Lo Borges - Equatorial (mp3)

Vår är väl att ta i, men när det blir mer än 5 grader celsius är det ändå en liten soldyrkande svennejävel som vaknar till liv. Även i en gammal mods-nostalgiker som jag.

När solen står i zenit, gatorna dammar och caffe latte utomhus känns "rätt" då hjälper inga souldängor. Inga hippa Out hud-hajpar eller nysläppta Ann-Sofie von Otter-plattor. Det finns bara en sak som biter (förutom 40-årig rocksteady): brasiliansk pop.

Årets bidrag till euforin är som förra, förrförra och förrförrförra året hämtad från Beleza Tropical, en samling brasiliansk musik (radera ordet "world music" ur vokabulären, bitte). Inte nån exotisk musik, det här är melodistinn pop som inte smickrar in sig.

Lo Borges sjunger ljust (det gör väl alla brassar) och smäktande över ett lagom Procol harum-skadat 70-talssound. Orglar och singersongwritertrummor samsas i den tjusiga produktionen. Sångmelodin är sökande och bred - spänner över många toner, letar sig fel tycks det, hittar tillbaka, broderar försiktigt ut melodin, lattjar med portugisiskans chantibla och diftongspäckade ord.

Men det handlar så klart till syvende och sist om tonartshöjningen. För att göra en kort omvärldsanalys av fenomenet: det finns motiverade, omotiverade och ofrivilliga. Gissa vilken som finns i Equatorial?

Efter det långa, ormande orgelsolot stämmer nämligen orgeln om sig – eller om det är originaltejpen som kukat ur. Mitt i ett ackord lyfter låten minst en halv ton. Överraskande, kakafoniskt och underbart brasilianskt.

Surprisen blir fin som motgift åt mitt vårliga, primala fnatt: bara för att brisen är mild är inte livet en räkmacka.

Sam Prekop - Who's Your New Professor?

Sam Prekop är sångrösten i den flitiga och långvariga Chicago-kombon Sea & Cake. Jazzskägg och jazzhattar är inte helt långt borta vid en genomlyssning av "Who's Your New Professor?".

Till viss del beror detta på sångaren Sam Prekops röst och frasering som inte är helt olik Bo Kaspers. Detta behöver dock inte vara något alltigenom negativt, i sammanhanget passar den ljusa och luftiga stämman bra in den övriga ljudbilden.

Soloalbumet låter inte nämnvärt annorlunda från den reguljära Sea & Cake-releasen.
Prekop arbetar med att ge upprättelse och nya infallsvinklar till svårt misshandlade genrer som easy-listening och bossanova. Avslappnat och kompetent, utan att bli musikskoleduktigt.

Möjligtvis är det lite friare tyglar men det kliniska och försiktiga svänget bildar fortfarande fundamentet för musiken. Jag märker att jag upskattar en sordinerad trumpet som dyker upp här och var. Det enda lilla minuset skulle vara att det saknas starka melodier, inget riktigt som griper tag. När jag tänker efter är detta förmodlingen inte heller Prekops avsikt. Det känns som han är nöjd med att kunna leverera ett classy-soundtrack till vardagliga händelser.

The Arcade Fire (live)

Något riktigt häftigt är när en spelning tvärt emot all känd logik (nåja...) lyckas göra bandets skiva bättre. Hur det går till kan man fråga sig, men att det är också gäller The Arcade Fire efter att ha sett tisdagens kabaré av franskkanadensisk folkmusik, skev gitarrpop och Godspeed You Black Emperor står utom tvivel. Idag är Funeral inte längre endast en ganska bombastisk, om än lidelsefull, debut om begravningar utan...något mer och bättre.

På Debaser var inte bara ljudet försvånansvärt mycket tunnare än jag någonsin förväntat mig utan de oregerliga men, no less, välstämda skrikörerna klev fram och förde spelningen närmare en gapig punktillställning. Att bandet i förväg hade bett publiken ge fan i att röka var ett skönt brott mot farfarsmässiga rockkonventioner som inte längre orkar stå upp mot resultaten ögonvärk, luffarkläder och lungcancer. Mer punk! Batterist Jeremy Garas (f.d. sömnpunkarna Kepler och aritmetikpunkarna Weights and Measures) kärnfulla sammanfattaning av den pågpående Europaturnén kanske ändå satte punkpricken över Arcade Fire-i:et: ”Really fun and sweaty!”

