2006 enligt Karl

Ett mellanår för mig. 2005 hade betydligt mer ungdomlig entusiasm. 2006 blev huvudsakligen återupprepningar av familjära teman. Det ska dock inte hindra mig att äras de som äras bör!

Justin Timberlake - Futuresexlovesounds ( dansant, arty och tilltrasade hits. Nelly F "Loose" gjorde samma sak fast tjej)
Lily Allen - Alright, still ( som en frukost på valfri Greasy Spoon)
Dessa tillgodosåg mainstream och hitlistebehovet. Under årets sista dagar upptäckte jag även att All Saints hade skarpa låtar på sin försäljningsmässigt floppande comeback (befriande Timbaland-fri produktion).

Las Malas Amistades placerade freak-folk jaget i Bolivia och mer autentisk lo-fi blev inget under 2006.
Tunng gjorde en folk-tronica skiva som det var lätt att återvända till.
För att fortsätta etno-spåret; Juana Molinas "Son" gjorde sig absolut bäst på scen. Men, som det heter, en latinsk ex-comedienne fungerar alltid på skiva.



Junior Boys gjorde en uppföljare som var habil men inte så mycket mer. Lägsta nivån är dock tillräckligt hög för Kanada-duon för att bli omnämnd här.
Hot Chip "The Warning" gjorde defintivt en av årets skivor. Några spår borde förstås plockas bort. Men "The boy from school" tillsammans med "Colours" är givna kandidater till årets låtar. Alldeles försent insåg jag att Fujiya & Miyagi nog förtjänar ett omnämnande. Låt er inte luras av "konstigt namn-fällan"!
Radio Dept. "Pet Grief" lite för såsigt för att nå ända fram. Likt Woody Allen-filmer är det ändå bättre än det mesta i genren.


Don Caballeros återkomst var roligt men inte helt övertygande. Egentligen var det väl mästerbatteristen Damon Che´s återkomst. Gillar du rock-trummor gillar du "World Class Listening Problem".

Neko Case "Fox Confessor Brings the Flood" uppvisar ett stringent gäng oförskämt starka låtar. Välkomponerad och exemplarisk längd på både låtar och albumet.

USA:s svar på Håkan Hellström heter förstås Albert Hammond Jr. När man tror att indierocken är död inser man att det endast krävs lite glatt humör, bra melodier och engagemang så är allt förlåtet. Albert fick bli allt The Strokes aldrig varit.

Retroupptäckter under 2006: Van Morrison ( inte Roffe Wikström , inte Eric Clapton) och The Replacements ( Paul Westerbergs soundtrack "Open Season" var också trevlig).

Till sist erkänner att The Knife "Silent Shout" var värd att lyssna på. Även om det dröjde sex månader att förstå det.

Trend 2007: hip-hop. Kom ihåg var ni läste det först, äkta skallar!

Sebutones - To Mock a Killingbird (video)

En lika obskyr som charmig video från när Buck 65 och Sixtoo var unga i Halifax och tillsammans utgjorde Sebutones. När YouTube är som bäst.

The Shins - Wincing the night away (dialogrecension)

- Tycker nog att nya Shins-plattan är lite svag.
- Ok... liite kanske.. men it's a grower.
- För mycket fokus på produktionen och för lite på melodierna.
- Fast melodierna är ju riktigt bra. Australia!
- Jag kommer på mig själv att längta efter förra plattan...
- Men släpp nostalgin, jag tyckte att den förra var ganska svår melodiskt förstagången.. Lite rörigt med melodierna först som sedan låter helt självklara.. tror det kan vara samma sak den här gången.
- Det är väldigt mycket Suede och Morrissey över nya... "Sea Legs"
- Jaså.. jag som associerade mer med typ... ngt R&B-poppigt. men sant Morrissey kunde ha sjungit. (Suede vägrar jag kommentera i sammanhanget...)
- "Introducing the band" - komplett med korkat "jazzigt" gitarrsolo, funkriff och till sist synth-solo.
- Jag tänkte "replokalsfunk" första gången, men nu gillar jag.
- Red Rabbits har ju till och med Suede-körerna...
- Jag kan inte relatera till Suede alls. För att jag inte hört något egentligen. Mest hört refränger på temat "We are so young". " We are crazy"
- Det kan nog Shins... Relatera till Suede alltså.
- Nä, det tror inte jag... Dom är från Albaquerque och Suede har knappt hörts i USA .. Suede tokfloppade där och lanserades som London Suede. London Suede... Gud vad dåligt namn att ta USA med storm!
- Det här har nu fått mig att ladda ner McAlmont & Butler...

Senare...
- The Shins har jag lyssnat mer på nu... Dom bästa låtarna är de som låter som gamla Shins. De sämsta är Suede/Morrissey/Kula Shaler-låtarna.
- Okej… jag hoppar brit-pop liknelserna men antar att du har rätt. Sammantaget gillar jag emellertid skivan.

Lyssna på The Shins "Australia".

Chavez (fenomen forts)

Redan i maj beskrev vi Chavez som ett av 90-talets bästa rockband och under hösten har inte bara Matador släppt boxen Better Days Will Haunt You med allt – i remastrad form, äntligen! – NY-kvartetten någonsin spelade in (+ en dokumentär från turnén med Guided By Voices) utan världens enda relevanta rockmusiktidsskrift, Chunklet, har sett till att utropa “Chavez - Most Underrated '90s Rock Band?”.

Att lyckas vara steget före Chunklet om än så på bara en enda punkt gör oss förstås mäkta stolta, men mest glada är vi för att Chunklet kompletterar sin hyllning med att dela med sig av de liveupptagningar som Don Caballeros Damon Che skickade Chunklets grundare Henry Owings efter hemkomsten som vikarierande bassist från Chavez Europaturné 1997, en turné som bl a innehöll en fantastisk spelning på Tantogården i Stockholm.

Matt Sweeneys samarbete med Bonnie ”Prince” Billy i all ära men aldrig kommer det överträffa liveupptagningar, remastrade mp3:or och kommande turnédatum med The Men of Chavez.

Robbie Williams – Rudebox

Jag har läst många recensioner av Robbie Williams nya platta "Rudebox". Den beskrivs som modig, dålig och kreativt fri.

Konstigt.

För jag hör en – förvisso skisartad men – sammanhållen popskiva. Robbie Williams rappar jävligt dåligt, speciellt i rimm med "ding" och "dong" i, men har han inte alltid varit dåligt på den där E-type grejen?

