årsbästa från Per

Årsbästalistor blir aldrig mer än en höftning. Att lyssna på precis all musik som ges ut under ett år en omöjlighet och som Karl redan nämnt så bara förstärktes den sanningen i år.

Av all den ny musik jag jagat, fått, snott, köpt, upptäckt och rekommenderat under 2005 så var Broadcasts "Tender Buttons" årets sprakande höjdpunkt. Så otippat och oerhört entusiasmerande att få se ett band i mängden verkligen få till det där felfria åket och knocka allt och alla. The American Analog Sets ”Know By Heart” från 2001 fick så äntligen en utmanare värdig krautpoptronen.

Med det sagt och med ögonen på alla mina oväntat många kom-ihåg-årets-skivor-lappar går det plötsligt upp för mig att 2005 var ett alldeles strålande musikår. När stående favoriter som Lightning Bolt kan släppa nytt och man mer eller mindre glömmer bort att lyssna på det så måste det vara så. (Eller: så lyckades den franska enmansdynamon Duracell med sin Clavia Nord Micromodular och kuppartade livespelningar faktiskt stjäla uppmärksamheten från förebilderna.)

Så vad annat hann göra intryck? Ja…

*tar ett djupt andetag*

Paavoharjus "Yhä hämärää" var så oväntat fantastisk att jag fick gnugga mig i ögonen för att fatta att det här fanns på riktigt och att det alls inte lät som de tokroliga bandbilderna gav sken av; Deerhoofs ”Green Cosmos" var ett briljant sjuspårs koncentrat av alla de Deerhoof-fullängdare jag aldrig riktigt orkar lyssna igenom; The Books "Lost and Safe" lyste så intensivt att det faktiskt kan ha varit den samplingsfragmentterade laptopfolkpopens nionde och sista liv som förbrukades; Musiken på The Embassys ”Tacking” höll mig glatt vaken mitt i allt sömnframkallande ”pop är ett förhållningssätt”-missionerande, komplett med jönsiga citatändringar (se punkt 3); Black Dice fascinerade mig med ännu ett genomtänkt ljudkollage i "Broken Ear Record" men så har jag kommit till en punkt där jag gillar Black Dice lika förbehållslöst som, säg, ymnigt snöfall trots att det utan undantag blötar ner och immar igen brillorna så att man vare sig ser något eller undkommer att göra rent dem senare; Kompjotr Eplektrikas räcka med sugande knasterbeats "RedisetkompjotorallesklaarEplektirka" hamnade också i avanttopp; Polmo Polpos omdaning av en Arthur Russel-dänga "Kiss Me Again and Again" kunde inte få mig att sluta dansa (*harkel*); Dito eurotechnoremixen av Obren Vasics spanskatolkning "Un sueño del pleno verano" av Håkan Hellströms "En midsommarnattsdröm"; Out Huds "Let Us Never Speak of it Again" och M.I.A.:s "Arular"; Samt Gang Gang Dances "God's Money" om de inte fått Electrelane-sjukan och sett sig tvungna att byta riktning så fort det började svänga; Något mer avvaktande svängde Murcofs vackert Labradford-ödsliga "Remembranza"; För att inte tala om Goldmunds stillsamma pianostycken "Corduroy Road"; Samt Earths kodeinmetall "Hex; or Printing in the Infernal Method" vars förtjänster som bilåkarmusik Mogwai talade sig varma för; Också Jesu släppte ett (självbetitlat) låghastighetsepos med ett otippat och inte ovälkommet drag av – och håll i er nu - vemodig high-school shoegaze a la Drop Nineteens; En efterlängtad expertguide till s k kakmonstermetall (utan påfrestande gurgelsång men väl med en Kakmonstret-röst som ytterligare ett instrument) hittade jag överraskande i en kollega (!) som pekade i riktning Cryptopsy och Devourment men avfärdade Meshuggahs ojämna "Catch 33" som musik för sportmusikerfans; Visst, att uppskatta också "Chateauvallon" av matematikfransoserna i Chevreuil kräver väl sin taktbytarnörd men vad gör man inte när förra årets ögonsten Battles följde upp förra årets tre skivor med exakt noll i år; Coralie Cléments behagliga franska pop stack inte ut på annat sätt än att "Bye Bye Beauté" fick förvånansvärt mycket speltid; The Arcade Fires "Funeral" behövde en livespelning för att växa; Cadaeuxs albumdebut "Physical City" krävde åtskilliga genomlyssningar innan dess new wave-brådskande dissonans vann en enastående lyster. "Ungudi Wele Wele" från Konono No 1:s "Congotronics" var nog det jag kom på mig själv att oftast nynna på. Lika lätt var det att sjunga med till Gang of Fours alla världsbästalåtar på de båda nyutgåvorna "Return the Gift" och "Entertainment!" (troligtvis enda gången i livet man får tillfälle att årlistelista Gang of Four); Blake följde sent om sider Shotmakers exempel och släppte en diskografi-cd med ottawaisk algebrapunk och det började ryktas om en motsvarande (och sagolikt efterlängtad) med Okara; Matthew Camirand från just Okara återfanns i Black Mountain vars självbetitlade debut fick min svåger att utbrista: "This album more than any other makes me regret that I don’t have long hair anymore. Burnout drug rock never sounded so good."; Shipping News "Flies the Fields" var ett annat glädjande, om än något matt, livstecken från f d hängivna matematikrockare; The Constantines lirade enligt en vän rock med utseendet och glädjen hos FCZ; Instruments postrockbitterljuva "Black Kite" där "I couldn’t open my mouth/I couldn’t move my arm/So I crossed the yard/And took the lenses out/There was a black in the sky/I said ’That’s my kite from yesterday’/And we watched it creep away/It was seven, I was nine" kan vara det finaste jag har hört en god vän sjunga; Animal Collectives “Banshee Beat” och Wolf Parades “Shine a Light” var två andra fantastiska låtar från två hyggliga skivor; Både skrattretande och kräkframkallande hemsk var i a f James Carter, Cyrus Chestnut, Ali Jackson, Reginald Veals "Gold Sounds" – en serie lika välpolerade som välplanerade frijazzmord på dina allra käraste Pavement-favoriter; Landscape and Man och den improviserande flamencostjärnan Julio Guerna spikade årets musikvideo; Chunklets humor, entusiasm och anti-musik-hållning gjorde den som vanligt till årets musiktidning.

