Vår är väl att ta i, men när det blir mer än 5 grader celsius är det ändå en liten soldyrkande svennejävel som vaknar till liv. Även i en gammal mods-nostalgiker som jag.
När solen står i zenit, gatorna dammar och caffe latte utomhus känns "rätt" då hjälper inga souldängor. Inga hippa Out hud-hajpar eller nysläppta Ann-Sofie von Otter-plattor. Det finns bara en sak som biter (förutom 40-årig rocksteady): brasiliansk pop.
Årets bidrag till euforin är som förra, förrförra och förrförrförra året hämtad från Beleza Tropical, en samling brasiliansk musik (radera ordet "world music" ur vokabulären, bitte). Inte nån exotisk musik, det här är melodistinn pop som inte smickrar in sig.
Lo Borges sjunger ljust (det gör väl alla brassar) och smäktande över ett lagom Procol harum-skadat 70-talssound. Orglar och singersongwritertrummor samsas i den tjusiga produktionen. Sångmelodin är sökande och bred - spänner över många toner, letar sig fel tycks det, hittar tillbaka, broderar försiktigt ut melodin, lattjar med portugisiskans chantibla och diftongspäckade ord.
Men det handlar så klart till syvende och sist om tonartshöjningen. För att göra en kort omvärldsanalys av fenomenet: det finns motiverade, omotiverade och ofrivilliga. Gissa vilken som finns i Equatorial?
Efter det långa, ormande orgelsolot stämmer nämligen orgeln om sig – eller om det är originaltejpen som kukat ur. Mitt i ett ackord lyfter låten minst en halv ton. Överraskande, kakafoniskt och underbart brasilianskt.
Surprisen blir fin som motgift åt mitt vårliga, primala fnatt: bara för att brisen är mild är inte livet en räkmacka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar