Fujiya & Miyagi (live)

Två skivor med anglofierad ändå eklektiskt hållen kraut-pop stod för innehållet på Debaser i fredags.

Roliga saker med Fujiya & Miyagi:

- Alla tre sjunger - exakt likadant

- Dom var fruktansvärt koncentrerade

- Dom var icke bildsköna

- Kraut-takten gav upphov till nätt dansande

- Ingen var "frontfigur" och ingen sa något

- Kobra-Kristofer stod i publiken och pratade sin accent-engelska

- Första låten som dånade ur högtalarna efter avslutad konsert ( inga extranummer) var Battles "Atlas". Weeeeeho! Indiehit!

Stora Valdemardagen

Jorå. En sån här dag glömmer man inte.

Det firar vi med Mixtapes and cellmates (myspacesida här) som låter som Radio dept. + My Bloody Valentine, Drop nineteens, 4AD-band, Sleeper och svenskt 2007
som attan.

Battles i Boston (live) - SMS-recension

06-apr-07 05:30
Strax Battles i Boston. Ian W har en färgglad stor-grön-gul-rutig jacka och överallt står skäggiga, blekvita Harvard/MIT-nördar i munkjackor.

06-apr-07 05:47
F d Helmet-trummisen sitter längst fram, mitt på scenen. Ena cymbalen sitter på ett 2,2 m högt stativ.

06-apr-07 06:22
Mkt komiskt: hela bandet spelar med tungan i mungipan för att hålla koll på alla takter i takter

06-apr-07 06:24
Loopade takter i takter. Naturligtvis. "Atlas" borde f ö vare en "Loser" för M.I.A-generationen. Förvånansvärt lite sång överlag, men dansar de gör de.

06-apr-07 06:27
Och loopar instrument i realtid. Rätt sjukt. Futurerock. De tar toner utan att slå an på strängar utan genom att trycka på tangenter!?

La Radio De La Mer (Lounge act radiostation)

Drömmer du om en sommarsemester vid Rivieran? Känns svenskveckan i Troppan allt för avlägsen och egentligen inte din grej? Vill du höra soft musik men tröttnat på dina Buddha Bar samlingsskivor? Vill du mentalt hamna på en strandservering med oproportionerligt stor ljudanläggning och oskäligt dyr café latte?

Nästan allt detta kan frambringas genom www.laradiodelamer.com. Radio de la mer, en radiostation som siktat in sig på eklektisism. En eklektism som inte går ut på att varva Ace Frehley med Steely Dan, Kanye West eller Concretes. Nä, här är det istället Carla Bruni, Goran Bregovic, Donati och nyss en ganska vedervärdig "klubbig" Jennifer Woollacott tolkning av "Que sera , Que sera" som dominerar!

Precis som katalanska Flaix Fm en för mig en unik inblick i en underjordisk musikkultur. Kanske mer kul än bra, i vilket fall intressant. Ta det Softish!

Världens bästa italienare

Lucio Battisti, Ancora tu. En av världens bästa låtar – och ett av de snyggaste lp-omslaget. Som är plåtat från den här filmen. Skivan heter "La batteria, il contrabasso, eccetera" och Ancora tu rankas som en av de stora kärlekslåtarna från 70-talet i Italien.

Jag köpte plattan i slutet av 90-talet på Vaksala torg utifrån det snygga omslaget men upptäckte snart genialiteten bakom discorytmerna och den bräckliga sången.

En av mina stora musikupplevelser: på en hål-i-väggen-pizzeria i Milano åt jag, Puntillo, Aki och Giannina färska, handbakade margarhita-pizzor mitt i natten efter en typisk utekväll på Milanos barer. Ur muzak-skränet kommer då Ancora tu och hela pizzerian brast ut i allsång.

Ancora tu! Än en gång du!

Hattmusik

Musik som görs av män med hatt är genomgående vedervärdig.

Så plågsamt då för mig och mina fördomar att jag läser Eldkvarn-Pluras blogg med stor behållning. Det har fått mig att ladda ner några gamla Eldkvarn-låtar. Jag gillar verkligen inte Pojkar pojkar. Till exempel. (F ö är väl Eldkvarns nya albumtitel genial? "Svart blogg"!)

Det faller i de flesta fall på dåliga låtar, för under alla mina taskiga minnen och referenser är det många gånger välskrivna texter och snygga melodier.

Kärlekens tunga må vara uttjatad som ett gammalt karaoke-örhänge men vilken låt och vilken produktion. Den är sådär lyxig som musik var på 80-talet.

Eldkvarn (eller snarare deras skivbolag EMI) ville – 1988 – göra det så bra som möjligt, det ska . Ansträngningen till det allra bästa. Andra poserar med retro, skräpighet och konstlat sound. Som Stafraenn Hakons Gummi-platta, för att ta en annan flitig gäst i min Itunes just nu.

I grund och botten handlar det väl Eldkvarns-soundet etablissemanget. Etablissemanget är på väg tillbaka och det är koolare och hetare än någonsin. Fejkad indie (tänk Garden state) är på väg att tappa sin glans.

Slint vs "Slint" (tveksamt fenoment)

Yikes. Dinosaur Jr:s Niketillverkade dojjor kan man åtminstone fnissa åt så här i efterhand, men det här?

"Slint Update
People are starting to ask us about a new album from Slint. Here's the deal. Slint has been preparing for shows this summer. They want to play music together and have decided to work on new material. Once they find a rehearsal space (in Louisville, KY), they can begin this process. Please do not start rumors about an impending Slint recording. Anything new will take a while. With a little luck, Touch and Go will have something to release in the next few years." (http://www.tgrec.com/news/detail.php?id=238)

Inte nog med att det turnéras igen - kom ihåg: återföreningsturnén 2005 skulle vara en engångsgrej, den enda återföreningsturnén ever - det ska dessutom spelas in en ny skiva. Ja, mer än ett och ett halvt decennium efter Spiderland.