Om nu inte "The Arcade Fire=punk" är det nya "Khonnor=bra". Må så vara, det är ändå dags för ännu ett varv ”Neighbourhood #2 (Laika)”, ”Wake up” eller ”Rebellion (lies)”.

M83 - Before the dawn heals us (album)

Nu är det nära. Snart slår den storskaliga shoegaze-retron verkligen till. När exakt beror väl mest på hur länge medias Bloc Party-psykos lyckas hålla liv i dagens punkfunklik i väntan på det oundvikliga.

För det är i antågande; måste vara i antågande. Hur förklarar man annars att Connor Kirby-Long säljer 5000 ex av sömnigt album gymnasial bruspop? Jo, det gör man med landets 40-årskrisande medierockgubbars hysteriska hajp av en musikform de i bästa fall inte har lyssnat på på ett decennium och i värsta fall aldrig lyssnat på. Hade shoegaze-retron inte varit i antågande så hade dessa hajprävar knappast hoppat på samma vagn i riktigt sådan unison.

Men det gjorde de och därför kan nu också fransosen i M83 stå på tröskeln till att bli morgondagens The Rapture. Eller, iallafall Radio 4. Eller, sak samma. Before the dawn heals us är tyvärr så ojämn att man börjar undra om M83 faktiskt kommer att nå mycket längre än ett par riktiga "två veckor dygnet runt i varje mediekanal"-stänkare. Låtarna som fixar detta tippar jag är den strålande drivna duon "Teen angst" och "*" men inte utan att gardera med den fullständigt dist- och sångfria tretonsballaden "I guess I am floating". Inga högoddsare direkt särskilt då resterande Before the dawn heals us, med ett par undantag, mest bara är kass. Kass kass kass, om man nu inte särskilt lystrar till panflöjter, högtsvävande körer och dumdryga Bob Hund-syntar som till varje pris ska framhäva låtmelodierna som om shoegazingens musikaliska huvudsyfte inte var att finurligt dölja samma melodier i brus och distorsion.

Äh.

Det är hög tid att Kevin börjar styra upp MBV-återföreningen innan shoegaze-retron slår till med full kraft och när det finns grymma stash att tjäna. För det var väl konstens essens enligt Warhol?

Wallpaper Silhouette - A need to know (mp3)

Ännu ett kapitel i den postmoderna jakten på barndomen. Den här gången besöker vi 80-talets klassiska Postcard-singlar. Norska Wallpaper Silhouette står bakom gitarrerna och den guturala Edwyn Collins-sången. Så här lät det: klangrigt och lite tattiga harmonier.

Storstad, som Blue Nile. Den som tror att det här handlar om homosexualitet och Smiths missat poängen. Det här handlar om "tekniskt handhavande" enbart för att impa på brudar. Det här är modellmusik!

Den studsigt fula syntbasen och öppna gitarrackord bygger upp en en fin city-song med oväntade harmonier. Det är krångligt och omväg-igt. Doo doo doo. Ackordvändningar som känns mer smarta än snygga. Här finns det doktoranambitioner bakom musiken.

Mer 80-tal än Melody club. Det här är Postcard records, inte OMD. Postcard records & Gang of four betydde massor, OMD var bara en pose.

Lyssna här

Oändlig boogie - ATP i korthet

Vilka var då de band som Slint själva bokat? Det var inte hög trendnivå, eller så hög att ingen förstod den, på de obskyra artister som stod på de båda scenerna. Metall, performance och freak-folk ( stort i N.Y.C!!) var alla gemensamma nämnare. Mycket oroande fanns det anledning att uttala namnet Led Zeppelin. Förutom Slint lyckades jag se följande.