*andas ut*

Samt naturligtvis: Slint.

årsbästa från Olle

2005 var ett bra år. Popmusiken blev intellektualiserad och ännu mer referensberoende.

Svårast att pinpointa referenserna var det med Paavoharju (album "Yhä Hämärää") som är knarkig, ren och nyskapande på ett sätt som bara Dungen, Animal Collective (årets album "Feels" är på topplistan) och Ariel Pink (årets platta var kass) mäktat de senaste åren.

Sverige har dominerats av akademiskt popsnack och vattendelare. Embassys album "Tacking" är genialt wimpig men under Marr-gitarrerna och mes-sången finns samma aggressiva slagträ-mentalitet som TTA (albumet "New School" kommer bli en milstolpe, inte för att den är bäst 2005 men tydligast). Jenny Wilson gjorde sig av med jobborkestern FFP och soloalbumet "Love and youth" är tillsammans med Embassy årets känslomässigaste. Fler svenskar: The Legends och Håkan Hellström tog båda ett kliv framåt med ännu bättre plattor. Legends grävde i trendiga 80-talet (Talk Talk har sedan Weeping willows "Touch me" väntat på återupprättelse), Håkan Hellström använde popmusiken som 90-tals indie-terapi – ganska precis som Mats Jonsson tidigare gjort med seriealbumet "Hey Princess".

Tre oplacerade:
Broadcast "Tender Buttons"
Spår av Nightblooms, men smartare och synthigare. Jag kan inte od:a Nico-knarkig damsång.

Kate Bush "Aerial"
Hjärnan hatar det, men hjärtat kan inte låta bli att älska ambitionen.

Lindström & Prins Tomas – "Lindström & Prins Tomas"
Disco, electro, flamsigt.

Och så några låtar från svensktoppen:
Convoy "Glory hole". Riffrock.
Le Sport "Tell no one 'bout tonight" och "Your brother is my only hope" är årets bästa TTA+Embassy.
I'm from Barcelona "We're from Barcelona". Storbandsindie med Sufjan, trallpunk och naivism i skolaulan.

Andra guldklimpar:
Hard-fi "Hard to beat". Årets Ceasars Palace.
Alyoa "It's been to long". Som jag hittade via bloggen love-at-first-site.tk redan i juni.
Jackson and his computer band "Tropical metal". Helt obegripligt. Vilka är referenserna här?
Tahiti 80 "Big day". Hade lika gärna kunnat valt "Zap Zap" av Cut Copy.
Madonna "How high". Den allra bästa låten från årets album – som nästan håller lika hög klass som Ray of light-albumet. Eller så håller jag på att bli riktigt gammal.
Sigur Ros "Saeglopur". Jag tröttnade egentligen Radiohead-flummeriet lagom till Vanilla Sky. Men den här låten har nya kvaliteter.