Får jag bara tillägga en sak: jag har aldrig gillat Robbie Williams särskilt, förutom enstaka ettor. Han har varit en hits-artist för mig, albumen har varit transportsträckor. Tills nu – här är ju ett album!

Sen är klart att "We're the Pet Shop Boys" är bisarr. En postmodern kollage-tolkning av PSB (som framförs feat Neil Tennant). Men här finns även fina färdiga poppärlor som Louise, Burslem Normals och fjäderlätt housigt Eric Gaddiga Lovelight. (Ladda ner dessa tre, åtminstone).

När Concretes släppte senaste plattan var det ingen som förvånade sig. När TTA släppte en skum balearic-platta blev det ramaskri på Cricket. En popstjärna ska tydligen inte ägna sig åt att utveckla sig och testa för mycket. (Fast Gwen Stefanis joddel-låt är lite över toppen.)

Jag gissar att Rudebox kommer nämnas som en av Robbie Williams viktigaste om 6 år. Här finns en fräschör och ett showman-skap som Justin Timberlake får anstränga sig svettig för att uppnå. Robbie Williams gör det med vänsterhanden.

Det är såå 90 + Poole

I dagarna släpps någon quizz-bok om 90-talet.

Nostaligariseringen av årtiondet är nu officiell. 40-talister, i viss mån 50-talister, envisas med 60-talets Swinging´London, Beatles vs Stones, tröttsamma flower-power referenser och en tro att man faktiskt var uppe på barrikaderna.

En inte allt för vågar gissning är att teman som brit-pop, Oasis vs Blur, Lollipop-festival, Knesset, Gino och ironisk generation dyker upp i boken som "på-pricken-observationer". Med andra ord Stockholmscentrerade händelser upplevt av folk som växt upp, arbetar inom media och bor på Kungsholmen.

Eftersom Valdemar ogillar nostalgi och sätter Brasiliens motto "Ordem e Progresso" före strosningar nedför Memory Lane hoppas vi slippa ett ständigt tjat om vad som hände för tio, snart tjugo år, sedan.

Nåväl, en popgrupp som definitivt inte förekommer i nittiotalets nostalgitripper är North Carolina-bördiga Poole. Som faktiskt spelade swindie i slutet av årtiondet utan att ens hört talas om Skånegatan.

http://www.sendspace.com/file/1hlo5d

Kate Bush

Har överdoserat Kate Bush i ett par dagar nu.

Kate Bush-låtarna är geniala och unika. Men enbart när hon gör dom. En tolkning av Kate Bush skulle låta förskräckligt.

En Kate Bush-cover-kväll kan vara det mest plågsamma som finns.

Jag tycker väldigt illa om Queen men jag gissar att det är samma princip där.

När jag tänker efter så hatar jag de flesta covers (förutom Pet Shop Boys Always on my mind) men ju längre ifrån covermöjligheten desto intressantare blir musiken.

Citera mig inte, det här är en tanke i utveckling.

Britta vs Anna ( myspace-fight)

Valdemar har undersökt följande artisters myspace-sidor. Även om vi vet att Myspace är såååå 2005 krävdes en jämförelse av dessa två albumaktuella jäntors senaste låtalster.

Först ut på plan är Britta Perssons "Winter Tour". En självbiografisk skildring av efterspelet till en bilkrasch i samband med vinterspelningar tillsammans med Suburban Kids With Biblical Names.

Produktion som rymmer cymbaler, små och skrapande distgitarrer, "ah-ah-ah-ah-ah"-stämma som använts mycket begåvat. Uppriktig text, visserligen åt det banala men det låter ärligt. Vers och refräng utvecklas under sångens gång.

Möjlig referens: Cat Power "He War"

http://www.myspace.com/brittapersson

Nummer två. Anna Ternheim "Girl Laying Down". Inleds med avig piano, lite distgitarr och bongoaktiga trummor i vers. T Y D L I G textfrasering med lika övertydlig text. Sinnebild: utanförskapstjej med konstvetenskapstentaångest. Inget att bry sig om. Refrängen är stadiumrock där en symfoniorkester vevar mollackord. Efter tre närapå identiska verser och två insprängda refränger är det slut.

Möjlig referens: Coldplay "Speed of sound"

http://www.myspace.com/annaternheim

Endast en möjlig utgång: sorry Anna, grattis Britta!

Yo La Tengo - I am not afraid of you etc etc (album)

Vad är grejen med den här skivan?
Yo La Tengo ska givetvis hyllas för sin långa och trogna kritikerhyllade tjänst. Efter "I can my heart beating as one" från 1997 har ljudbilden och atmosfären expanderad. I ljuset av knasroliga nya titeln " I am not bla bla" markerar "Summer Sun" ett slags slut. Tidigare skivor har på många sätt kännts konceptuella med en närmast perfektionisitisk attityd. Varje ton och text skulle passa in i skivans helhet. Kompositionerna bildade en enhet.

År 2006 väljer Hobokens finest att göra allt tvärtom. " I am not osv osv.." rymmer alla möjliga stilar och infall.

Lite låter skivan som att du låter slumpen ta över spellistan över ditt indiebibliotek.
Rockiga indielåten med störig NYC-sång - check.
Instrumentala post-rocken atmosfärisk - check
Tjejsång och twee.
Femtakt.
Pianoballad.
Replokalsfunk.

Samtliga check.

Grejen, så vitt jag förstår det, är att låta infallen och spontaniteten flöda.Ibland fungerar det mycket bra , ibland inte alls speciellt bra. Framförallt irriteras jag över att det inte finns någon album-känsla. Om det hela hade lanserats som en singel-antologi över en brokig karriär hade åtminstone kännts bättre.

Konsert i Kairo

SVT kan vara fantastisk förstås. Vad är idén att lägga en 20 minuters konsert från Kairos operahus i väntan på hockeykväll om inte postmodern?

En äldre herre sjunger blundande med hela sitt känsloregister, tonade glasögon och slängkysser publiken. Vid hans sida en paljettbeströdd distingerad dam som mellan sånginsatserna ser sur och uttråkad ut.
Den stora kören och musikerna ser ut som en blanding av skurkar och statister från någon 70-talsfilm av James Bond/Indiana Jones-karaktär.

Fantastiskt för öra och öga. Men vad var det? När spelades det in? Varför sändes det? Är det möjligen ett led i Alliansens kulturpolitik? Någon som vet?

