Anna Ternheim - Somebody Outside (album)

Två sidor av samma mynt, eller? Anna Ternheims debutskiva "Somebody Outside" levereras med en akustisk version och en mer orkestrerad skiva. Som tjej med gitarr krävs det en hel del för att sticka ut; Anna T:s USP är ett personligt uttryck som förstärks med ett oförblommerat svengelskt uttal. En annan selling point är att det förekommer tre-fyra riktigt bra låtar.

Nu till problemen; den "riktiga" skivan är sämre än den akustiska. Ett gäng kompetenta och duktiga musiker har valt att sätta sin prägel på den elförstärkta skivan. Det är ståbas, våldsamma försök till skön stämning och habilt gitarrspel med jazziga influenser i bakgrunden. Men det flyger inte riktigt, det blir för mycket mittfåra. Låtarna reduceras.

Den akustiska skivan står mer på egna ben och de bra låtarna växer en dimension, tydligast blir det i "Better be" och "My secret". Dessa låter slentrian radiopop på den ena skivan och innerligt på den andra. Kanadensiska Songs:Ohia samarbetade med skotska Arab Strap på skivan "The lioness" med utmärkt resultat. Låtarna förstärktes och instrumenteringen la till tyngd och svärta. Man önskar att Anna kunde ha gjort något liknande, för grundmaterialet håller hög standard.

Le Tigre - This Island (album)

Demokrati-schmemokrati?

Inte då, kontrar Le Tigre strurskt och ljudsätter vårt antika arv med studsig aktivistpop. Resultatet - singeln ”New Kicks" - är dock så förutsägbart tråkig att din överlevnadshanterare försöker undsätta dig med färgsprakande demokratisyner av partikonvent efter partikonvent efter partikonvent.

Trots detta vägrar känslan av tristess släppa. Nu börjar dessutom de högljudda elektropoplåtarna med samplade gitarriff rada upp sig på allvar. Det här riskerar att inte enbart bli en positiv upplevelse.

Det blir det inte heller. Jämfört med tidigare Le Tigre-alster så är This Island sämre på allt från melodier och ljudbild till de numera tröttsamma kitschmetallgitarrerna och Kathleen Hannas så kännetecknande skriksång. The Pointer Sisters-covern ”I'm So Excited” är riktigt jobbig så någon räddningsplanka blir inte den heller.

Debaclet kommer att analyseras av varje popmusikmedium av rang. Känslan är dock att This Island inte enbart kom till i syfte att göra Den popplattan utan för att också avsätta den där texasgubben som tydligen härbärgerar i Vita huset. I amerikanska valtider är det oavsett budskapets kvalitet inte sällan den som skriker högst som också hörs allra bäst.

Ja, jag håller verkligen med: Hmmm.

Junior boys - Last exit (Fennesz mix) (mp3)

Det här är i senaste laget, men jag vill dock plocka upp Junior boys bästa istället för deras senaste alster. Last exit/Birthday-ep:n blev ju lite av deras genombrott och visst förstår man varför.

Fennesz, den ungersk/österrikiske gitarristen har satt tydlig My Bloody Valentine-touch på låten. Case closed.

För Junior boys Last exit sammanfattar allt som var bra med den underbara shoegazer-vågen. Det är dekonstruktivistiskt och dadaistiskt. Det är medvetet trasigt och oläsligt. Det är poserande. Det är opolitiskt och könlöst. Man behöver aldrig tänka på det motsatta könet när man lyssnar på shogaze.

Time warp till -91, m a o. Perfekt.

På ett sätt är det märkligt att shoegazer-retron inte slagit hårdare. Visst har Radio dept hyllats en masse men nåt nytt Chapterhouse har vi inte fått. Och när kommer följande band upptäckas på nytt?
• Drop nineteens
• Slowdive
• Lush (tidiga)
• Curve
• Catherine Wheel

Och i vanlig ordning: du vet var du hörde det först.
Skulle tro att Slowdives Brighter dyker upp på ett soundtrack snart till nästa Tom Cruise-film (efter Collateral) och så pang! har Slowdive "inspirerat en hel generation". My bloody valentine får som vanligt inget. Inte ens smulorna. Men ingen kan ta ifrån dom Fennesz!

Du kan lyssna på den här! Illegalt!

