Året-året 2004

2004 har för mig varit ett återupptäckternas år, mer än något annat. Många bra bra plattor under 2003 skickade iväg mig på intressanta stickspår. Där har jag irrat hela året, men ett sju par fina från 2004 har jag hittat:

1. Hidden cameras "Missuaga godamm" (album)
Sån där harmoniglad popmusik som jag egentligen går och längtar efter hela tiden. Bögtexterna gör bara saken bättre.

2. Magnetic fields "I" (album)
Mer bögpop med ett par riktigt kassa vaudeuville-nummer. Men höjdpunkterna ("I thought you were my boyfriend" "I dont really love you anymore" och "I wish I had an evil twin" ) väger definitiv upp.

3. Mali , land.
I år har jag fortsatt upptäcka resten av Salif Keitas släkt. Gamla Electro bamako från 2002, t ex.

4. Elissa "Ahla donya"
Libanons bidrag till poppen är möjligen på dekis, men nya Ahla donya håller det libanesiska måttet – trots att det inte finns någon Betgheeb Betrouh (kanske världens bästa kärleksduett, ladda ner nu!) från W akherta maak.

5. Pipas "A cat escaped" (album)
2004 var twee:ens år. igen

6. Stina Nordenstam "From Cayman with love" (låt)
Plötsligt så låter Stina precis så magisk och Lynchig som hon gjorde på första och andra skivan. Och det krävdes Enya-körer för att nå dit!

7. Vladislav Delay/Luomo artist
Släppte nästan allt fritt på Humme recordings. Information – yada yada – free. Framtidens funksoul är finsk och den är dubbig, minimalistisk, housig och dansant.

Bubblare:
Syd Matters
Fredrik Kempes "Finally"
Madvillain - souli
Junior Boys - "Teach me how to fight" (låt)
The Elected - "A response to greed" (låt)
Stevens Sufjan - "For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" (låt)
Great lake swimmers - "I will never see the sun" (låt)
Little Louie Veha - "Cerca de mi" (låt)
Shreddingmusic.com (webradio)
http://radio.indie.nu:8000/(webradio)
Dogglounge (webradio)

...And You Will Know Us By The Trail of Dead - Worlds Apart (album)

För sju år sedan spelade Trail of Dead på CMJ i New York. Debutplattan var fortfarande ny och bara timmar innan spelningen hade en hel paketbil instrument och förstärkare blivit stulen. Istället för att ställa in spelningen inför alla 29 personer så gjorde de sitt bästa av situationen med lånad utrusting och återkommande vätskepauser. Resultatet? 22 minuters etanolkaos på ljudnivå 11 med en prydlig avslutning i en högtflygande scendykslandning på det öde betonggolvet.

Av denna fanatiska och, i varierande grad, fantastiska ojämnhet som kännetecknade också de strålande två första plattorna återstår idag nada. Istället sällar sig Worlds Apart till oerhört överskattade Source Tags & Codes men med ytterligare bagage i form av pianoballader, barnskratt och sånglyrik om 9/11 halvägs till Ola Salos The Ark.

Och aldrig någonsin har det med större säkerhet kunna fastslås att Trail of Dead är gothindie:ns svar på NKOTB.

lista för 2004

dags för lista utan speciell ordning:

- sufjan stevens " seven swans". Singer-song som leverar riktigt bra låtar tillsammans med lite oväntad ljudbild. " He woke me up again" en neo-psalm som borde sjungas i varje församling.

- pinback "summer of abaddon". Meckig men ändå självklar pop. Pinback lyckas leverera en till mästerlig skiva med intakt skärpa.

- james orr complex "chori´s bundle". En math-rockare från skottland på soloutflykt. Släktskap finns möjligtvis med José Gonzales men "choris bundle" är betydligt mer omfångsrik.

- mattias alkberg BD "tunaskolan". För att det går att vara samhällskritisk utan att skriva folk på näsan, för att det känns att det är en arg fembarnsfar i norbotten som fått nog. För att det är smart spelat med stor känsla utan att vara kalkylerat.

- animal collective " sung tongs". Låter som två konstiga killar instängda i en garderob med en laptop och två akustiska gitarrer. Knasigt men samtidigt angeläget, har på något sätt fått mig lite intresserad av musik från Afrika

- junior boys "last exit". Det är möjligtvis en ledsen förfest eller obehaglig efterfest. Party är det aldrig, melankolin är för starkt framträdande. Om Pharell diggat New Order istället för Limp Bizkit kunde det låtit ungefär såhär.

- jens lekman "when I said I wanted to be your dog". Det krävs ton av mod för att göra det Jens gör och komma undan med det. Det är så fel på många punkter att det inte kan bli annat än befriande rätt. Samtidigt; utan ett gäng riktigt bra låtar hade det inte fungerat.

Hanalei - Action drum (mp3)

Slutet för OC-rocken har visat sig. Hanalei spänner samtliga strängar för att rida på den numera kommersiella indievågen med musik som förekommer eller skulle kunna förekomma i tv-serien O.C.

Seth Coen, seriens indiekid, älskar att tjata om Death Cab For Cutie som ett sätt att definera sig själv gentemot de ytliga brats-tjejerna. Hanalei låter som ett mer kalkylerat Death Cab som gärna vill ha The Shins och Postal Service som fond.
Hanalei betyder mycket riktigt slutet för OC-rockens indiestatus.

Efter att ha hört Hanalei vill du aldrig höra smarta texter, elektroniska inslag och överartikulerad sång. För dig, liksom för Seth Coen, betyder detta ingenting förutom ett övervägande att köpa alla Death From Above´s skivor.

Mustafa et Monique - Ecstasy like you (mp3)

När jag var 16 släpptes i mina öron världens bästa skiva, Loveless. Bandet My bloody valentine hade hållit på sedan början av 80-talet och med Loveless som utgångspunkt sökte jag mig tillbaka till allra första början. Sökandet slutade med att jag la sista barnbidraget på singeln "No place to go" (1985) som låter som The Cramps. På vägen hann jag upptäcka musik som inspirerat fler än några andra.

Som samlingen Ecstasy and wine, frontfiguren Kevin Shields första försök efter att den Cramp-aktige sångaren Dave Conway kickats. Produktionen är tanig som en "Dublin-knarkare som bott i Berlin" (vilket hela My blody valentine egentligen var) och emellanåt olyssningsbar, men låtarna skiner igenom.

Efter "You made me realise" (1988) var t ex Sonic youths position som oljudsmakare definitiv hotade, för här fanns ett mer europeiskt, intellektuellt och förfinat noise. Allt gitarrskrammel efter "You made me realise", är barbariskt, eller i alla fall högst oetiskt, vill jag hävda.

Albumet som följde (utan "You made me realise") är världens fjärde bästa album. Albumet, "Isn't Anything", är självproducerat av Kevin Shields och nu har han lärt sig handgreppet! Produktionen är punkig och så krispig som det blev på 80-talet. Ljuden är separerade och sången går att urskilja. Gitarrerna är omstämda men tydliga. Trummorna är råa och oförvanskade. Visst finns det där perverterade, sönderbrutna, perfektionistiska gitarrdanglet i bakgrunden men i grunden är det rak punkpop.

Time warp: Mustafa och Monique. It's all there is to it. Visst är det bra, men varför? Varför?

Sufjan Stevens – For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti (låt)

"For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" är kanske världens krångligaste, längsta och mest kryptiska låttitel, men brasset, banjon och texten lyfter denna lilla undanträngda terapi. Sufjan Stevens...

"Femtio skivor för femtio stater på femtio år" är hans motto och "For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" är från Michigan-lp:n. På lp:n finns massor av knepigt ihopknåpade texter och ett par snygga vändningar.

Det finns kopplingar till Great lake swimmer men i snygge Sufjan Stevens fall (snyggare än Matt Damon!) är de mer tragiskt och möjligen också mer kalkylerat.

Men i "For the Widows in Paradise, for the Fatherless in Ypsilanti" sätts ärligheten främst. Den veka rösten, den där banjon... långt från Magnetic Fields-banjon...

Och så var det där med utseendet...

The Elected - Me first (album)

Vissa skivor tar tid innan de når ytan. För mig var Rilo Kiley tvungen att släppa sitt tredje album innan jag började gräva fram The Elected (där Rilo Kiley-Blake drar i tåtarna). Och till Rilo Kileys twee-skadade pop slängs det många lystna blickar. Ändå lyckas The Elected leva ett eget liv.

Trots alt-country-vibbar. Trots telefondist. Trots "charmigt" felspel.

Det räddas framför allt på låtarna och produktionen. Produktionen är rätt Phil Spectors 70-tal (tänk Dion och Leonard Cohen-skivorna) med mycket aula-klang, pålägg, reverbeffekter och välarrade låtar. Tydligen är det Elliot Smith som lånat ut sin studio och det kanske hörs. Om inte annat i det mjuka, varma 70-talssoundet.

Det är heller inte långt från t ex Phoenix eller The Thrills, rent soundmässigt. Mer pang på rödbetan, inte lika tjusigt och uttänkt, men visst är det 70-talet som väckts till liv igen. Säg ett annat årtionde där barnkörer (R. Kellys undantaget) kan sjunga "Don't blow it" och det känns fräscht?

Låtarna är välskrivna (jag har inte lyckats ta till mig texterna ordentligt, vilket med sannolikhet betyder att de handlar om heterosexuell kärlek) och bygger ihop verser och refränger lekande lätt, så smidigt att det ibland nästan snuddar till pastischerna – som i "7th september 2003". Bäst blir det i balladerna, där "A response to greed" är skivans absoluta höjdpunkt. Musik som passar studenttiden bättre än mitt stadgade 30-årsliv, men vackert är det trots allt: slideguitar, violiner och dämpat puk-komp bygger upp en väldigt klädsam ljudbild.

Enda varningen är för Blakes röst som ibland låter som Lasse Lindh. Aj aj.

Mates of State - All Day (EP)

Det är så väldigt amerikanskt ibland. En lågstadielärare med orgel och hennes trumspelande man har ett band tillsammans. Dom ser jättesnälla ut och bor i San Fransisco, favoritsysselsättningen är att vara på turné. Förutom att ingå i det äkta ståndet utgör även Kori och Jason Mates of State.

Duons säregenhet präglas av de mångfacetterade orgelspelet och pojk - flick röster som många gånger verkligen sjunger för full hals. Den alltid närvarande energin i gruppen hindrar Mates of State från att bli för utstuderat sockersött.

EP:n All Day markerar en positiv fortsättning sedan den klart godkända fullängdaren Team Boo. Än har Mates of State inte lyckats med att göra något fantastiskt men nu känns det som paret närmar sig stordåd. Första låten på skivan, Goods ( All in your head) skulle vara ett gyllene örhänge i en lite blommigare värld.

Battles - B EP

Artrocksexplosion med NYC band! Jajjemän. Battles är en konstellation med folk från de slutgiltiga konstrockarna Don Caballero. Don Caballero gick skilda vägar på grund av, ja just det, konstnärliga skiljaktigheter.

Efter ett gäng EP:s har nu Battles släppt en lite längre EP med namn B EP. Vad är skillnaden från Don C då? Ja inte så mycket, lite mjukare sound, lite mer dansbeats. Annars samma instrumentalmusik, blippiga gitarrer och aviga trummor, vissa elektroniska subtiliteter förekommer men tar liten plats. Math-Rock för 3000-talet? Kanske det, men just nu låter det förvånsvärt enkelt i all sin konstighet. Småhittig instrumentalmusik som kan gå hem lite varstans.

Jo just, en grej, dom har med en låt som består av brus och är 12-minuter lång på EP:n. Just då känns det som att konsten dominerar över innehållet.

The Bravery (hype)

Det verkar som om 80-talsvågen håller i sig. Jag tänker snart återkomma till Uppsala-bandet The Search, men idag håller vi oss till USA.

New York-baserade The Bravery gör pop som låter så här: svensk 90-talsdemo, the Strokes-telefoneffekt på den lite-plågade sången, 80-talsrock. Någon nämnde Kevin Rowland, men det har inget med det här att göra, det här är en ren trendprodukt. Inget ont om dessa, vi gillade ju t ex Strokes. När det begavs sig.

Och här i ligger problemet: 80-talsretro är ok. Det är till och med lovvärt, kanske kan soundet lyfta oskrivna låtar. Men 2001-retro känns sorgligt och oskickligt.

Vi har lyssnat i huvudsak på No breaks och Honest mistakesoch visst är Cure-gitarrer och Depeche mode-syntar saknade, men The Search gör det så mycket bättre.

På plussidan: jag laddade ner - ähum, plockade fram min gamla lp – Psychadelic furs-favorit Until she comes. Den är fortfarande lika bra kan jag rapportera.

Anna Ternheim - Somebody Outside (album)

Två sidor av samma mynt, eller? Anna Ternheims debutskiva "Somebody Outside" levereras med en akustisk version och en mer orkestrerad skiva. Som tjej med gitarr krävs det en hel del för att sticka ut; Anna T:s USP är ett personligt uttryck som förstärks med ett oförblommerat svengelskt uttal. En annan selling point är att det förekommer tre-fyra riktigt bra låtar.

Nu till problemen; den "riktiga" skivan är sämre än den akustiska. Ett gäng kompetenta och duktiga musiker har valt att sätta sin prägel på den elförstärkta skivan. Det är ståbas, våldsamma försök till skön stämning och habilt gitarrspel med jazziga influenser i bakgrunden. Men det flyger inte riktigt, det blir för mycket mittfåra. Låtarna reduceras.

Den akustiska skivan står mer på egna ben och de bra låtarna växer en dimension, tydligast blir det i "Better be" och "My secret". Dessa låter slentrian radiopop på den ena skivan och innerligt på den andra. Kanadensiska Songs:Ohia samarbetade med skotska Arab Strap på skivan "The lioness" med utmärkt resultat. Låtarna förstärktes och instrumenteringen la till tyngd och svärta. Man önskar att Anna kunde ha gjort något liknande, för grundmaterialet håller hög standard.

Le Tigre - This Island (album)

Demokrati-schmemokrati?

Inte då, kontrar Le Tigre strurskt och ljudsätter vårt antika arv med studsig aktivistpop. Resultatet - singeln ”New Kicks" - är dock så förutsägbart tråkig att din överlevnadshanterare försöker undsätta dig med färgsprakande demokratisyner av partikonvent efter partikonvent efter partikonvent.

Trots detta vägrar känslan av tristess släppa. Nu börjar dessutom de högljudda elektropoplåtarna med samplade gitarriff rada upp sig på allvar. Det här riskerar att inte enbart bli en positiv upplevelse.

Det blir det inte heller. Jämfört med tidigare Le Tigre-alster så är This Island sämre på allt från melodier och ljudbild till de numera tröttsamma kitschmetallgitarrerna och Kathleen Hannas så kännetecknande skriksång. The Pointer Sisters-covern ”I'm So Excited” är riktigt jobbig så någon räddningsplanka blir inte den heller.

Debaclet kommer att analyseras av varje popmusikmedium av rang. Känslan är dock att This Island inte enbart kom till i syfte att göra Den popplattan utan för att också avsätta den där texasgubben som tydligen härbärgerar i Vita huset. I amerikanska valtider är det oavsett budskapets kvalitet inte sällan den som skriker högst som också hörs allra bäst.

Ja, jag håller verkligen med: Hmmm.

Junior boys - Last exit (Fennesz mix) (mp3)

Det här är i senaste laget, men jag vill dock plocka upp Junior boys bästa istället för deras senaste alster. Last exit/Birthday-ep:n blev ju lite av deras genombrott och visst förstår man varför.

Fennesz, den ungersk/österrikiske gitarristen har satt tydlig My Bloody Valentine-touch på låten. Case closed.

För Junior boys Last exit sammanfattar allt som var bra med den underbara shoegazer-vågen. Det är dekonstruktivistiskt och dadaistiskt. Det är medvetet trasigt och oläsligt. Det är poserande. Det är opolitiskt och könlöst. Man behöver aldrig tänka på det motsatta könet när man lyssnar på shogaze.

Time warp till -91, m a o. Perfekt.

På ett sätt är det märkligt att shoegazer-retron inte slagit hårdare. Visst har Radio dept hyllats en masse men nåt nytt Chapterhouse har vi inte fått. Och när kommer följande band upptäckas på nytt?
• Drop nineteens
• Slowdive
• Lush (tidiga)
• Curve
• Catherine Wheel

Och i vanlig ordning: du vet var du hörde det först.
Skulle tro att Slowdives Brighter dyker upp på ett soundtrack snart till nästa Tom Cruise-film (efter Collateral) och så pang! har Slowdive "inspirerat en hel generation". My bloody valentine får som vanligt inget. Inte ens smulorna. Men ingen kan ta ifrån dom Fennesz!

Du kan lyssna på den här! Illegalt!

Rasmus Faber feat Melo - Never felt so fly (låt)

4.15 in i Rasmus Fabers Never felt so fly så händer det!

Melo – som sjungit Fre-aktig two-step med Alf Tumble tidigare – wailar så rutorna skallrar. De första 4.15 är trista om man inte vet vad som komma skall, men då kommer raderna och stämsången:

"Why do you make me feel so good?
When the DJ breaks out your favourite song
I can't believe the way you move
You looked so fine out there
I felt a bit weak when you came my way
And when you took my hand and pulled me out on the floor,
I swear to God : I never felt so fly"

Rent dokumentära grejer, med andra ord och så house-skaller och... sen blir det trist fram till 7.05 då det blir jazz!

Och mer wail från denna gudomliga svenska röst. Av ny dansmusik kommer den bästa från Sverige - jag återkommer snart till Plej och Hird.

Pinback - Summer in Abaddon

Världens kanske krispigaste band är tillbaka. Genom sina finvävda gitarr - och basmönster, växelsång och luftiga melodier har duon Pinback förfinat sin affärsidé ytterligare.
Intressanta liknelser vid The Shins, Sloan och Howard Jones har förekommit. Själv tycker hör jag mest någon slags pop som på intet sätt är tillbakablickande eller retro.

Det är möjligt att avigheten från förr fått vika sig till förmån för en mer polerad produktion.
"Summer in Abaddon" känns som ett mer helgjutet och piggare album än den förra fullängdaren " Blue Screen Life" som hade sina slöa stunder. Någon potentiell jättehit som förra skivans house-flirtande i "Penelope" saknas emellertid.
Summa summarum; "Summer in Abaddon" bjuder på trevligheter och Pinback levererar fortfarande exceptionellt bra pop.

Louie Vega - Cerca de mi

Förra årets stora houserökare som nu äntligen hittat hem till min Itunes. Det är latin house a la Masters at work. Det är trevligt i alla mixar. Även om jag föredrar Nico's mix. Den är pang på rödbetan.

Återigen tonartsbyten som man bara kan i Brasilien. Raul Midon sjunger som om han vill förföra Jorge Bens alla döttrar och NY-gitarren plinkar skönt. Det är lättsjunget omkväde dessutom som uppmanar till dans, handklapp och ej så oskyldigt skinkskak.

Jag är av naturen skeptisk till stilblandningar och "genreöverskridande" är uteslutande 1+1=0. Ett utmärkt exempel är Primal Scream som först gjorde jangle-pop och sedan blandade det med dub och acid (Screamadelica) och sedan knarkade ner sig i gubbrock och rappmetal (!). Varierande framgång, men bäst var de som janglepoppare. Bliv vid din läst, junkie!