Årets bästa låt
Skeleton and the Girl-Faced boys "'Git'".
Funk, JT Leroy-teorier och falsettsång i ohelig allians. Årets allra bästa låt. Piratladda!

Årets bästa mix heter " You got me going in circles" och är gjord av Elefanten/Sonores. Finns att ladda ner här!

Band jag inte vet hur jag ska förhålla mig till i år:
Laleh, Fontainebleau och Sambassadeurs.

årsbästa från Karl

Upp till bevis. Det har gjorts mycket musik av många.

Genom datorer och internet skulla jag gissa att 2005 var året då mest musik producerats och getts störst arenor. Vilken garderob eller vilket sovrum som helst kan utgör en potentiell studio. Vad som behövs vet vi: data, mikrofon, instrument, gammal eller ny musik att återinspela. Konvertera till Mp3 och världen ( nåja) blir arenan. Laptopen är 2000-talets rullbandspelare och vem som helst kan bli sitt eget skivbolag. I alla fall för oss i sorglösa västvärlden.

För att tränga igenom den ständiga ljudkulissen och bli något mer än två veckors musikkonsumtion krävs det mer. Följande skivor gjorde det i år:

- Paavoharju - Yhä hämärää

Finsk freak-folk. Strunt i kategoriseringen, detta låter inte som något annat men lyckas ändå kännas angeläget.


- Sufjan Stevens - Illinois

Två år i rad på en årsbästalista. Grattis Sufjan!
Att hans liveshower rapporteras vara en total upplevelse av icke-ironi gör det inte sämre. Trots cheer-leaders som hejaramsar fram låttitlarna.
Illinois är en fantastisk temaskiva, oväntat förädlade låtar och det jag lyssnat mest på under hela året. Årets låt kan mycket väl vara Casimir Pulaski day.


- Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser

Gillade första, tyckte sådär om andra och i och med den tredje når Håkan något högre. Inledande "Jag har varit i alla städer" är 30-nåntings svanesång till allt som varit. Post-tonårsångest klaras av på fem verser. På "Ett kolikbarns bekännelser" är svängarna stora men stringenta, stölderna är uppenbara och självklara. Låtarna och texterna är i totalsynk och alltsammans lämnar ett avtryck. ( Att Håkan kan bli nästa generations T Ledin glömmer vi just nu.)

Dessa tre skivor gjorde störst intryck 2005. Men, saker som bör nämnas är att Broken Social Scene och Broadcasts "Tender Buttons" utgör två fantastiska album. Animal Collective "Feels " är strax under och Mice Parade gjorde en trevlig skiva. The Books vann copy-paste och knaster kategorin på ett trevligt sätt. Mogwai har något kul på gång under årets sista dagar. Trots titeln "Glasgow Mega-Snake"

Sufjan Stevens - Christmas Classics ( trippel-julskiva)

Sufjan Stevens - That was the worst christmas ever!


Sufjan visar kanonform. Från tema-albumet tidigare i år kring präriestaten Illinois figurerar nu någon slags outgiven trippeljulskiva. Precis lika konstigt som det låter. Vad jag förstått rör det sig inte om något officiellt släpp utan någon slags spontaninspelning som inte blivit utgiven. Tror att skivan är inspelad under de tre senaste jularna. Den vanliga en skiva för varje jul-principen.

Även om vissa sånger är traditionella julsånger som Silent Night, O Come Emanuel och O Holy Night dyker det också upp för mig okända julhits. En del låter väldigt mycket som att Sufjan själv komponerat dom. Lysande "That was the worst christmas ever!" är ett exempel.

Julsamlingarna påminner om "Come on feel the Illinois" beträffande arrangemangen. Förmodligen spelar Sufjan alla 118 instrument på skivan och tjejerna som sjunger är dom samma som sist.

Julsånger har ju som bekant en hög uttjatningsfrekvens. Sufjan lyckas på något sätt att gjuta nytt liv åt trötta dängor och julanden stiger jublande till väders. På många sätt en mycket anmärkningsvärd bedrift. Glöm alt-countryfjanterier detta är det nya americana!

The Left Banke - Ivé got something on my mind (brottsoffer mp3)

Detta var nytt för mig men kanske inte för andra.

