The Books (mappning)

Congreso – El Congreso (album)

Musik på spanska behöver inte bara vara Mendez, Ricky Martin eller Las Ketchup. Ibland är steget från chilenskt 70-tal till svenskt 2000-tal kortare än vad man tror. När svenska Dungen firar framgångar i New York och Håkan Hellström införlivar flöjt i P3-hits är det intressant att rikta blicken mot en annan tid och en annan kontinent.

Congreso´s debutskiva ”El Congreso” kom ut 1971 då medlemmarna fortfarande var tonåringar. Pre-Pinochets Chile var uppenbarligen en grogrund för folk-psychedelia med anglofila influenser. Lite låter Congreso som om Dungen sjungit på spanska och lyssnat på Beatles istället för Jimi Hendrix. Musiken är luftig och klar som en promenad i Anderna. Melodierna refrängvänliga och den medfödda folkmusiken befinner aldrig sig långt bort.

Utan att förstå mer än restaurangspanska inser man tidigt att ”Has Visto Caer Una Lagrima” handlar om tårar och stora känslor. En rak popsång med la-la-la körer och ett uttryck som tar sig igenom både tid och geografi.

Egentligen är det här inga konstigheter; det är ett briljant och stundtals hisnande vackert popalbum. En viss exotism som att sången är på spanska och albumet gavs ut för mer än trettio år i Sydamerika fungerar som extra krydda. Att det sedan låter mer modernt nu än någonsin gör det inte sämre.

Four Tet – Everything Ecstatic (album)

Everything Ecstatic känns så mycket mellanskiva att det riktigt knastr...förlåt, knakar om det. Ändå tycks uppföljaren till electronica-fenomenet Rounds märkligt nog växa lite, lite grann för varje genomlyssning.

Kärnfrågan blir då om Everything Ecstatic också ska lyckas växa ur sin teknokratiska själlöshet och ge The Books Lost and Safes enastående förmåga att få en att nynna med studsande plastbollar och sportkommentatorer en match om årets bästa organiska kretskortspop.

Jag sätter en tia på "nä".

Justus Köhncke - Doppelleben

Mittemellan är det bestående intrycket av albumet ”Doppelleben”.

Han ligger på Kompakt, han har skägg och ja, han har en konstig frisyr. Det är med andra ord hippt.

Justus Köhncke har enligt biografin orienterat sig mot pop snarare än att fortsätta med vad som verkar kallas ”Kompakt-techno”. Och det är verkligen pop, breda och förhållandevis glada melodier dominerar. Den Tyska-melankolin håller sig på behörigt avstånd.

Även för Kompakt-novis som jag själv känns det att Köhncke´s styrka framförallt ligger vid grooves, beats och atmosfär. I de mer popanstrukna numren får Justus konstigt nog en lätt mästrande och pekfingrande ton över sig. Uttrycket i sången är väldigt begränsat. Jag uppfattar att han gärna vill förmedla känslor om hjärtesorg och kärlek. Men vid de flesta sånginslag får jag mest känslan av att han lika gärna kunnat sjunga om tekniska innovationer som förändrat mejerinäringen.

Extra märkligt blir det med den tysktalande covern på Carly Simons 80-tals tryckare ”Coming around again”. Det är då det känns som Tyskarna från Lund står alldeles utanför dörren, redo att hoppa in med polotröjor och sjunga en allvarlig låt om julfirande.

I låten ”Schwabylon” hittar Köhncke en syntes mellan vokalainsatser och den minimalistiska houseklubben. Då fungerar det betydligt bättre. Lunda-Tyskarna är puts väck. Lite det vi hoppades att Daft Punk skulle syssla med i dagsläget.

I de mer renodlade dansakterna finns ett flyt med mjuka ljud, annorlunda rytmer och stämningar. Påminner lite om den plats där exempelvis utmärkta Differnet vill befinna sig på.

Avslutningsvis, ett par riktigt vassa spår varvas med ett gäng mindre vassa. Givetvis ska alla försök att skapa något nytt uppmuntras.I det här fallet en hybrid mellan mainstream pop, electro, disco och techno - utan att det för den skull blir Alcazar. Då kan man ha överseende att utfallet inte blev hundraprocentigt den här gången.

CDOASS - Extra fingers (album)

Googla på ”CDOASS” och du får svar på allt från namnets innebörd och uttal till att bandet delar hemstad med The Hives. Googla på 80-talsbandet ”The The” och du får 3,3 miljarder anledningar (ja, webbsideträffar) varför The The, och alltså alls inte CDOASS, kan vara världens sämsta bandnamn. I dagens varumärkeshysteri är ett dåligt men unikt namn väl alltid bättre än ett dåligt och alldagligt, hur svårt det än kan tänkas vara för världens miljarder konsumenter att korrekt bokstavera CDOASS på svenska.

Albumdebuten följer hur som helst på vad i modern digitalmusiktid måste vara en rekordlång räcka vinylsinglar av skiftande kvalitet. Ändå lyckas "Extra fingers” leverera en lika välförtjänt som pigg spark i baken på senare års postpunkvåg där ordinär gitarrdistorsion och dito refränger oförskämt nog har börjat maka på genrens självklara avigheter och dansanta basslingor.

Lägg till det en svag men omistlig eftersmak av Devo och "Extra fingers" handfull hitlåtar blir plötsligt välkomna som våren till den 60:e breddgraden.

Nu-folk (trend)

Vår reporter i Finland rapporterar:

Nu-folk är den nua nu-jazzen.

Så nu lyssnar vi in oss på Iron & wine, Simon and Garfunkel (för rötterna), NY-hypade Dungen och lite The Evens. Samtidigt som tidningen Bon skriver om den nya gröna vågen: Brainpool-Christopher har flyttat ut på landet!

the Shipping News - Flies the Fields

Det är något med den där andra sångarens röst som stör mig. Jag vet inte vad det är, det känns som han försöker för mycket. Varje ord ska betyda så mycket.

När före detta June of 44:s Jeff Mueller numera Shipping News pratar eller pratsjunger (OBS!Ej så kallad rap) låter det mer avslappnat.
Orden går fram på ett annat sätt. Minns hur mycket vi gillade Mueller´s formuleringar i och med debuten ”Save Everything” från 2000. Enkla och fullständigt banala ord som ”Focus” upprepades och fick musiken att låta ännu koolare.

Men det är något med den där andra killen, Jason Noble, när han sjunger. Med rader som ”Inside.... the control room” låter det mest sökt och gymnasierock. Tror att det kan bero på Nobles lilla men ändå kännbara vibrato i slutet av varje stavelse. Då spelar det ingen roll att musiken stramats upp betydligt sedan förra och lättglömda albumet ” Very soon and in pleasant company”.

Sammantaget levererar Kentucky-kombot en klart habil skiva som skulle ha blivit ännu bättre om sången kvalitetssäkrades. Det finns fortfarande element jag verkligen gillar, exempelvis håller de instrumentala låtarna hög klass. Shipping News fyller en funktion för alla som vill lyssna på lite smart rock utan poser. Konservativt nog är en utveckling till ursprungskonceptet min stilla förhoppning inför nästa albumsläpp. En litet samtal kring ord och sätt att utrycka dom på med den där andra killen skulle också vara på plats.

Radio Cubik (webradio)

I väntan på att jag ska begripa mig på hur jag hittar bra podcastar (tips mottages tacksamt) har jag letat rätt på detta lilla guldkorn: CuBik som beskriver sig som Bossa brasil. Här är det stråkar och en eklektisk blandning av 50, 60, 70, 80 och 90-talsmusik från det förlovade landet i väst.

Blandningen kantrar ibland åt det lounge-iga, men håller sig mest på hip'n'cool-stranden. Varning för folkhögskolefunken från 90-talet och artister typ Lisa Ono med misslyckad-barpianist-atmosfär.

Brasiliansk musik är som mango. Alla tillstånd fram till förruttnelsen är underbara och användbara (strimlad, grön, omogen mango är mums i salladen) men när den ruttnar blir det världens äckligaste, bruna och trådigaste gegga.

Men fram till dess är detta försommarens smartaste soundtrack. Brazil never gets out of style, I promise.