!*@# (tidning)

Med möjligheten att läsa Exclaim i pappersformat kommer påminnelsen om varför den ofta är så läsvärd - man skriver om ny populärmusik oavsett om det är r'n'b, metall, minimalisttechno, twee, avantgarde, nuevo tango, screamo eller topp-20. Musiktidningar som specialiserar sig i all ära men exempelvis det uns av bra hårdrock som existerar mår förvånansvärt bra av att inte enbart läsas i tidningar med corpse paint, uppochnedkors, pentagram eller Marilyn Manson på omslaget.

I hemlandet Kanada slentriangnälls det naturligtvis på Exclaim som det anstår varje rikstäckande institution men det förändrar inte att det är den bredaste och mest nyfikna massdistribuerade musiktidning som finns.

Läs online.

Dinosaur Jr (konsert)

Det knäppaste med Dinosaur Jr-spelningen i måndags är efter några dagars betänketid inte längre att J Mascis såg ut som den onde trollkarlen i Sagan om ringen utan att han gitarrexellerade sig igenom sina finaste låtar iklädd de här.

Det mest oroväckande är fortfarande att Lou Barlow nämnde att bandet kan vara på gång med en ny skiva.

Los Malas Amistades - Jardin Interior

Vad som kan tyckas vara taffligt och väldigt vardagsrumsinspelade brottstycken av ett colombianskt konstkombo växer så småningom till en enhetlig bild.

Las Malas Amistades, med den trevliga hemsidan http://www.malasamistades.com , har faktiskt gjort en helgjuten, samtidigt spretig skiva. Lite field recordings, lite lo-fi electronica, lite visa, lite sprak och knaster. Alltid helgjutna melodier som är intressanta första gången dom, bra tredje gången och nära hitpotential den tredje.

Inte bara "Hips dont lie" och linor alltså. Addera ett konstnärskollektiv som uppträtt live 1,5 gång så framträder komplexare bild av Colombia.

http://malasamistades.com/mp3/02%20extranjeros%20volvieron.mp3

Kate Bush – Aerial

Jag återkommer till den här plattan om och om igen. Den vägrar släppa taget. Egentligen borde den försvinna lika snabbt som en Best of Djavan-platta: den fluffiga, raka och översymboliska produktionen inbjuder till hån.

Några av texterna är undermåliga: vem vill höra Kate Bush räkna upp pi? Eller teatraliskt sjunga "washin machine.... WASHING MACHINE....".

Låt för låt är Aerial inte alls lika stark som helheten. Det är ett album! (Ett dubbelalbum för att vara exakt.) De svaga inslagen har sin plats och de starka låtarna blir starkare av sin omgivning.

Stråkarrangemangen är finurliga på ett blaserat sätt.

Det sägs att Kate Bush gjorde plattan för att hennes son och hans kompisar skulle förstå vem hon är och vad hon har för jobb. Ett mycket bra skäl.

Jag vill inte verka esoterisk och ofokuserad, men ingen annan platta det senaste året har haft en sån lugnande och helande effekt på mig. Ja, det är verkligen inget bra argument för Aerial och det är inte stämningarna, de feta syntmattorna eller pulserande basen (obs! ironisk!) som får mig att som stiga ner i pusslet som det vore valsång och drömfångare i ett.

Det är de geniala detaljerna. Kate Bush melodierna. Och såklart symbolen Kate Bush.

Shit vad ni kan få tracka mig för detta...

Fibes oh Fibes – Get up (mp3)

Åttiotalet har hittills varit mest Gang of four, new wave (läs vad vi skrev i mars 2005), Talk talk och i viss mån den korkade popestetiken à la Madonna. Jo, på sätt och vis kan man säga att U2 och Simple Minds har fått ny efterföljare i stadiumrockarband som Coldplay. Tungsinne som pose.

Nu grävs det längre bak på samma kommersiella kanal. Fibes, Oh Fibes nya singel Get up är en musikturism till vad som hände före 1980. Här en ljudbild tydligt influerade av producenter som Michael Narada Walden, Quincy Jones och vissa delar av Nile Rodgers (gitarr-figurerna, fingerknäppningarna och stråkarna).

Dessutom är det en inte helt onjutbar doft av Toto-influenser över Get up. Den som kan sin 1978-urban soul vet hur genialt bröderna Porcaro lyfte mediokra artister som Brothers Johnson till nya dansgolv.

Damkören i bryggan och piano-synkoperna är helt och hållet tajmwarpade från brödernas "Number one"-platta.

Ljudbilden är fet och lyxig. Möjligen är rythm-sektionen lite väl framträdande och statisk – redan i verserna. Det hade aldrig Bruce Swedien släppt igenom.

Lyssna och ladda ner här – vi ser fram mot albumreleasen.

Eric's Trip (konsert)

I teorin hatar jag det men i praktiken kan jag inte låta bli – forna favoriter som återförenas och som jag aldrig sett live är en förbannelse. Att resa tillbaka i tiden och se dem när det begav sig på riktigt går inte, att låtsas som ingenting funkar också dåligt eftersom de ofta betytt alldeles för mycket, och att se dem återförenade i efterhand blir aldrig endast bra eftersom jag upplever någonting som inte borde hända, något som bandmedlemmarna aldrig avsåg skulle hända när bandet fortfarande var ett band. Den enda fördelen jag på rak arm kan komma med återföreningsspelningar är möjligheten att få uppleva de sidor av bandet som skivorna aldrig gjorde rättvisa.

På det var dock Sappyfestivalens Eric’s Trip-spelningar för ett par veckor sedan lysande exempel. Återigen påmindes världen om hur mycket hängiven punk (Bad Religions ”We’re Only Gonna Die” avslutade, som den uppmärksamme redan sett på låtlistan ovan) och mullrande Black Sabbath-hårdrock som ligger i Rick Whites välkända beskrivning av Eric’s Trip som "sappy melodic pop music on top of thick distortion". Euforin bland alla närvarande överträffades nog endast av den naiva men ärliga förhoppningen att detta ändå kan ha varit det riktiga Eric’s Trip vi just fick uppleva.

Se videoupptagningarna, om än med bristande kvalitet, och komplettera Eric’s Trip-samlingen med Rick och Marks egna nyutgåvor av demokassetter och liveupptagningar på Great Beyond Recordings.

Mindreårigpop (fenomen)

Det här med ...Taxi! Taxi!

Ska man komma undan för att man är 16-årig tvilling från Enskede?