Alltså...

...och helt kort bara, för det här är inte lätt:

1. Finns det ens ett band i musikhistorien som har haft uppehåll i 16 år och sedan gjort en relevant skiva med nya låtar?

2. Får man (därför) hoppas på ett namnbyte? Ett nytt namn och kanske en ny medlem skulle avdramatisera det hela, samtidigt som bandet skulle kunna slippa förväntningar på hur det "borde låta" samt slippa förväntas spela just den där 16 år gamla låten live. Just nu drar tanken på en ny Slint-skiva lite åt när General Motors allt emellanåt återlanserar ett sedan länge uppköpt kvalitetsbilmärke som legat i dvala i 35 år men som sedan visar sig vara bygd på samma plattform som dagens billigaste plast-Chevrolet.

3. För går det att mer effektivt sabotera det mått av magi som ett band kan uppnå genom att bara försvinna från kartan än vad Slint står till att eventuellt göra? The Beach Boys eller My Bloody Valentines försvunna inspelningar och möjliga återföreningar kan åtminstone diskuteras, förklaras och bättre motiveras mot bakgrund av Brian Wilson och Kevin Shields dårskaper, men det funkar mig veterligen inte vad gäller Slint. Med tanke på att återföreningsturnén kritiserades för att medlemmarna ville casha in på Slint-myten och gjorde det genom att låta det högervridna mediaföretaget Clear Channel boka spelningarna så är det svårt att tänka på årets turnéring och kommande skivan utan att samtidigt också tänka på pengar. Tillsamman med smink och långt hår så rimmar just pengar och storföretag ganska illa med vad Slint förväntas stå för.

Beyond guilty pleasure

Det som nu hänt mig är det sjukaste som hänt i hela min musiklyssnarhistoria.

Jag har blivit hooked på Idde Schultz. Jag tycker "Fiskarna i havet" är en otroligt bra låt.

Nu blir det värre: det tyckte jag även då, 1995. Till saken hör ju att jag var en luggsliten indieräv i UFF-kostym. 1995 var det i övrigt Popsicles nya, Menswear, Blur och obskyr Creation-skrammelpop som var det enda som gällde. (Plus lite pundig eurotechno, typ Pandora men det har jag alltid varit svag för.)

Och Idde Schultz. Jag köpte till och med albumet och tyckte det var årets platta, topp 5. Jag försökte sälja in det till omgivningen. Med sund skepsis avfärdade de Staffan Hellstrand-stråkarna och tja, man kan ju inte lyssna på Irmas syrra.

Melodifestivalen i år (oerhört starka toppar, Veronas La musica och Magnus Carlssons Live Forever är geniala poppärlor) fick mig på de här schultziga tankarna. Jag insåg att jag saknat Irma Schultz, och hennes röst. Det var livgörande att höra hennes melankoliska vibrato och sorgsna Vasastans-blick. Plus för de röda strumpbyxorna och för att hon är gift med Nino i Caesars Palace och The Slaves.

Irma Schultzs platta från 1991, Irma skulle jag lägga vantarna på direkt om jag hittade den. Liksom Idde Schultz platta Idde Schultz. Idde och Irma är sorgligt underrepresenterade i den här tiden av torrents och mp3:or.

Sen blev jag glad av att höra Uno Svenningssons röst igen, men det var nog mer lättnad över att slippa höra Patrik Isaksson. Det är ju ungefär samma. Men den ena är sorgsen (Uno) och den andra banal (PI). Ett lätt val.

The Apples in Stereo - New Magnetic Wonder

Lite gammalt, lite the Cricket, men ändå:





Handklapp! Onödiga vocoder inslag! Nittiotalsindievibbar, som trots Oasis inslag, fungerar! Rappa trummor! Känsla av att inget har hänt fast ändå inte retro! Fin tjejsång!

Ja, the Apples in Stereo har gjort en rejäl indiepop-platta där spelglädjen sitter intakt. Ett gäng hyfsat gamla, ganska fula, troligtvis lite halvtjocka amerikanos som står bakom det hela. Ibland fungerar naivitet och ärlighet bättre än kontemporärt och utstuderat.

Steve Albini vs Interfax HP-1 Harmonic Percolator vs The Barge Concepts BP-1 (pedalnörderi)

Musikgearnördsajten Gearwire bad nyligen Shellacs Steve Albini jämföra en obskyr men eftersökt gitarrpedal (Interfax HP-1 Harmonic Percolator) tillverkad av en crazy dude i Milwaukee med en nyproducerad kopia (Barge Concepts BP-1) av samma pedal.

Oavsett vad man tycker om gitarrpedaler eller musikersnack (jag är inget stort fan) så är det ett underhållande filmklipp från jämförelsen, kanske främst för att Steve Albini personifierar en typ av rockmusik som är så långt ifrån Backyard Babies/Mando Diao/Moneybrother-klychorna man i princip kan komma. Steve Albini är smart, bildad, nykter, nördig, rolig och oteatralisk. Att han både bär styltor och torrt konstaterar "As a labour-saving device [The Harmonic Percolator] is tremendous" och "I can imagine certain Japanese friends of mine who would be really into that sound and they could conceivably base a career around it" gör inte saken sämre.

Tyvärr har jämförelsen inte hamnat på Youtube än så man får ladda ner och kolla på filmklippet som om året var 2004 och Youtube ännu inte hade uppfunnits. Jobbigt, jag vet, men det är värt det.