Rasmus Faber feat Melo - Never felt so fly (låt)

4.15 in i Rasmus Fabers Never felt so fly så händer det!

Melo – som sjungit Fre-aktig two-step med Alf Tumble tidigare – wailar så rutorna skallrar. De första 4.15 är trista om man inte vet vad som komma skall, men då kommer raderna och stämsången:

"Why do you make me feel so good?
When the DJ breaks out your favourite song
I can't believe the way you move
You looked so fine out there
I felt a bit weak when you came my way
And when you took my hand and pulled me out on the floor,
I swear to God : I never felt so fly"

Rent dokumentära grejer, med andra ord och så house-skaller och... sen blir det trist fram till 7.05 då det blir jazz!

Och mer wail från denna gudomliga svenska röst. Av ny dansmusik kommer den bästa från Sverige - jag återkommer snart till Plej och Hird.

Pinback - Summer in Abaddon

Världens kanske krispigaste band är tillbaka. Genom sina finvävda gitarr - och basmönster, växelsång och luftiga melodier har duon Pinback förfinat sin affärsidé ytterligare.
Intressanta liknelser vid The Shins, Sloan och Howard Jones har förekommit. Själv tycker hör jag mest någon slags pop som på intet sätt är tillbakablickande eller retro.

Det är möjligt att avigheten från förr fått vika sig till förmån för en mer polerad produktion.
"Summer in Abaddon" känns som ett mer helgjutet och piggare album än den förra fullängdaren " Blue Screen Life" som hade sina slöa stunder. Någon potentiell jättehit som förra skivans house-flirtande i "Penelope" saknas emellertid.
Summa summarum; "Summer in Abaddon" bjuder på trevligheter och Pinback levererar fortfarande exceptionellt bra pop.

Louie Vega - Cerca de mi

Förra årets stora houserökare som nu äntligen hittat hem till min Itunes. Det är latin house a la Masters at work. Det är trevligt i alla mixar. Även om jag föredrar Nico's mix. Den är pang på rödbetan.

Återigen tonartsbyten som man bara kan i Brasilien. Raul Midon sjunger som om han vill förföra Jorge Bens alla döttrar och NY-gitarren plinkar skönt. Det är lättsjunget omkväde dessutom som uppmanar till dans, handklapp och ej så oskyldigt skinkskak.

Jag är av naturen skeptisk till stilblandningar och "genreöverskridande" är uteslutande 1+1=0. Ett utmärkt exempel är Primal Scream som först gjorde jangle-pop och sedan blandade det med dub och acid (Screamadelica) och sedan knarkade ner sig i gubbrock och rappmetal (!). Varierande framgång, men bäst var de som janglepoppare. Bliv vid din läst, junkie!

Speciellt populärt är det med world music. Afrikansk och brasiliansk musik är speciellt omhuldade – inte av Kerstin Thorvall – utan av houseproducenter.

Så bra då att Little Louie Vega inte är en vit fransos (Martin Solveig) utan har de där svängiga latinotakterna i blodet. För det här är inte någon house-remixad brasiliansk musik,. Det här är nutida brasiliansk musik, gjord i New York.

Tara Jane O´Neil - the poisoned mine (mp3)

Tara eller TJO som hon ibland förkortas har ett oerhört creddigt CV. Från basspelerska i smått legendariska
Rodan via en rad obskyra sammansättningar med Louisville, Kentucky anknytning spelar hon gitarr och släpper skivor under eget namn.
Den musikaliska resan har gått från nydanande math-rock slammer till mer konventionellt singer/songwriter orienterat material. "The Poisoned mine" kommer
från skivan "You sound, reflect" och är ett lagom långt stycke med bland annat cello, röst, akustisk gitarr. Det är ett relativt sparsmakat arrangemang,
det hela låter sprött och skört med en text fylld av tragiska liknelser. Måhända fungerar TJO bättre i album form, som det är nu känns hennes tavlor mer intressanta. Hade det inte varit för det trovärdiga skivbolaget och hennes underground hippa förflutna skulle låten "the poisoned mine" aldrig väckt min uppmärksamhet.

http://www.tarajaneoneil.com/

The Hidden Camera - Mississauga Goddam (album)

Det är möjligt att jag är sist på bollen, men efter att har hört The Hidden Cameras på indieradiostationen Shredding radio så var jag tillslut tvungen. Jag köpte hela skivan.