Speciellt populärt är det med world music. Afrikansk och brasiliansk musik är speciellt omhuldade – inte av Kerstin Thorvall – utan av houseproducenter.

Så bra då att Little Louie Vega inte är en vit fransos (Martin Solveig) utan har de där svängiga latinotakterna i blodet. För det här är inte någon house-remixad brasiliansk musik,. Det här är nutida brasiliansk musik, gjord i New York.

Tara Jane O´Neil - the poisoned mine (mp3)

Tara eller TJO som hon ibland förkortas har ett oerhört creddigt CV. Från basspelerska i smått legendariska
Rodan via en rad obskyra sammansättningar med Louisville, Kentucky anknytning spelar hon gitarr och släpper skivor under eget namn.
Den musikaliska resan har gått från nydanande math-rock slammer till mer konventionellt singer/songwriter orienterat material. "The Poisoned mine" kommer
från skivan "You sound, reflect" och är ett lagom långt stycke med bland annat cello, röst, akustisk gitarr. Det är ett relativt sparsmakat arrangemang,
det hela låter sprött och skört med en text fylld av tragiska liknelser. Måhända fungerar TJO bättre i album form, som det är nu känns hennes tavlor mer intressanta. Hade det inte varit för det trovärdiga skivbolaget och hennes underground hippa förflutna skulle låten "the poisoned mine" aldrig väckt min uppmärksamhet.

http://www.tarajaneoneil.com/

The Hidden Camera - Mississauga Goddam (album)

Det är möjligt att jag är sist på bollen, men efter att har hört The Hidden Cameras på indieradiostationen Shredding radio så var jag tillslut tvungen. Jag köpte hela skivan.

Egentligen vet jag inte om det ska uppmuntras Robert Broberg-inspirerade rim på "pulling your Pol Pot" mot "cooking on your pot" men när melodierna är så helgjutna och färdiga får man helt enkelt böja sig. Det är rätt långt från "Båtlåt", helt enkelt.

Det är lite softrock, ganska mycket 80-talsindie och collegerock. Mycket melodier, stråkar och "väl-arrat". Mycket harmonier, men inte så mycket "knasiga tonartsbyten".

Joel Gibb (släkt med Beegees?) spelar och skriver nästan allt. Hans protestsångar-inspirerade Michael Stipe-röst hade varit helt outhärdlig med ett rockigt Janis Joplin-komp men han är så klart smartare än så.

"Fear is on" är det enkla valet för fans av bil-vänlig framåt-pop. Brass och stråkar i bästa High Llama-stil och slammertrummor a la Phil Spector (1970-tal, tänk Dion och Leonard Cohen-produktionerna).

Nåväl, nog med referenser. Skivan är ingen namedroppar-skiva. Det är en helt avslappnad popplatta, helt uppenbart ett verk av en man med en vision. Han följer idén hårt som en it-entreprenör och uppvisar enbart svarta siffror.
Och texterna är faktiskt bra, trots ordvrängandet: ganska politiskt – om man vill. Ganska homoerotiskt – om man anstränger sig.

The Hidden Cameras hemsida

Syd Matters – A whisper and a sigh (Album)

I dessa dagar då Jens Lekman firar svenska framgångar kan det vara värt att plocka fram rötterna. Det ena benet är Magnetic Fields. Det andra Television Personalities. Det tredje benet är nånstans i Nick Drake-land.
Nu ska vi gå dit det tredje benet pekar.

Ety i Nick Drake-land har även Syd Matters grävt. En 23-årig parisare som sjunger släpigt och rent om kärlek och flickor på klingande engelska.
Bakgrunden är stråkar, elektronika och plinkande akustik gitarr. Smäktande emellanåt, Radiohead-spleen andra gånger. Ambient-synten filtersveper i "Bones". Stråkarna vibrerar i "Black and white eyes" och det hela känns otroligt otidsenligt. 1980-talet är tillbaka och då inte bara kitschiga syntlåtar. Hela motreaktionen är på väg tillbaka: från just Television Personalities till Pastels och säkert grungen– huvva – om en inte alltför avlägsen framtid. Kom ihåg var ni läste det först!