Mycket bra:

Múm - perfekt festivalavslutning. Förvånansvärt stringent trots alla rotationer av personer och instrument.

Mogwai - fokuserad spelning av vördnadsfulla skottar, gästframträdande av Arab Strap Aidan.

Deerhof - art-rock, enkelt, motsättningsfullt och småknasigt men ändå allvarligt.

Bra:

Spoon - indierockstandards med finess och rutin. Lyckades trots svår genre.

Early Man - någon slags metal, som ett snällt Slayer. Matt Sweeney på bas.

Matmos - Konceptupplevelse, inte helt lätt att vara bandet precis innan Slint. Klarade av det genom att hälla vatten på en plåt. Helt live!


Sådär:

White Magic - lite oinspirerat, ganska grått, kan fungera på sikt men inte på scen.

The Naysayer - performancekonst med hajimitationer. Småtrevligt men inte mer.

Faun Fables - hippie-folk med moderjord vibbar ( en del skulle säga lesbiskt och Riverdance om det). Faktiskt helt ok. Hade en thé-bjudning på scen. Fråga mig inte varför.

King Kong - ex Slintare, behållningen var en dans till låten "Funky Monkey". Bluesiga barnvisor med Jonathan Richman släktskap.

Dåligt:

Bad Wizard - gamla hårdrockare, fick äran att spela två gånger. Som ett sämre ACDC blandat med tidiga Iron Maiden. Vek sång trots muskelapproach.

Ryktet säger att The Mighty Flashligt ska varit konstigt och jättedåligt. Uteliggar-avant-garde var ingen större hit.

Till sist:

Enligt Slints David Pajo var bandet Endless Boogie med devisen ” cause the boogie never stop” akten som gjorde festivalen. Detta missades emellertid. Känns inte som en förlust.

All tomorrow´s parties ( festival)

Mogwai´s Barry Burns

- Yeah, we copied them! We copied everything!

Vid semesterlägret Camber Sands UK, dit Londons förortsinvånare flyr i händelse av semester eller fint väder, hålls festivalen All Tomorrow Parties. Istället för att någon konsertpromotor eller bokningsbolag bestämmer vad festivalpubliken ska se överlåts detta ansvar till en artist eller ett band.

Bokningarna var i år kurerade av Slint, vädret äv Ken Loach och festivalpubens ljudvolym av My Bloody Valentine att döma av öronsuset efter vistelsen. Ett roligt rykte var för övrigt att Kevin Shields, efter år av tjat från arrangörerna, smög runt på området.

Efter att ha legat i träda sedan tidigt 90-tal har Slints-medlemmar skingrats för vinden. Ex-Slintarna dyker under åren upp i bandkonstellationer som innefattar allt från Stereolab till Palace Brothers.

Återföreningar brukar kännetecknas av nostalgi, pengabegär och en känsla av passerat bäst-före-datum. Till viss del stämmer detta även för Slint. Nostalgikänslan över mitt 10 års jubileum som Slint-lyssnare går inte att komma undan. Säkert har pengar någonstans fungerat som argument att spela ihop sig och repetera under tre månader. Men Slints obevekliga styrka som återförenade är att den musik bandet presterade fortfarande låter ny och vital trots alla efterföljare som inspirerats och kopierat förlagan.

På scen är varenda ton som anslås identiskt med de skivinspelningarna. Till Good morning Captain sker någon bisarr allsång till avslutande "I miss you" upprepningarna. Geek-faktorn, de ovanligt stora marijuanamolnen och den smått euforiska atmosfären innan och efter Slint-spelningen kommer att bli svårt att uppleva igen.

Det var fantastiskt att vara med om händelsen, det går dock inte att komma ifrån att Slint faktiskt satte upp sig själva. Vill man vara riktigt elak; publiken fick se ett väldigt exakt coverband. Men i sammanhanget kändes det inte som att det gjorde något.