Jag hade hört att Jens Lekman lät mycket som The Left Banke. Efter ha lyssnat lite kunde jag inte annat än att hålla med. Vissa likheter fanns. Left Banke är dock aldrig Robban Broberg-esqa utan mer 60-talspops allvarligt. Inte konstigt, det är ju trots allt 60-talspop det är.

En bit in i skivan är det inte längre likt Lekman. Det är stöld. Eller om vi mildrar brottsrubriceringen; det är sampling.

Intressant att det dessutom gynnar båda parter. Jens som snott ett fint stycke till sin "Black cab" och Left Banke som åter får lite välförtjänt uppmärksamhet.

Lyssna här! The Left Banke - I´ve got something on my mind

Logh - War ensemble ( Slayer cover mp3)

Logh - War Ensemble


I somras hörde jag för första gången att Slayers musik ansågs som tidlös. Det slog mig att det måste vara sant. I snart två decennier har Araya, Hanneman och kompani levererat kompromisslös hård rock, oftast inte hårdrock, inklusive totalt outhärdliga gitarrsolodueller.

Slayer sjunger som sig bör om mördare, koncentrationsläger, döden och lite allmänt kring skräck och blod. Helt i linje med detta är Araya aktiv inom sin baptist-församling och en stadgad familjefar.

1991-92 , under en period av sökande, innan indie-begreppet kom till byn, lyssnade jag mycket på livedubbeln "Decade of aggression".I ett mellansnack säger sångare Araya med ljus och snäll röst till publiken "Listen, if you see someone falling down in front of you, help them out.

This what it´s all about, right, helping each other out. Ok?.

Here is a song called ( och nu blir det snälla pratet till ett utdraget skrik på metal-manér) Waaaaaaar enseeeemble!!!"

Logh har gjort en väldigt bra och långsam cover av en av Slayers snabbaste och bästa låtar.

Wolf Parade (kommande konsert)

Nu på söndag spelar Montréalkvartetten Wolf Parade på Södra Teatern i Stockholm. 180 spänn kostar det och jag tvekar. Främst för att jag hellre står på tå i en publik som verkligen upplever en spelning än riskerar att somna i en skön fåtölj högt ovanför den scen där allt händer.

En motivering till höstens många bokningar av upptempoband till just Södra Teatern skulle jag alltså gärna ta del av. För mig handlar livespelningar om engagemang och rörelseenergi vilket rimmar illa med däst stillandesittande i plyschfåtölj.

Nåja. I ett försök att råda bot på mitt velande vad gäller Wolf Parade så bad jag om råd av en montréalaise och en torontonian, Ms. M och Mr. T kort och gott:

Ms. M: While I don't know them personally, I have played soccer with those dudes (you would have too if we had not been entranced by the sword fighters that day) and they are good friends with many of our friends. Quite oddly, I have actually never seen their band. Perhaps more oddly, since he has lived here longer, neither has Jeff. But we know that they are a lot of fun and, importantly, that they are good folks. I don't know if $30 is a lot or a little for a concert ticket in Stockholm. If it is an average amount I would say yes, go support some fine young men.

Mr. T: Wolf Parade for 30 bucks? Fuck that. I love that record and all, but their live show can be pretty ram shackled and shitty. I saw them open for the Arcade Fire and they were great, but it was 8 pm and I doubt they were drunk enough to ruin it. Save your money.

Okej. Jag velar fortfarande, men bara för att det är sittplats.

Svaren, med den typiske torontobons "ränta på satsat kapital" och dito montréalbons "stöd konsten och gemenskapen", är nästan komiskt klyschiga. Haha.

Broadcast - Tender Buttons (album)

Broadcast – "Black cat" (mp3)

Mitt intryck av Broadcast innan "Tender Buttons" var att de var ett ganska trevligt band som snarare utstrålade kyla än värme. Lite som besläktade Lali Puna; okej men inte mer.

Broadcast har gått från kvartett till en duo, det nya popformatet, i och med det senaste albumet Tender Buttons. Och det är tur.

Som duo komprimeras formatet och sången tar en mer central plats. Fortfarande är det knastrigt och stundtals inte helt lätt att ta till sig. Men det finns en högre dos av koncentration och väsentlighet i "Tender buttons". Visst finns delar av synthaktiga kylan, distansen, kvar från förra skivan "Ha ha sounds" men nu blir effekten snarare spännande än trött. Sångerskans Trish Keenan verkar inte längre stå utanför musiken utan sjunger mitt i den. En stor skillnad som ger en högre grad av angelägenhet. "Tears in the typingpool" är ett exempel på detta, "Black cat" ett annat.