För är musiken, egentligen, bra? Om du inte visste vad det var, skulle du gillat det då? Hur mycket är ålder/kön/härkomst kopplat till totalupplevelsen?

I samma skolklass: Dräp en hund.

Lägg till Elias feat. Frans, Amy Diamond och helt plötsligt finns The Pinks-fenomenet överallt.

Men är inte Taxi! Taxi! och Dräp en hund det ultimata uttrycket på vår rädsla att missa nästa grej – det är ju superelitistiskt att lyssna på band som inte har nått demostadiet?
Plus att det är väldigt skumt att 13-åringarna gör musik som vår generation förstår sig på.
Så får det inte vara.
Dom borde upptäcka ny musik istället för att lyssna på PJ Harvey.

Sonic Youth - Rather Ripped (album)

Det slog mig just att Rather Ripped nog är den första nya Sonic Youth-skiva jag har lyssnat på sedan 199...6? Hur det kommer sig ska jag fundera på men att Thurston Moores röst ter sig trygg och pappalik som anstår den läromästare som guidade mig under mina sena tonår kräver ingen betänketid. Vilket faktiskt gäller Rather Ripped i stort: anslaget är nästan löjligt direkt och melodierna låter bekanta redan vid första genomlyssningen. En klar fördel om ni frågar mig, noise-Sonic Youth har jag aldrig riktigt fastnat för eftersom det alltid funnits andra som gjort sådant bättre.

En förvånansvärt fin popskiva hur som helst. Dessutom av ett band vars medlemmar lyckas närma sig de 50 med stil och bibehållen cred. Hur kommer det sig? Är det på gamla meriter? Tack vare alla sidoprojekt och egna skivetiketter? Kopplingen till avantgardemusikscenen? Konstnärsscenen? Thurstons frisyr? Oavsett, det är en akademisk avhandling jag vill läsa. Några tips?

Juana Molina - Son (album)

Juana Molina bor utanför Buenos Aires. Med familj och barn i bakgrunden skriver hon betraktelser från villaområdet. Det kan vara en skällande hund eller en ännu mindre händelse som blir en sång. Det banalt triviala blir intressant tack vare en direkthet och orginalitet. Den dissonanta bakgrunden och molltonerna från tidigare Molina skivor finns kvar och gör att det aldrig blir larv eller flams.

Son är den före detta tv-komedi skådespelerskans fjärde skiva. Vet inte vad som kunde vara motsvarigheten i Sverige. Kommer inte på rak arm på en enda komedi-tjej på tv....någon Bolibompa-människa? Johanna Westman? Katti Hoflin? Babben Larsson?

Hur som helst, fortsatt intressant från Molina. Kanske inte lika bra som sist, lite för vida svängar här och där, nästan är dock gott nog.

http://www.sendspace.com/file/3ppzma

Aaaaaaaaaaarrgh

Buck 65 - Strong Arm (album)

Strong Arm is a "mixtape" in the New York-style underground hip hop sense of the word... with a twist. None of the instrumentals are from hip hop records. The music comes from the worlds of punk, classical, folk, library music, everywhere else.

It was recorded in a day on a budget of $0 and it shows. This is a scrappy piece of work. There are loud vinyl pops, mistakes, vocal glitches... In other words, it's very lo-fi.

[...]

Enjoy.

Buck

Ett sådant fantastiskt gratissläpp av Buck 65 som inte bara inleds med en This Heat-sampling utan åtföljs av Incredible Congo Band, John Fahey, Trans Am, Henryk Mikołaj Górecki, Six Finger Satellite, Broadcast, m fl. Sådan koll, talang och bredd snubben har, man kan inte annat än buga ödmjukt. Valdemareviews eget skyddshelgon?

---

Ladda ner och lyssna på Strong Arm sida 1 och sida 2.

Juni-tunes

• Eggstone. Är så fluffiga att det är lätt att avfärda dem som oangelägna eller pastischiga. Första plattan In San Diego är möjligen lite studentikos men både Somersault och Vive la Differénce är allvarsamma, välskrivna och smart effektiva poppärlor. Men varför tror jag mellan de 12 månader som går mellan Eggstone-perioderna att de är spexiga? Här är mina gissningar:

• Körerna. Alldeles för smarta, snygga och
• Soundet vill låta 60-tal när skivorna kom (90-tal) men låter nu (00-tal) bara tidlöst. Speciellt sista skivan som innehåller produktionsdetaljer där Eggstone plockat upp element från shoegazen och omsatt de med analoga ljud. Väldigt modernt.
• Att de är från Lund.

• The Slaves. Plattan "Save Me From Yesterday" kan lät avfärdas som ett uttänkt reklamprojekt. Även här är det retroambitionen som står i vägen. I grunden är det här melodiglädje på samma nivå som Ceasars Palace och Broder Daniel. Det förstnämnda bandet (där halva The Slaves spelar) avfärdas också ofta med samma reklambyrå-argument. Men 2006 känns autencitets-aspekten inte så viktigt längre. Speciellt inte när det är pop på agendan. Bye Bye Little Monkey, Treasure heart och Save me from yesterday. Undvik: One step.

• The Tough Alliance cover på Rozetta Johnsson Mine was real är bättre än originalet.

• Ultravox Reap the wild wind är med syntarna, det stora stadium-anslaget och den catchy refrängen veckans bästa återupptäckt. Jag vet att Ultravox John Foxx-år på 70-talet är de som ska gillas mest – det var punk! lite Devo! nästan som Jello Biafra! – men soundet är mer uthärdligt här på 80-talet och den där "riktiga" punken var lite snål mot melodierna. Ultravox 80-tal – lyssna gärna på plattan "The Voice" – låter melodierna upprepas och läggas mot varandra. Reap the wild wind kan du lyssna på här.

Whitest Boy Alive – Burning/Inflation

James Blackshaw (konsert)

Samtidigt som allsköns hyfsat icke-obskyra band på Europaturné fortsätter att gå Stockholm förbi så lyckas Ugglan enträget fylla sitt lilla konsertrum med mer eller mindre okända musikexperimentalister.

Igår var det den 12-strängade gurkans eget wunderkind James Blackshaws tur att spela i stans mysigaste skyddsrum. Och det gjorde han: flinkare, mer bläckfisksarmslika högerhandsfingrar var det länge sedan man såg. Rättelse: har man nog aldrig sett.