Men nu handlar det om Syd Matters och han är fortfarande för Paris-haschig för att hålla för ett helt album, det blir helt enkelt för mycket OK Computer-kopiering (lyssna på "Love & Sleep" där hans oktavdubblade sång och Choir-mode på synten är snubblande nära plagiat).
Men vissa låtar duger för ensamma efterfester eller seg söndagsslummer. "Black and white eyes" och "End and start again" har snurrat en del i min Ipod i sommar och kommer fortsätta snurra långt in i oktober.

Syd Matters sajt

Rogers Sisters - Freight elevators (mp3)

Alla indiekids oavsett kön borde vilja hångla och sedan ingå giftemål med systrarna Rogers.
Dom bor i Williamsburg, Brooklyn, en av dom har hästsvans resten ser nonchigt coola ut, dom gillar varken Bush eller Martha Stewart, tillsammans spelar dom snärtig B52 post-punk i Rogers Sisters.

Förutom syskonparet är bandet förstärkt med den lätt androgyne och hawaiibördige Miyuki Furtado. Låten Freight Elevetors är första tecknet sedan debutalbumet "Pure evil" från 2002. Allt låter sig likt, lite bättre produktion, sången delas av Miuykis något gapiga sångstil Jennifers mer skönsjungande. Rogers Sisters har potential att bli ett betydligt roligare band än alla tillbakablickande garagerockare eller 80-talsnostalgiker. Men låten "Freight elevators" är inte lösningen, snarare en indikation att bandet med hawaii-killen och de tuffa systrarna kan vara något intressant på spåren.

Ladda hem, lyssna och titta på dom här: www.rogerssisters.com

Tribalistas – Já Sei Namorar (låt)

Brasilianska Tribalistas är elakt utryckt ett Fugees för Marise Monte-fans. Eftersom Tribalistas inte har någon Wyclef eller Lauryn Hill så är dom helt uthärdliga. Musiken bygger dessutom mer på Jorge Ben och Edu Lobo än Enya och Roberta Flack.
Musik ska inte byggas utav glädje och Tribalistas visar att melankoli ingalunda är hallmärkt japanskimporterad svenskpop. Här går stråk av urban melankoli (inte politisk korrekt misär, gubevars!) och loj handklapp håller takten.
Man önskar att sån här musik fick vara exempel på kolonistbegreppet "world music", hellre än Buena Vista Social Club och all jäkla tango. Brasilpop ligger närmare än man tror – med lite mer utdragna melodier, tack vare portugisiskans många chantibla diftonger.
Om jag bara förstod språket lite bättre skulle jag kanske jag skulle kunna relatera till den också.

Titeln betyder "Jag vet redan hur man älskar".

Tjuvlyssna på
http://www2.uol.com.br/tribalistas/e/ouca.htm

Frida Hyvönen - You never got me right ( mp3)

Jaha, en singer-songwriter till.
Ensam, ihopkrupen plinkas det fram lågmälda och countryinfluerade alster om svunnen kärlek.
Låter det kul? Nä just det. Därför är det befriande att Fridas mp3
"You never got me right" är en bit från allt detta.
Hon hamrar på ett piano, sjunger ganska högljutt(visserligen om svunnen kärlek), musiken vinglar och kränger. Det hela är över innan två minuter. Visst kan vän av ordning ropa Joni Mitchell, Rickie Lee Jones och Tom Waits men trots det går Hyvönens egenhet inte förlorad. Modigt och absolut inte identitetetstlöst, enda invändningen är att hon kanske försöker lite för mycket. Att döma en hel artistkarriär efter en låt är dock inget vi sysslar med här. Intresset är väckt och vi vill höra mer!

ladda hem från http://www.fridahyvonen.com/MUSIC.htm

Välkommna ska ni vara,

här kommer det snart finnas en massa musikrecensioner. Vi ska bara hitta någon musik att lyssna på först.