The Evens – The Evens (album)

"[T]his cd is $10 postpaid in the usa from dischord records" står det på omslaget till The Evens debutalbum. Inget nytt förvisso, det har stått att läsa på de senaste årens skivsläpp från Washington DC:s Dischord Records. Och på skivsläppen åren före det fick man inom USA lägga samma beställning för åtta dollar... och åren före de, sex dollar.

Att en ny fullängds-CD idag faktiskt kan kosta endast 70 kr sätter ändå saker och ting i perspektiv i dessa av nedladdning karaktäriserade Piratbyrå vs Antipiratbyrå-tider där t o m justitieministern känner sig manad att säga att 10 kr/låt minsann är ett skäligt pris för en av kunden själv nedladdad (distributionskostnad för skivbolagen: 0 kr) och hårt komprimerad (läs: kvalitetsförsämrad) musikfil. Det är svårt att förhålla sig till ett sådant uttalande utan att tänka på ministerstyre och att prissättning bäst styrs av tillgång och efterfrågan men det underlättar att komma ihåg att rekommendationen kommer från samma justitieminister som också vet sig veta att det finns de som tjänar stora pengar på musiknedladdning... ja, andra än bredbandsbolagen och världens alla tillverkare av CD-/DVD-skivor, brännare och hårddiskar.

Håll med om att man blir nyfiken på vilka dessa andra är.

Okej okej. Vi sammanfattar Tomas Bodströms relation till The Evens: en ny CD-skiva kan uppenbarligen kosta 70 kr men extremt få gör det; musiknedladdningen är vida spridd och nedladdarna tycker CD-skivor är för dyra; betaltjänsterna för nedladdning har låg ljudkvalitet och uselt utbud i relation till kostnaden. Bollen ligger hos musikindustrin, vad den senare nu gör med den förre blir intressant. Att försöka ändra reglerna (lagarna, i det här fallet) under spelets gång när man dessutom ligger under brukar bara befästa förlorarens ställning som mobboffer. I Dischord Records finns en intelligent klasspelare som envetet har agerat föredöme i ett par decennier redan. Branschens smygtjocka Galacticos med tankarna främst på det egna varumärket och/eller nästa veckas fåniga frisyr får härmed anses varnade.

P.S. The Evens debut är f.ö. en strålande minimalistisk popskiva. En nedstämd elgitarr, ett ickelinjärt trumset och återkommande stämsång. Lågmäld och kraftfull, med en osedvanlig skärpa tack vare Ian MacKaye och Amy Farinas rötter i Washington DC:s hardcorescen. D.S.

Lo Borges - Equatorial (mp3)

Vår är väl att ta i, men när det blir mer än 5 grader celsius är det ändå en liten soldyrkande svennejävel som vaknar till liv. Även i en gammal mods-nostalgiker som jag.

När solen står i zenit, gatorna dammar och caffe latte utomhus känns "rätt" då hjälper inga souldängor. Inga hippa Out hud-hajpar eller nysläppta Ann-Sofie von Otter-plattor. Det finns bara en sak som biter (förutom 40-årig rocksteady): brasiliansk pop.

Årets bidrag till euforin är som förra, förrförra och förrförrförra året hämtad från Beleza Tropical, en samling brasiliansk musik (radera ordet "world music" ur vokabulären, bitte). Inte nån exotisk musik, det här är melodistinn pop som inte smickrar in sig.

Lo Borges sjunger ljust (det gör väl alla brassar) och smäktande över ett lagom Procol harum-skadat 70-talssound. Orglar och singersongwritertrummor samsas i den tjusiga produktionen. Sångmelodin är sökande och bred - spänner över många toner, letar sig fel tycks det, hittar tillbaka, broderar försiktigt ut melodin, lattjar med portugisiskans chantibla och diftongspäckade ord.

Men det handlar så klart till syvende och sist om tonartshöjningen. För att göra en kort omvärldsanalys av fenomenet: det finns motiverade, omotiverade och ofrivilliga. Gissa vilken som finns i Equatorial?

Efter det långa, ormande orgelsolot stämmer nämligen orgeln om sig – eller om det är originaltejpen som kukat ur. Mitt i ett ackord lyfter låten minst en halv ton. Överraskande, kakafoniskt och underbart brasilianskt.

Surprisen blir fin som motgift åt mitt vårliga, primala fnatt: bara för att brisen är mild är inte livet en räkmacka.