Resultatet växlade mellan mycket bra med vackra harmonier invävda i ett drivande, lager-på-lager drone och mindre bra högtonsplinkande med enerverande stora drag av Österländsk Mystik.

Nä, man kan inte få allt men Ugglans ickekonformistiska hållning låter en ofta ändå hitta något oväntat att gilla bortanför det mest förutsägbara.

Lyssna på bra James Blackshaw här och något lite mindre bra här. Imorgon lördag delar han scen på Koloni i Göteborg med bl a Buddha Machines skapare FM3.

Pet Shop Boys – Fundamental

En medbloggare här på Valdemar har hånfullt men tyst namedroppat BWO i samband med släppet av Fundamental. Speciellt "The Sodom & Gomorrah Show" sägs vara BWO-nedstigen. Jag tror han menar: övertänkt och övertydlig.

Pet Shop Boys börjar alltmer likna Woody Allen. Ett ständigt flöde nya verk, nya fans som tillkommer och – framförallt – de gamla fansens snack om gamla Woody, om gamla PSB. Som om Woody Allen skulle kunna göra en ny Manhattan eller Annie Hall, Pet Shop Boys en Behaviourism eller Actually. Både Pet Shop Boys och Woody Allen har gjort många fina grejer sedan sina storhetsår, (även om förra plattan Release är pinsamt mjäkig och är också den sämst sålda plattan). Deras konstnärskap tog helt enkelt inte slut efter de första fyra utan räckte många gånger om.

Till skillnad mot Oliver Stone och Madonna så har varken Woody Allen eller Pet Shop Boys förnyat sig. De är i grunden samma personer som när de startade. Visionen – Pet Shop Boys "disco" - har inte förvandlats. Pet Shop Boys har alltid varit kommersiella men aldrig beräknande. Deras blöta finger har aldrig varit uppe i luften.

Ja, det är klart att de alltid varit moderna. Men de har aldrig gjort en countryskiva eller en grunge-influerad satsning. De har aldrig varit intresserade av Nine in nails, som många av deras generationskamrater. Det närmaste räddhågsen cynism de kommit är Nightlife som möjligen tar deras eurodisco-spår lite för nära trancetechnon. Men å andra sidan – det var 1999. Eurodiscon betraktades som död då.

Nya plattan är alltså ingen "återgång" till det gamla PSB. Det här är bara fortsättningen. Här finns eurodisco-referenserna, de tongue-in-cheek-iga texterna med litterära referenser och en allt mer tydlig överton av homosexualitet. PSB har faktiskt varit längre utanför garderoben än inne (bandet kom ut 1993).

Texterna på nya plattan är inte Pet Shop Boys bästa, det faller på ordval och storys. Men en gammal fantast känner igen PSB-universumet. Styrkan på Fundamental är melodierna. "Psychological" har alla möjligheter att bli en ny "Before" – lyftet det sista minutrarna är välregisserat. "Minimal" och "Twentieth Century" har alla melodier som inte är skrivna för någon annan än Neil Tennant. Det här är låtar för röstläge och Pet Shop Boys synthar.

I "I Made My Excuses and Left" blir torra PSB-ögon våta, för då gör två klassiska PSB-instrument återentré: oboe och valthorn.

Ungefär som att få se Mia Farrow och Woody Allen tillsammans igen.

Men det kommer ju inte hända.

Pia Fraus - Nature heart software

Estländsk shoegaze? Det finns. Pia Fraus gör sådan musik och har gjort det i minst fyra album.

Visst låter det My Bloody Valentine, visst är det bekant. Men gillar man genren kan man ändå överse med konservatismen.
Det roliga är att Pia Fraus (vad säger vi om detta "bandnamn" egentligen?) spelar som inget har hänt. Har man funnits i Estland i minst fem år och konserverat sin shoegaze kan ingen anklaga bandet för att hoppat på Sofia Coppola-tåget.


Kort sagt, i Estland finns ett trevligt band som små Kevins-Shields-flirtar. Om det finns så pass bra shoegaze i Estland - vad finns det mer vi inte känner till i Tallin?

http://www.myspace.com/piafraus

Puccini x 2

Det finns två alternativ:
1. Antingen håller jag på att bli riktigt gammal, typ Kommisarie Morse-gammal.
2. Opera är tillbaka.

Jag gissar på båda.

Legna! Sigari! Borda! är efternamnen på de 3 huvudpersoner i La Boheme, den popkulturella artefakt som bär störst skyldighet till att folk klär sig i sarong, dricker rött vin, tycker fattigdom är charmigt och att lidande och konstnärlighet hör ihop.

"Non piangere, Liu'!" är sjukt storslagen, finurlig och makalös. Grandios. Det här är tyvärr inte inspelningen med Birgit Nilsson och Jussi Björling, utan en nyare version med Placido Domingo?

Opera är för övrigt överlägset bra på dvd. Jag skulle gärna lägga labbarna på versionen från 1994 med scenografi av David Hockney. Det är textat, man kan pausa när man vill och spola tillbaka.

Djupt tragiskt: Turandot med Birgit och Jussi finns inte bevarad på film.

- - -
Lyssna!
• Non piangere, Liu'! – från Turandot.
• Legna! Sigari! Borda! – från La Boheme.

Hot Chip - The Warning (album)

Låtarna har funnits på nätet så länge nu att det är läge att påminna alla att inte glömma bort att köpa ett ex när The Warning väl släpps om en dryg vecka. Och kanske hålla en tumme för att det jobbiga öppningsspåret "Careful" är bortplockat på slutversionen?

Nonetheless, The Warning är en av årets skivor. Hands down.

Don Caballero - World Class Listening Problem (återkomst)

Ett av mina bestående minnen från gårdagens jubilarer Chavezs Stockholmsspelning i Tantogården i slutet av 90-talet är att Damon Che varvar att spela bas med att spruta eld på publiken. Uppståndelsen är stor: Damon är stor och butter, klädd som en apotekare, med frisyr som en revisor och instrumentalrockcombon Don Caballeros mytomspunne, ja enligt ryktet åttaarmade, fantombatterist. Nu kombinerar han allt detta med att vikariera på bas i Chavez och spruta eld så att det stänker parafinolja på folk längst fram. Spelningen är fantastisk och folk är helt saliga.

