mycket bättre live. Men se: The Walkmen live var lågmält och återhållsamt, med en fenomenal stämningskapande trummis och med en av de bästa livesångare jag har hört.

Klippet ovan gör naturligtvis inte spelningen rättvisa men då och då kan man förhoppningsvis ana briljansen.

Sufjan Stevens = MacGyver!?

Sufjan Stevens intervjuas i ljudinspelningstidningen Tape Op och avslöjar inte bara att han brukade jamma med Missy Elliot (på altfiol) i plugget utan att han också spelar in sina annars vällåtande skivor med så modesta medel att man kunde tro att han rotat fram grejerna i den där kökslådan där allt möjligt ligger och skräpar.

Via The Buddy Project

Aprils mest pinsamma lyssningar på Last.fm

Fånigt men lite roligt: http://playground.last.fm/unwanted

Fast att Linkin Park är där upp är kanske inte solklart: "Okej att världen vet att jag strölyssnar på nu-metal men vid Linkin Park går f-n gränsen".

Och Oasis "Wonderwall"?!

The 90:s - Swervedriver igen

Vad roligt det är med alla återföreningar! Eller?
70-talisterna har kammat sig och fått arbete. Efter ett par till fem år av jobba jobbet visade det sig att man helst ville vara tillbaka till den gamla goda tiden. Den tid då man trodde att allt var möjligt fast det inte var det. Kort sagt 90-talisterna har börjat med den förlamande nostalgi som 60-talisterna (Beatles! Stones!) och 50-talisterna (Elvis! Tommy!) gjort till en livsstil.

Idag står återföreningarna står som spön i backen och ett av de senaste tillskotten är Swervedriver. Pengar finns och artisterna känner sig återigen pigga efter ett decennie av att vara ute/nedrogad/rehab/olyssnad.
Swervedriver 2009 innebär en relativt daterad upplevelse. Okej men inte mer. Och inget jag skulle betala pengar för att se. Dreadslockarna är bortklippta men annars är det sig likt.



Albumen från förr ger en precis likadan upplevelse. Men visst kommer det att hända att jag åter lyssnar på "Last train to Satansville". http://open.spotify.com/track/5nntL8DG98Wge9igw0GS8w

Svensk i Band of Horses

Mitt i ishockeyfebern landar följande chockbesked.

http://skane.city.se/noje/16166/ludwig_fran_malmo_ar_ny_gitarrist_i_band_of_horses

och det var ju lite kul.

Andra svenskar vi minns i utländska band:

Mats Ronander (?) eller Mikael Rickfors i The Hollies.
Den där basisten i Placebo.
Andy ... okej inte riktigt.. i Oasis.
Fler?

Trots att Ludwig säkert är grym känns helt plötsligt Band of Horses inte lika spännande.
Och typiskt nog för mig som just upptäckt att jag gillar deras skiva "Cease to Begin".

Tröttsam fildelningsdebatt

Polariseringen och det uppskruvade tonläget i fildelningsdebatten är så tröttsamt att ett citat som Jeremy Greenspans (från Junior Boys) i en Sonic-krönika verkligen tål att upprepas:

Det stör mig inte det minsta om folk börjar med att ladda ner låtarna utan att betala för sig, men ifall de gillar det de hör ser man ju gärna att de köper skivan – antingen i fysisk form eller digitalt. För då kan vi få pengar av skivbolaget till att fortsätta göra musik

Resonerande och befriande fritt från hårddragna förenklingar om lagar, demokrati och musikers bästa, något man tyvärr inte kan säga om måndagens märkliga pressrelease och efterföljande intervju och diskussion om att webbutiken Dotshop tråkigt nog lägger ner.

Strandhuset på stranden

Beach House strippar en av förra årets bästa låtar "Used to Be" genom att ställa sig under några klippor i Australien. Utan den förträffliga produktionen låter fortfarande "Used to be" fantastiskt. Något som slog mig är att de olika sångmelodierna och partier blir mer framträdande. Det är ett ganska avancerat låtbygge som låter hur simpelt som helst.

Avslutas med en verkligen sådär version av TLC:s "Waterfalls".

Coupé-Décalé-mix

Montreal-DJ:n Khiasma har lagt upp en fin Coupé-Décalé-mix på sin blogg Masala. Lyssna (och läs mer om Coupé-Décalé)!