Egentligen vet jag inte om det ska uppmuntras Robert Broberg-inspirerade rim på "pulling your Pol Pot" mot "cooking on your pot" men när melodierna är så helgjutna och färdiga får man helt enkelt böja sig. Det är rätt långt från "Båtlåt", helt enkelt.

Det är lite softrock, ganska mycket 80-talsindie och collegerock. Mycket melodier, stråkar och "väl-arrat". Mycket harmonier, men inte så mycket "knasiga tonartsbyten".

Joel Gibb (släkt med Beegees?) spelar och skriver nästan allt. Hans protestsångar-inspirerade Michael Stipe-röst hade varit helt outhärdlig med ett rockigt Janis Joplin-komp men han är så klart smartare än så.

"Fear is on" är det enkla valet för fans av bil-vänlig framåt-pop. Brass och stråkar i bästa High Llama-stil och slammertrummor a la Phil Spector (1970-tal, tänk Dion och Leonard Cohen-produktionerna).

Nåväl, nog med referenser. Skivan är ingen namedroppar-skiva. Det är en helt avslappnad popplatta, helt uppenbart ett verk av en man med en vision. Han följer idén hårt som en it-entreprenör och uppvisar enbart svarta siffror.
Och texterna är faktiskt bra, trots ordvrängandet: ganska politiskt – om man vill. Ganska homoerotiskt – om man anstränger sig.

The Hidden Cameras hemsida

Syd Matters – A whisper and a sigh (Album)

I dessa dagar då Jens Lekman firar svenska framgångar kan det vara värt att plocka fram rötterna. Det ena benet är Magnetic Fields. Det andra Television Personalities. Det tredje benet är nånstans i Nick Drake-land.
Nu ska vi gå dit det tredje benet pekar.

Ety i Nick Drake-land har även Syd Matters grävt. En 23-årig parisare som sjunger släpigt och rent om kärlek och flickor på klingande engelska.
Bakgrunden är stråkar, elektronika och plinkande akustik gitarr. Smäktande emellanåt, Radiohead-spleen andra gånger. Ambient-synten filtersveper i "Bones". Stråkarna vibrerar i "Black and white eyes" och det hela känns otroligt otidsenligt. 1980-talet är tillbaka och då inte bara kitschiga syntlåtar. Hela motreaktionen är på väg tillbaka: från just Television Personalities till Pastels och säkert grungen– huvva – om en inte alltför avlägsen framtid. Kom ihåg var ni läste det först!

Men nu handlar det om Syd Matters och han är fortfarande för Paris-haschig för att hålla för ett helt album, det blir helt enkelt för mycket OK Computer-kopiering (lyssna på "Love & Sleep" där hans oktavdubblade sång och Choir-mode på synten är snubblande nära plagiat).
Men vissa låtar duger för ensamma efterfester eller seg söndagsslummer. "Black and white eyes" och "End and start again" har snurrat en del i min Ipod i sommar och kommer fortsätta snurra långt in i oktober.

Syd Matters sajt

Rogers Sisters - Freight elevators (mp3)

Alla indiekids oavsett kön borde vilja hångla och sedan ingå giftemål med systrarna Rogers.
Dom bor i Williamsburg, Brooklyn, en av dom har hästsvans resten ser nonchigt coola ut, dom gillar varken Bush eller Martha Stewart, tillsammans spelar dom snärtig B52 post-punk i Rogers Sisters.

Förutom syskonparet är bandet förstärkt med den lätt androgyne och hawaiibördige Miyuki Furtado. Låten Freight Elevetors är första tecknet sedan debutalbumet "Pure evil" från 2002. Allt låter sig likt, lite bättre produktion, sången delas av Miuykis något gapiga sångstil Jennifers mer skönsjungande. Rogers Sisters har potential att bli ett betydligt roligare band än alla tillbakablickande garagerockare eller 80-talsnostalgiker. Men låten "Freight elevators" är inte lösningen, snarare en indikation att bandet med hawaii-killen och de tuffa systrarna kan vara något intressant på spåren.

Ladda hem, lyssna och titta på dom här: www.rogerssisters.com