Om det du behöver just nu är lite retro-futurism känsla och ett gäng fina melodier har du just fått en lösning.

Fontainebleau (fenomen)

Fontainebleau - Lustmord (mp3)

I samma Frankland som Franke. Den svenska landsbygden mår inte bra. Det här är musik för Berny Pålsson-fanatiker.

I nedstigande led och referenter: Imperiet (Jan & Dean i jämförelse), Broder Daniel (framstår som Eggstone i jämförelse)

Ska du må dåligt 2005 – häng dig med Lustmord!

I'm from Barcelona – We're from Barcelona

I'm from Barcelona – "We're from Barcelona" (mp3)

Stora ljudbilder ska du akta dig för. Det beror ofta på att för många instrument är inblandade. Svensk handklapp och blås tyder på The Mopeds-fäbless.

Har det spelats in i en skolaula sommarlovsdagen?

Före säsongen till Spanien på barerna där han lär känna en tjej som uppträder som ormtjusare och redan senare samma vecka lär han känna Nico som är dragqueen och tillsammans sitter de i arabkvarteren inte långt från Ramblan och röker gräs och garvar och lär känna ryssen som säljer tändare och kokain.

Tio år senare ser han sig fortfarande som halvkatalan efter de där omtumlande 8 månaderna i Barcelona. Stämningen i aulan återuppstår och framför mikrofonerna står 21 personer som hört om sommaren 1995 som trots allt förändrade livet.

Flickorna sjunger oktaven över. Det låter Kanada och Australien.

Men det är bara Sverige och det här är det emellanåt larger than life.

Besök gruppen på deras hemsida.

Acid House Kings - Do what you wanna do (mp3)

Acid House Kings - Do what you wanna do (mp3)
Konstaterade att Acid House Kings namnet för med sig ett bagage av rea-backar och någon slags utdaterad Swindie-känsla. Ett laddat varumärke helt enkelt.

Trots att jag läst bra recensioner och intressanta artiklar om den senaste skivan "Sing along with..." så har bandet aldrig fastnat för mig. Inte förrän jag såg mp3:an "Do what you wanna do" på http://www.insound.com/ agerade jag rationellt och laddade hem den.

Självklart var det en absolut glimmrande popsång. En känsla av 50-tals diner kombinerat med tidlöshet. Fantastisk bra melodi och utomordentligt sjunget. Stråkar från himlen och spartansk handklapp. Har inte riktigt tagit tag i resten av skivan, men kommer definitivt att göra det. Plötsligt ser jag fram emot coverskivan där andra artister tolkar Kungarna av hus syra.
Hösten är ljus.

Broken Social Scene - Broken Social Scene ( album)

Jag förstod aldrig vitsen med Broken Social Scenes debut. En vän såg dom uppträda och refererade till det hela som VM i elgitarr. Lite så kändes den, lätt opersonlig och gitarrmatta fast på ett dåligt sätt. Från debutskivan fastnade aldrig något förutom enstaka partier. Storheten gick mig förlorad.




Vad har då hänt sedan sist? Leslie Feist har blivit indie-Norah Jones fast ändå bra. Stars har släppt en ny skiva, Kanada har utnämnts till P3:s Popstad.

Uppföljaren innehåller mer hits, mer luft och mer Leslie Feist. Generellt sett är Broken Social Scene är ett mindre symfoniskt alternativ till Arcade Fire´s ishockey-indie. Sköra melodier dränks visserligen i kollektivets blås och stränginstrument men på ett mer hanterbart sätt. Efter upprepade lyssningar framstår bland annat "Our faces split the coast in half" som indierockens framtid. Allt får plats, horn och gitarrer, klang och jubel. Leslies särartade röst battlar med två cymbaler på den trallvänliga versen och greppet är smått genialiskt.

"7/4 (Shoreline)" kan mycket väl vara den bästa låten kollektivet presterat. Även här, allt får plats, stämsång och växelsång, trummor och trumpeter. Lite då och då under skivans gång dyker tankar på Sea & Cake upp vilket känns trivsamt. Till sist en bedrift, dom lyckas införliva ett slags rap-parti utan att få det att låta panikdåligt ("Windsurfing nation") . Sista grejen, skönt minimalistiskt beat på "Swimmers", kolla upp det och få en poppärla till låt på köpet.

2005:s indierockskiva tillika uppföljare.