Snabb framspolning till idag när Damon Che som enda kvarvarande ursprungsmedlem i veckorna ska till att släppa World Class Listening Problem, Don Caballeros första skiva på över fem år. I månader har internetforumen vibrerat i spänd förväntan. Någon har säkert hålit andan. Efter att 2001-års fullständigt katastrofala turné kulminerade i en otäck turnébusskrasch som inte bara bidrog till att splittra utan nära på döda Don Caballeros medlemmar har Ian Williams vidareutvecklat de briljanta idéerna från What Burns Never Returns och American Don i sitt nya succéband Battles. Många har därför slitits mellan hopp och förtvivlan vad gäller World Class Listening Problem.

Men bara lyssna här, äntligen är väntan över. "Savage Composition" är på gränsen till magnifik och "And and and, He Lowered the Twin Down" är inte rockriffigare än man kunnat befara. Damon Che är dessutom fortfarande helt sagolik med sina åtta armar. Jag kan andas ut.

Chavez - Ride the Fader (födelsedag)

Är det inte 10 år sedan Chavez "Ride the Fader" kom?
Jo det är det. Därför är det på plats med en liten festskrift. Maken till meck-rockskiva hade världen inte skådat sedan..Drive Like Jehu kanske. Den hade det mesta och var mer än bara matte, lo-fi, arty fast den bestod av alla de där delarna. Vad mer, det var en bra uppföljare till den lika starka debuten "Gone Glimmering". Den svåra andra skivan blev aldrig svår för Chavez.
Chavez kunde ha spelat ihop med Guided by Voices, June of 44 och Sonic Youth och det hade känts rätt oavsett. I sina mest skimrande stunder är Chavez ett koncentrat av all bra indierock på 90-talet.
Kanske har den sorgliga underskattningen av bandet gjort att det faktiskt inte alls känns som tio år sedan vi första gången hörde berg-och-dalbanan klättra upp för stupet i inledande "Top pocket man"?

Buhu

Go-Betweens sångare och gitarrist Grant McLennan (suddig t.h) är död och det betyder med största sannolikhet att Go-Betweens också är döda. Senaste albumet var faktiskt riktigt bra. Grant McLennan blev 48 år. Go-Betweens bästa låtar:

O:s favvo-hits:
1. Was there anything I could do?
2. Bachelor kisses
3. Streets of your town

K kompletterar:
1. Love goes on

The Scotland Yard Gospel Choir

Then And Not A Moment Before. Från 2002. Töntigaste sortens anorak. Wimp, C86 och Felt. Ibland är det det mest könlöst vulgära som finns.

Men så en sen försommarkväll med 14 grader majvärme genom öppet fönster och kalv på spisen – då sitter den.

Som en smäck.

- - -
Lyssna: The Scotland Yard Gospel Choir – Then And Not A Moment Before

Mer Gnarls Barkley

Pilotromantik. 70-tals-blinkningar. Jefwro.

Gnarls Barkley – St Elsewhere

Det här är senaste fyndet sedan Paavoharju.

Kombinationen hiphop och hype är sällan befogad. Å andra sidan är Danger Mouse mix av Jay Z:s Black Album och The Beatles White album till Grey Album så genialt (och inte bara på ett Blandaren-vis) att det är klart, stordåd var att vänta av jänkarn.

Men så är det här med Cee-lo (nej, inte Skee-lo, med "Wish I was a little bit taller"). Med den rösten kan Rufus Wainwright ta sin Thom Yorke-onani och dra till skogs, tack så mycket.

Ring istället Dolly Parton! Scott Walker! Marvin Gaye!

Jag i min vita svenskhet uppskattar ett experimentellt band som blandar svart, vitt, retro, nutid, hiphop och allmän produktionsglädje med estetik, ja jippi. Här pratar vi estetik, tänk senaste Lotta Lotass-boken. Mördare, suprehjältar, kaniner. Ett dekokt av den amerikanska mytologin.

Bortse från Oukast-vibbarna, det är bara du som hör dåligt. Om jag lyssnar igenom plattan tio gånger till kanske jag kan återkomma med bättre analys och mindre emotion.

My darling you! – Taxidriver

Lyssna på Taxidriver här.

Vårdamm

Generellt sett tycker jag att det finns två sorters vårmusik: rocksteady och brasiliansk musik. Men så här dagen efter Valdemars namnsdag står det allt klarare att Etienne Dahos Affaire classée lyckats så split i hegemonin.

Lika finurligt som Serge Gainsbourg. Viskig, förkyld röst som bara fransmän har. Doa-doa-damer a la Leonard Cohen. Fiolsolo. Twangtwang-gitarrer. Stompigt beat som passar live den 14 juli på Champs-elysée.

Jag tror våren 2006 är fransk, faktiskt.

Etienne Dahos Affaire classée

The Radio Dept. - Pet Grief

Efter lanseringen av Pet Grief:

Både Olle och Karl bibehåller sina positioner. Recensionerna av "The Worst Taste In Music" kan appliceras på resten av spåren.

Konsertdöden (fenomen)

The samtalsämne denna eviga vinter i The Capital of Scandinavia, som något turistråd pinsamt nog lät sig övertalas att kalla vår i bitvis pittoreska by vid polcirkeln, kan ha varit bristen på spännande spelningar.

Att t ex Broadcast eller Maher Shalal Hash Baz låter vänta på sig handlar tyvärr inte om något trendbrott utan det faktum att många band hinner turnéra övriga kontinenten ett par vändor innan de lyckas kämpa sig hit för att spela inför utsvultna huvudstadsskandinaver.

Senast i raden om att turnéra Kontinentaleuropa och vända i höjd med Köpenhamn/Hamburg är fantastiska Battles och Black Dice. Imorgon torsdag t ex delar de scen med Four Tet och Steve Reid på Domino-festivalen i Bryssel strax efter att Liars-filmen Drum's Not Bread gått upp i samma lokal. OMFG - om sådana kvällar ens hade varit på tal att hända i Stockholm! Att desperat leta galonbeklädda Ryanair-säten till någon hangarflygplats inom en hyfsad radie av Bryssel, Amsterdam, Hamburg eller Berlin skulle vara ett minne blott.

Popmusik händer som bekant nu och så länge Luger och stadens andra bandbokare inte gör sitt yttersta att boka band när banden händer så gör de inte sitt jobb.

Äh. Dags att tänka glada tankar och lyssna på The Fields fina spelning från januari som länkas till här.

Lågvattenperiod i mitt musiklyssnande

Jag har blivit sucker för kommersiell trance. Jag har avskytt den här vedervärdiga musikgenren sedan LA Style en gång för alla tog kål på all "synth lead". Dansmusik har i mina ögon mest varit handklapp eller clicks+cuts.