Juana Molina i radion

En till radiointervju, den här gången i National Public Radio med det argentinska geniet Juana Molina som dessutom spelar några låtar i studion.

För tillfället föredrar jag verkligen att höra band och artister intervjuas istället för att bara läsa en redigerad text där man sällan kommer lika nära. Att ofiltrerat höra hur artisten pratar säger så mycket om personen och det man pratar om. Gårdagens uppmärksammade CBC-intervju där Billy Bob Thornton beter sig som en sur barnunge kunde nog inte vara ett bättre exempel på just detta.

Max Tundra - gör det själv

Lite roligt exempel från pitchfork. Max Tundra gör allt själv. I sann entreprenörsanda [http://www.bt.se/noje/lagkonjunktur-aven-for-popvanstern(1256295).gm] spelar Max basfiol och flöjt sjunger om dejter på myspace och ser ut som en riktig amerikansk indienörd.

Radiointervju med Junior Boys

Intervjun börjar 16:21 in i den här CBC-podcasten från i måndags (högerklicka och välj "Spara som" för att ladda ner).

Neko Case - Middle Cyclone

Okej att skivan enligt kritikerinte slår förra mästerverket, ja det får jag nog säga, mästerverket "Fox Confessor Brings the Flood".

Inför skivan har jag sett Neko med det röda håret sitta i en lada och prata hur det skulle vara om en tornado blev förälskad i en.

De första lyssningarna är positiva och omslaget är fantastiskt.
Go Neko och snart kommer du farandes till Sverige, eller hur?!

Nadja - Only shallow

I princip är det onödigt att göra covers på My Bloody Valentine (har någon mer försökt?) och egentligen kan man rätterligen fråga sig vad bandet Nadja tillför med sin version Only Shallow.

Noise. Samma rytm. Samma bildstormande.

Men bra är det. Ladda ner här.

When I Grow Up (Dan Lissvik remix)

Uj uj!

Valdemareview har klagat lite på att Fever Ray är lite svåra att särskilja från The Knife.
Dan Lissvik har lyssnat. Och till Valdemars ära har han gjort en helt lysande remix!
Valdemar fullkomligt joooblar!

Varför är det bra då?

Jo nästan balearic-gitarr och latinamerikanskurbefolkning på gatan panflöjt!

Trailer Park Boys-Trevor spelar slackerrock

När skådespelaren Michael Jackson inte spelar Trevor i tv-serien Trailer Park Boys så kallar han sig Doug Mason och spelar slackerrock med melodier som får en att både vilja döda och leta rätt på Sammys gamla fina Debut Album för att höra mer av samma sort.

I tisdags morse lade Michael upp ett par nya Doug Mason-låtar på myspace med de odödliga orden:

i would like to inform the 2 or 3 people that enjoy following my failed music career that i have uploaded some new songs to the doug mason myspace thing. this is my attempt to generate a bunch of hype and excitement for the huge new doug mason record "fox pirate" which will be coming out on april 7th on gooseberry records. cliff and i also did a cover of the inbreds song "you remain unchanged" which will be included with the download version of the record. i hate to be a name dropper but mike o'neill said the song made him smile and it was his favorite inbreds cover ever.

http://www.myspace.com/dougmason

check it out later!!

Hur bra är sedan låtarna? Tja, "It Is What It Is" gör årets bästa nonsensrefräng av engelskans kanske mest irriterande modesutryck för tillfället och "Poutine Village" kan vara årets tema-låttext med höjdpunkter som:

Let's get drunk, let's get high
we'll go home and have some fries

We'll forever, we'll live for free
we'll live in a city of gravy and cheese

I'll be your king if you'll be my queen
the king and queen of french cuisine

(Låten förutsätter dock lite att man vet att poutine är en franskkanadensisk blandning av pommes frites, kvark och brunsås, och typ Kanadas svar på mosbrickan)

Musikkritikdiskussion

På en av Sveriges bästa popmusiksajter, Digfi, har det de senaste veckorna diskuterats popmusikkritik. Den intressanta debatten avslutades förra veckan av DN:s Jonas Thente som uppmärksammade hur musikens lättillgänglighet tillåter musikkritiken att "föra ett trepartssamtal med verket och den informerade läsaren" som litteraturkritikern inte har möjlighet till.