Logh - A sunset panorama (album)

Postrock, slow-core eller sad-core? Logh har uppenbara liknelser med band som Mogwai, Codeine och The New Year. Det är långsamt, många gånger instrumentalt och det är gitarrmönster och ringande toner till mörk och lite småledsen sång. Detta låter och kan bli hur tråkigt som helst. Räddningen är att Logh har en bärande idé bakom så gott som varje anslagen ton.


A sunset panorama är tveklöst den skiva som mest påminner om Sonic Youth. Att nämna Sonic Youth i en recension är både generellt och slentrianmässigt. Men faktum är att vissa melodier, samt Mattias Fribergs röst, låter mer sentida Sonic Youth än vad Logh tidigare förmedlat. Låten Destinymanifesto är det mest uppenbara exemplet. Logh har dock alltid lyckats med att framkalla ett eget uttryck. Det låter svenskt, fast på ett bra sätt.


Det är nästan omöjligt att göra en intern rankning av Loghs tre skivor. Det är så pass hög kvalitet rakt igenom. Frågan är om inte förra skivan "The raging sun" hade högre toppar medan "A sunset panorama" är jämnare och mer sammanhållen. Att skivan kommer med en DVD-dokumentär om hur inspelningen klarades av på tio timmar är ett klart mervärde.

Josh Rouse - Nashville (album)

Låt inte titeln på Josh Rouse nya släpp förvirra, det är ingen och mainstreamad country det handlar om. Utgångspunkten är mitten av 70-talet, någonstans i USA. Denna stämning som grundlades i och med förra skivan 1972 befästs ytterligare i Nashville. Rouse verkar ha hittat sin plats och tid att verka och trivas i.

Nashville utmanar ingenting, det är på många sätt ett slags tryggt indiealternativ till musik som ändå håller sig mitt i vägen. Inledande "It´s the nightime" med sitt fm-rockiga anslag har full potential att fungera i vilket bilåkarsammanhang som helst. Och lite så fortsätter det, tryggt, sympatiskt, säkert och med en lätt indietouch för att inte bli alltför bredbent. Det är svårt att tycka illa om men, föga förvånande, det blir lite tråkigt.

Det känns som Josh vet om detta och försöker avhjälpa med att använda sig av snygga stråkarrangemang, gospelrock ( som inte alls fungerar i "Why won´t you tell me that") samt den mer funktionella pianoballaden "Sad Eyes" med välbekant melodin och avslutande soulcrescendo.

Denna skiva kommer att fungera till frukost, lunch, middag och kväll men ingen kommer att känna behovet att höja volymen och utbrista "lyssna på det här!". Den nerven saknas tyvärr och när jag tänker på det kan denna recension i stora delar appliceras på Josh Rouse förra skiva.

Eiafuawn - No More Like That (mp3)

Känslan: Det är 90-tal, det är indie-efterfest med folköl och tre killar i randiga tröjor står vid cd-spelaren med skivor som dom köpt över nåt som kallas "internet". Ginzakatalogen är kall. Nu är det 10 år senare och jag är med på tåget! Det här är nytt! Men är det fräscht?

"Skivbolaget" Observatory förtjänar verkligen sina citationstecken, för mycket skivor ger de inte ut. Däremot släpper de ogg-filer på löpande band på sin sajt.
Jag skulle kunna plocka fram Manticore lika gärna, men vet att Valdemareview-läsarna är mer intresserad av ny gitarrbaserad rock än Clicks and cuts-skadad laptop-house. Dessutom är Eifuawn sådär melodiska, koncisa och subtila som Eels var när de var som bäst, "ekonomiska".

Så Eifuawn (som betyder Everything is All Fucked Up and What Not) passar väldigt bra inför februari: Lo-fi. Udda. Smalt. 90-taligt. 90-tal är inte ett skällsord - se bara på den nya nugaze-trenden som gör sig både ett namn och en hacka på att genomleva 90-talets finest igen.

På Eiafuawns-spåret ryms flörtar med Vincent Gallo och något stråk av Blur när de var som skitnödigast. Det är skräpigt och psykadeliskt, inspelat på en fyrkanals-maskin av en och samma kille, Clay Parton

Lyssna/ladda ner här!