Back with a vengance är alltså den här Silja Line-musiken. Skulle kunna vara soundtrack till en Matrix-film. Kvinnoröster som sjunger "klassisk musik" i fjärran, snare drum-virvlar i en hel takt före refrängen, låttexter som "let the sun shine in". Syntar i oktav med massor av reverb. Untz-untz. Det är cirka lika futuristiskt som De förlorade barnens stad.

Det som tilltalar mig är naturligtvis melankolin och det är därför genren är så stor i östeuropa.

Mening jag aldrig trodde jag skulle säga:
– Jag lyssnar på DJ Tiesto.
Mening jag aldrig kommer att säga:
– Jag lyssnar på DJ Tiesto.

Men det är det jag gör, just nu.

(Bifogad mp3:a är inte representativ, för den som vill ytterligare förkovra sig rekommenderas DJ Tiestos mix-set (ladda torrents) eller den här Bomben-remixen, börja lyssna fr o m Mont Ventoux – Venus är ett bra exempel.)

Halma - Sub Dub (mp3)

Halma "Sub Dub" (mp3)

Ett band jag gärna hade jag gärna sett nominerade i Decoy Musics turnering (se nedan) är Halma. Hamburg-kvartettens Back to Pascal som kom sent förra året är nu i efterhand nog ett av 2005 års bästa album och ett idealiskt ljudspår till årets mest efterhängsna gäst: Vintern som aldrig gav upp.

Bara lyssna på "Sub Dub"och hör senvinterns tjockaste snötäcke tynga ned en tortoiseskt klangbild och tempo så lågt att fönsterrutorna skallrar medan eftermiddagsskymningen sänker sig. Det är så bra att våren nästan är värd att vänta ytterligare lite på.

(Vill man höra mer och med högre komprimeringskvalitet (128 kbps) så finns "Beaufort" (mp3) att hämta på Halmas fina hemetikett Sunday Service.)

Korrigering: Back to Pascal släpptes 2006, promoskivan kom i julposten 2005.

Postrock-turnering (evenemang)

Samtidigt i en av musikvärldens alla tusentals subgenrer anordnar Decoy Music en postrock-turnering med 16 deltagande band från vardera USA, Kanada, Europa och Asien/Oceanien.

Matcherna avgörs genom omröstning och det är bara att registrera sig på sajten för att få rösta fram sin egen postrock-favorit. Innan röstandet tar vid så kan det vara läge att surfa runt bland alla band-länkar för att höra hur det 64 deltagarna låter och kanske skaffa sig en backup-favorit utifall förstahandsvalet skulle ha oturen att stöta på stormästare som Tortoise i ett tidigt skede.

Efter att själv ha klickat mig runt bland musiklänkarna är det med en viss besvikelse jag kan rapportera att de flesta nominerade banden lirar instrumental crescendo-rock a la Mogwai eller Godspeed You! Black Emperor. Mindre musikaliskt förutsägbara, ofta rytmbaserade kanditater som Tortoise och The Necks känns som undantag och när t o m The Mercury Program, vars debutalbum inte står sig slätt ens mot The Shipping News Save Everything, har glömt bort att svänga så är det utan att man börjar undra om något är lite ruttet i landet Post-rock.

Diagnosen känns inte mindre relevant när jag strax efteråt inser att Battles, ett band som med det mest fantastiskt resultat verkligen lyckats vidareutveckla hela rock-genren de senaste två åren, inte ens är nominerade.

OMG! WTF! ETC!

Men ett urval av 64 band med hyfsad geografiskt utspridning är ändå tillräckligt intressant för att hitta guldkornen. Mest lovande upptäckten hittills är de in-your-face-betitlade och -svängande Holy Fuck medan de förvånansvärt populära standard-crescendorockarna i japanska Mono gärna får åka ut i turneringens första omgång.

Min röst lägger jag på Rockets Red Glare och deras poetiska taktbytesdissonans, även om jag har för mig att de splittrades för ett par år sedan. Man kan dock fråga sig hur mycket postrock Rockets Red Glare egentligen är med sina hjärtskärande låttexter men den diskussionen lämnar jag åt det inbitna subgenrefolket.

The Radio Dept. - The worst taste in music (singel)

Två röster om en sak. Valdemar goes Filmkrönikan/Battle/Duett/Debatt

Olle:
Låtens bästa avsnitt kommer 1:41-1:46. Ett indie/ambient-avsnitt som placerar låten den senare delen av 80-tal. Radio dept är på sätt och vis arkeologer. De har grävt upp produktionstekniken från 80-talet. Därav de rätt jobbiga stråk-padsen. Men även den puttrande basen och pianoackorden.
Observera även Cure-synten 1:46 in i låten.
Där är min stora invändning. Radio dept är utan tvekan ett av världens mest spännande band just nu. Kombinationen välskrivna melodier och ett hyperteoretiskt förhållningssätt till 80-talet är oerhört intressant för oss som är födda på 70-talet. Men med Worst taste in music (vilket 1994-statement, btw) hajar jag att Radio dept måste gräva djupare, bli mer teoretiska. Antingen gör de en Behaviourism eller så gör de en Very. Men de kan inte göra Introspective om och om igen.

Karl:
Känslan att man har hört det förut infinner sig så fort de första orden i versen sjungits. Steget från nya singeln till ep:n This past week är inte längre än centimetrar. Visst kunde man plockat bort lite stråkar som såsar till det och satsa på "Lesser matters" mer krispiga ljudbild. Men resultatet är ändå en bra , såklart sorgsen , sång med snygga gitarrslingor och ödesmättat piano.
Som singel betraktad är " The worst taste..." ingen omedelbar produkt. Det tar åtminstone ett par lyssningar innan refrängen lyfter.

Radio Dept behåller greppet som ett av Sveriges bästa och mest angelägna band. Dock infinner sig en from förhoppning om att den kommande skivan bjuder på mer variation än föregående EP:n.

Neko Case - Fox confessor brings the flood

Alt country. Ett begrepp som inte minst vi på Valdemar brukar ägna oss att fnysa åt. Inget känns så gement ointressant som att försöka återskapa ett USA-sound för 30-40 år sedan. Det hela blir till slut en variant på medeltids-lajv. Mest autentiskt vinner, högst americana poäng och snygga historiska blinkningar kommer först.