Och visst ger myspace et al den möjligheten, men jag tycker Thente, liksom debatten i stort som handlar om att intellektualisera musik, missar att ta upp hur innehållslös valfri poplåt är i jämförelse med valfri roman som innehåller tiotusentals ord och åtskilligt tankearbete. Hur mycket fördjupad musikkritik går det helt enkelt att uttala om random poplåt?

Läs debattens två första inlägg här och här.

Edit 090305: Inget slut på debatten än utan nytt inlägg i dag här.

Spanska flugan

Allmusic har listat lite spanska releaser att hålla ögonen på.
Det är spanska Elefant Records som samlat ihop nutida och dåtida spanska verk.
Då åtminstone en av Valdemarkollektivet är spanskofil är detta givetvis högintressanta nyheter.

Länken innehåller lyssningstips såväl som en otroligt tweeig video.

http://blog.allmusic.com/2009/02/25/crush-bands-around-the-globe-spain/

Josh Martinez feat. Classified & Skratch Bastid - Going Back To Hali (video)

Michael på hiphopradioprogrammet Come Clean Radio tipsar om videon till Josh Martinez feat. Classified & Skratch Bastid "Going Back To Hali". Eftersom låten/videon är bra och 2/3 av Valdemareview befann sig i Halifax så sent som i höstas så länkar vi vidare med mad props till alla inblandade.

DJ Mujava-video

Från Sydafrika och fantastiskt bra:

Lisa Mixin´ it!

Lisa bor med sin kända man i London. När hon inte trummar, sjungs, journalistas, fashionistas eller går på the Barbicankonserter sätter hon ihop virtuella mixtapes i cyberrymden.

För mig endast vagt bekant med DJ revolutionerande verktyget pacemaker finns nu en hel del mixar att vraka sig igenom.

Lisa har lagt upp det hela på.www.pacemaker.net. Junior Boys har ett nytt spår med så varför inte testa?

Alla ♥:ans dag-tips

LCD Soundsystems Pat Mahoney och Hercules & Love Affairs Andy Butler pratar Alla hjärtans dag och tipsar om låtval: http://www.montrealmirror.com/2009/021209/music1.html

Politikermusik!

Detta är fantastisk läsning:

http://hd.se/kultur/2009/02/12/en-koer-av-musikalisk-okunskap/

Fulländad text som inte behöver kommenteras ytterligare. Minner om en minst lika fulländad Valdemartext från 2007:

http://valdemareview.blogspot.com/2007/03/maldini-vieri-original-soundtrack.html

2008 enligt Per

Alla som tycker musikåret 2008 var en besvikelse har inte letat tillräckligt noga. Det säger jag för att också påminna mig själv om att det varje år finns tusentals årslistor på specialiserade bloggar och diskussionsfora som listar bra saker som de vanliga förutsägbara listorna från de vanliga förutsägbara källorna aldrig hört och aldrig kommer att höra om det nu inte skulle råka gå och bli "hett".

Så med ett par tusen obskyra årslistor alltjämt kvar att lyssna igenom, det här är vad jag hittils råkat gilla 2008:

Bäst:
Juana Molina Un Día - Från att länge ha tyckt att hon varit bättre i teorin än i praktiken så är Un Día exakt det omvända. Jag vägrar försöka mig på att beskriva skevheten och utsvävningarna på Un Día eftersom det bara skulle låta fånigt mycket sämre än vad skivan är. Men äntligen matchar Juana Molinas musik en karriär som kan vara världens mest briljanta: argentinsk tv-kändis börjar lira fantastiska avant-visor.



Steve Reich Music for 18 Musicians - Inte alls från 2008 men väl årets största musikupplevelse.



Rhys Chatham & His Guitar Trio All-Stars Guitar Trio Is My Life - Nära på bokstavligen som om Sonic Youth orepat skulle spela Reich live. Att Pitchforkartikeln om CD-boxen är bra är helt ofattbart och jag har nu för första gången läst mer än 90% av en Pitchfork-recension (orkade dessvärre inte igenom sista stycket).



Fler:
Aidan Baker Scalpel - Nadja-mannens extremt nedtonade soloprojekt.
Ajello Over the Sky EP
Cadence Weapon Afterparty Babies - Ung, smart och positiv elektronisk hip-hop med beat? JA TACK.
Cursed Three Architects of Troubled Sleep - Årets hardcore.
D. Lissvik 7 Trx + Intermission - Studio-halvan som övertriumfade både Lindstrøm och Morgan Geist. Men låten som låter som titelspåret till tv-serien Rome kunde gärna ha fått låta lite mindre som... titelspåret till tv-serien Rome.
Dead Letters Spell Out Dead Words Lost in Reflections - Väldigt fin postrock av Labradford-slaget, och det var länge sedan jag sade något sådant.
Die Brücke Who Gets the Kids? - Årets kompisscreamo. Bandet har splittrats och lagt upp EP:n gratis här.
Eleonoora Rosenholm Älä kysy kuolleilta, he sanoivat - När Paavoharju misslyckades leva upp till förväntningarna så gjorde Eleonoora Rosenholm en Paavoharju och blandade saker som inte borde funka ihop med tämligen fantastiskt resultat. Klassiskt skolad manskör i frack och fånigt gitarrsolo från hårdrockens oironiska 80-tal? Givet. Visslad vaggvisemelodi med industrinoise och marschtrummor? Självklart. Och så vidare, allt väldigt mycket Finland.
John Baker The John Baker Tapes Volume 1 BBC Radiophonics 1963-1974 - Finns ingenting att tillägga. Monumental.
Kellarissa Flamingo - P:iano-damen sjunger på finska och använder rösten som instrument.
Kemialliset Ystävät Harmaa Laguuni - Jag har lyssnat mycket på den utan att vara säker på att den ens är särskilt mycket bättre än andra Kemialliset Ystävät-släpp. Kanske är det någonting omedvetet?
Nisennenmondai - Jag ♥ japanska damer med taktbyten
Ø Oleva - Pan Sonic-skivan lyfte inte riktigt men soloprojektet gjorde det.
Olivier Messiaen Jardin du sommeil d'amour - Ett sådantdära skivtips i en sådanadära skivbutik efter att jag mumlat Debussy och Satie.
Sten The Essence - sådandära minimalistisk house juh.
Tanlines New Flowers - F d Storm and Stress-gitarrist gör dansmusik.
The Chap Mega Breakfast - Infallsrik pop med en oroande skämtsam underton, men som jag ändå tycker höll bättre än både Cut Copy och Stereolab.
The Memories Attack LP2 - Eric's Trip-Chris fortsätter kombinera söta popmelodier med sludgegitarrer.
The Rice Twins The Signifier - Årets svenska ambientpop på Kompakt (jmfr The Field).
The Skull Defekts The Drone Drug - Release the Bats Records är Sveriges bästa label.

Live:
Deerhunter - Bättre än vad jag någonsin hade kunnat tro, och som Karl sa var skivan också bra.
Lords - Fånigt underhållande hardcore-rock'n'roll med absurt stora stärkare. Perfekt live.

DVD:
6015 Willow - Scenporträtt.

Bok:
The Rock Bible - Chunkletfolket i sitt esse (men som vanligt bäst i små doser).

Telepathe - video och länk!

Valdemar presenterar både en video och en länk. Helt gratis! Telepathe!

Är Telepathe det nya Justice, kombinerat med MGMT och Coco Rosie? Nej det tror jag inte. Jag vill hoppas att detta är något helt eget. Det är klart att tjejorna i Telepathe kommer från Brooklyn men denna gång kändes det som en potential snarare än en begränsning.

Estetiken och den klart bättre än snittet melodin till helt nya videon "So Fine" ger mig stora förhoppningar på gruppen. Känns otroligt mer intressant än halva kniven Karins Fever Ray. (Ska hon inte sluta med de pitchaderösterna? Det låter ju faktiskt exakt som Roll On-karaktären Rolle...)



I dagarna får Spotify arga kommentarer på grund av inskränkningar och nedskärningar. Men det tillkommer också nya saker, se här bara!

http://open.spotify.com/album/07Je90D6fw6LUS3QNl6Js5

Little Boots, Tenorion, YouTube och Hot Chip - cover.

Yey, allt är modääärnt!
Tenorion - är något slags "nytt instrument". Bara funnits i åtta, max tolv, månader. Kombinerar ljus, ljud, playstation, synth i ett paket. Lika konstigt som det låter.
Little Boots är en brittisk tjej som har synthar och ibland spelar covers. Hennes egna låt "meddle" är helt okej engelsk clubbin´ (som jag ser benämns som nu-rave! Luv it!) men det är hennes tolkningar av andra låtar som är intressant. Speciellt då hon tog request från youtube-publiken och sen spelade in sången veckan efter.
Lo-fi i bästa bemärkelse.
Hot Chip föräras med en version av "Ready for the floor" men Kanye West och Estelles "American Boy" är kanske mer imponerande.
Å andra sidan kan man inte kika på det fruktansvärt intressanta instrumentet då.

Valdemar tror 2009 blir Little Boots år. Lily Allen, Kate Nash följs av Little Boots. Mark my words.

2008 enligt Karl

Ett tunt eller rikt år? Åsikterna på Valdemar går isär.

Inga jättesensationer eller besvikelser - lovande kanske är det bästa ordet för 2008.
Lovande, dels för att musiken (den på internet jao) verkar kunna hitta sin distributionsform genom Spotify och liknande varianter. Dels för att det saknas någon ny uppenbar trend att rikta blicken mot. Eller så har jag bara missat det och det känns isådana fall än mer lovande.

Konsekvensen av detta blev att 2008 får flaggas under "det Stora Retroåret".


För att se vad jag lyssnat på lutade jag mig mot min egen last.fm, last.fm är fortfarande Det Bästa med Internet.

Mogwai - the Hawk Is Howling. Ja det är märkligt. Jag tröttnar inte på musiken, konceptet och estetiken. Kanske ingen låt som stack ut men helgjutet. Post-rock lounge..fanns det en Buddha bar för post-rock skulle Mogwai regera samlingarna. Tur att det inte finns någon sådan.

Stars EP "Sad Robots" bevisar att EP-formatet är det bästa. Stars, tidigare ganska anonyma trots sina kopplingar till Kanadensisk indie största namn, gör en rejäl uppdatering och skrapar ihop varierande och otroligt bra låtar. Mycket rolig överraskning!
Kelley Polar, fioldisko, höll länge och fick bli årets Hot Chip. Dans, sång och lite melodier som håller.

Radar Bros. "Auditorium" gjorde Robert Wyatt inspirerad countryrock där alla sitter ner och spelar varsamt. Jag gillade det skarpt.

Deerhunter - Microcastle/ Weird Era Continues får utmärkelsen bäst i år. Varför? Omedelbar känsla av här, nu, arty och kvalitet. Och i min värld kombinerat med självklara hits.

En klar kandidat till årets bästa låt är Beach House singel "Used to Be". En singel och jösses vad alla bitar föll på plats.

Fleet Foxes gick mig länge förbi som ett My Morning Jacket light. Att Fleet Foxes troligtvis är exceptionella live syntes inte minst i ett klipp (nu borttaget av girigt, korkat skivbolag: NBC Universal) på youtube. Har dock kvar indietalibanåsikten att Sun Giant EP:n,innan genombrottet, är bättre genomförd än albumet.

Vad sägs om Sverige? Ja svenneindien regerade för mig. En konsekvens av att inte jobba på kontor med hörlurar och tid.
Håkan och Markus med efternamn Hellström och Krunegård hade sina moment. Vampyrlåten och Edelweissången är nära klassiker redan nu.
Veronica Maggio. Okej, jag har inte lyssnat på hela skivan speciellt mycket. Men jag gillar uppfinningen av svensksoul som inte är Lisa Nilsson eller Eric Gadd. Eller den där Salem...han som numera ser ut som en ungersk läkare från 40-talet.

Sen vet jag att jag borde lyssnat på The Rice Twins eller liknande artister. Saknar det avantgardistiska hos mig själv om det nu funnits någon sådan sida.
Allt som är fel med Stockholm inkarnerades under 2008 till en person. Om jag inte nämner dess namn kanske den försvinner i ett knarkrus.


Esbjörn och E.S.T började jag lyssna på efter hans tragiska död. Musik som jag önskat funnits och som faktiskt fanns. Dock har jag hittills inte lyssnat på det postuma albumet.

Mer glada retroupptäckter är Paul McCartney (jag förvånar mig själv, oerhört), Todd Rundgren, Richard & Linda Thompson, Elton John och John Martyn får jag delvis tacka Spotify för. Och under 2009 spår jag revival i SoFo för kapellmästaren och storbandsdomptören Victor Sylvester! Hepp hepp!