Som tur var finns undantag; inte minst M. Ward för ett nytt arv vidare. Även Neko Case, som även frilansar med New Pornographers, har i och med nya "Fox confessor brings the flood" förnyat formeln. Och då är hon ändå från Kanada.

En rad okonventionella hits med föredömlig låtlängd. Så mycket mer behövs inte. På något sätt dyker tankar på Cardigans "Long gong before daylight" upp. Fast i Nekos variant är det liksom mer äkta och defintivt begåvat. Jag har glömt en sak; hon sjunger fantastiskt. Det spelar också roll.

http://www.sendspace.com/file/30vjd4

Sibylle Baier - Colour Green (album)

Tyskt 70-tal ger kanske inte de mest upplyftande associationer. Sibylle Baier är ett tecken på att alla tidsepoker rymmer komplexitet och uddda företeelser.

Sibylle, egentligen vilken balletdansös, fotograf, konstnär och singer-songwriter som helst, spelade in sina mörka men spröda sånger i sitt hem. Inför en liten skara vänner kunde alstrerna höras, men det var också allt.

Det enda vettiga J Mascis, Dinosuar Jr dinosauren, åstadkommit på mycket länge måste ha varit att ta emot en skiva från Sibylles son. Efter en genomlyssning gjorde Mascis det rätta; såg till att Baiers sånger fick distrubution och skivbolag.

Rullbandsinspelningarna från sovrummet kan nu höras på "Colour Green". Det är en hel del Leonard Cohen runt Songs of Love and Hate, Nick Drake ger även eko. Av nutida artister påminner utrycket främst om Cat Power.

En smått otrolig historia som gav upphov till en på alla sätt imponerande skiva.

Sibylle Baier - Tonight

Jose González feat. Trombongubbe - Heartbeats

Den här intervjun hittade jag via The Guardian.

Ladda ner låten och fundera på om trombonjam är något för framtiden. Jag tror inte det. För mig är detta till stor del ett exempel på hur långt borta instrument kan befinna sig. Fast dom sitter i samma rum. Trombonen tillför precis ingenting. Nåväl, José är grym på gitarr och det är en bra låt. Dessutom en intressant intervju för den som vill läsa en sådan.

Mogwai - Mr Beast

Mogwai- Glasgow Mega-Snake (mp3)

Mogwai -Dominic och Mogwai-Martin skulle nyligen spela skivor på Skånegatans Pet Sounds Bar. Det blev inget av, dom led för mycket av sviterna från kvällen innan. En svensk "vän" hade introducerat skottarna till Fernet och DJ-setet blev inställt. Istället behövde Dominic och Stuart åka hem och äta sin hjärt respektive magsårsmedicin.

Mot bakgrund till detta hälsotillstånd och livsstil känns det lite förvånande att Mogwai lyckas ta sig samman och göra en sammansatt skiva i form av Mr Beast. Egentligen har receptet från förra skivan återanvänts. Sång på vissa låtar, distortionsmatta och lite blipp, tre delar som ibland kombineras och ibland står separat. Trots det omisskännligt Mogwai, möjligen har volymen och tempot skruvats upp ett par hack. Mogwais trademark: tyst - jättehögt - tyst-låten uteblir men saknas inte. Trummisen är forfarande fantasilös, för att inte säga dålig. Men det gör inget, det blir en arbetsseger för Mogwai.

Som bandet själva skrev i programbladet för ATP-festivalen 2005. "Mogwai now has ten legs and have learnt to bake". Det hörs, konstigt nog.

Sigur Ros - Saeglopur

Sigur Ros - Saeglopur (mp3)

Det ni nu ska bevittna är inte vackert. Men jag ska göra det snabbt och skonsamt.
Det handlar så klart om Sigur Ros, ett omtvistat band som ger sitt-konserter, älskas av scientologer (Tom Cruise) och som har röda toppluvor. De sjunger på ett hittepå-språk, ger ut namnlösa skivor och spelar in musikvideos med utvecklingsstöra änglar i slow motion.

Å andra sidan: Saeglopur. Ett perfekt komponerad stycke musik som bygger på tre pianoackord och som byggs på med stora effektfulla gitarrer, försiktiga Hal Blaine-trummor med crash-cymbalerna.

Låten består av tre delar.
• Nuit.
Piano-delen som byggs upp från noll med dess shoegaze-variant. Ride-cymbaler. Overdrive-gitarrer.
• Noice.
Uppsamlingen med körer, falsett.
Stråkar + ljudvägg. (fr o m 4:00)
• Post-coitalt nojs (4:50)
En helt ny ackordslinga med ny melodi och ett något mindre plågat uttryck. Men känslan av det som varit ligger i stråk därunder. Stråkar! Lyssna 5:35 – här lån från soundtrack, österlandet och så smygs ett outro på som är helt värdigt resten av musiken.

Jag vet, ni är omöjliga att övertyga. Manéret och det könlösa står lätt i vägen. Men bakom gömmer sig Saeglopur. 2005 års bästa låt. Punkt.

Monitor: Ström (radioprogram)

Monitor: Ström, lett av Andreas Tilliander, är ett fint elektronikainriktat resultat av den omdaning som Sveriges Radio P2 precis genomgått.

"[H]är spelar vi bara musik som bygger på helt nya idéer" är en programförklaring som mår bäst av att tas med en nypa salt men onsdagens debut var ändå så lovande att länken till Monitor: Ströms allra senaste sändning förtjänar att gå varm under kommande vinterveckor.

Midaircondo (konsert)

Känslan som händelselöst jammande ger upphov till är olustig vare sig det är tjusiga electronicatjejer i knallgröna klänningar på Moderna museets scen eller långhåriga rockersnubbar på avsomnade CBGB's som gör sig skyldiga.

Den jammande rockern har dock en (enda) förmildrande omständighet: instrumentimproviserandet kräver hans deltagande. Ett electronicajam kräver inte mer än en loopande sequencer och löper risken att bli rafflande som den gitarr-lutad-mot-stärkare-rundgång med vilken rockern lämnar scenen.

Gårdagens spelning gav tyvärr bitvis upphov till just den känslan. Tur att debutskivan ”Shopping for Images” från i höstas inte är sämre än att den precis lyckats begränsa effekten.

Tågets innebörd

1993



2005


Att röra sig framåt har gått från att vara modernt till att vara ondskefullt. Det stöder min tes: musik görs inte längre för framtiden utan för oss som lever i det förgångna.