Depeche Mode - Playing the Angel (album)

Tre skäl till att inte stå ut med Depeche mode:
1. Blues-influenserna
2. Dave Gahans vibrato
3. Att de är mycket gamla

Nya Playing the Angel stärker bara tesen att musik håller på att bli en grej för vuxna. Dvs såna som betalar för sig. Därav Depeche mode-plattor när vi som minst behöver dem. Dessutom är vi 30-nånting så sorgligt ängsliga att missa en ny ung trend att vi stjäl de ungas musik och gör den till vår. Till och med Darin gillar vi! (Om han uppträder med Marti Bergman.)

Kidsen laddar ner Idol-mp3:orna men lägger pengarna på Gucci-väskor och Paper-jeans. På studentflaken dansar dom till "Girls just wanna have fun". Hallå? Meh! Vem bryr sig om ny musik.

Black Dice - Broken Ear Record (album)

När tankebanorna byter spår i 5/8-takt. Urspårning hotar för varje infall som irrar upp på rälsen. Idéer görs eller förstörs vid minsta nyck. Dimman som långsamt ändå lättar.

Bakfylleintellektets musikspegel.

Electrelane (live)

C says:
Var det bra?
P says:
Jaa joo
P says:
bitvis, som vanligt
P says:
Makalöst otåligt band
P says:
de gör två-tre jättebra saker i varje låt
P says:
tyvärr gör de de samtidigt lika många mindre bra saker
C says:
Ja...
P says:
Varför spelar P3 Firestarter med Prodigy?
C says:
Bläää
P says:
Är det ironiskt?
P says:
Usch, man får ju nästan panik
P says:
Electrelane skulle i a f inte vara så poppis om de var 37-åriga postrock-skäggon
P says:
det är J:s och min teori
C says:
Nä säkert inte
P says:
För musiken är...ganska tråkig
C says:
Ja utan tvekan på tomgång många gånger
P says:
och när det verkligen svänger så överges det inom någon halvminut
P says:
Bas och trummor funkade klart bäst
C says:
Kan tänka mig det
P says:
J tyckte också att det var för mycket "piano wheedling"
P says:
pianoonani helt enkelt, haha
C says:
Pianosolon låter inget vidare
P says:
Byt ut pianot mot gitarr och - återigen - de skulle knappast komma undan med det

The Constantines – Tournament of Hearts (album)

Äntligen.

Det enda band som spelar rock’n’roll så att det känns.

Elektriskt! Livsbejakande! Med betydelse! Skärpa! Momentum! Och en överväldigande självklarhet!

Som Springsteen känns för vissa, The Clash för andra och Fugazi för en tredje. Band som The Constantines har omisskännliga drag av och som de som få andra kan göra det allra bästa med.

Och gör det: Tournament of Hearts ger inte bara upprättelse för 2003-års Shine A Light, den mycket ojämna men ändå ordentligt hyllade mellanskivan, utan lever upp till förväntningarna från den självbetitlade debuten från 2001. En albumdebut så fenomenal att den fortfarande står sig som en av 00-talets bästa rockskivor.

Idag släpps Tournament of Hearts och den 1:a och 3:e december spelar The Constantines i Lund och Stockholm. Jag vet inte när rock'n'roll senast fick mig att le så brett av rätt anledning. (Fel anledning).

Hipsterrasism (fenomen)

Om CocoRosie inte fått dig att tappa hakan tidigare så kanske det har blivit dags nu när de f d amerikansk-
parisiskorna flyttat till Williamsburg och börjat gå på Kill Whitey-fester.

Vi må kanske inte till fullo dela skribentens väl så hätska åsikter vad gäller CocoRosies musik men så handlar inte artikeln främst om de två badkarsjammande syrrorna utan den rasism à la "hipp, urban, postironisk aktiefondsungdom" som Williamsburgs vita och välbärgade Kill Whitey-deltagare faktiskt verkar utöva.

Att beteendet kan vara ett resultat av dagens mediastyrda och genomkommersialiserade populärkultur som gör människor till blasérade och avståndstagande konsumenter gör Brainwashed-artikeln än mer till ett läsmåste.

Kanske kan detta ytterligare elda på den s k antirockdebatten som har härjat på internets många forum för arga nördar, t ex kommentarsidan till The Jet Set Juntas 27/9-post.

Ny musikgenre!

Med anledning av Serena-Maneesh-texten här nedan: ibland är referenser enda sättet att beskriva musik på. Vissa band är helt beroende av sitt historiska sammanhang. Samtiden är dem oviktiga.

Att beskriva t ex Pet Politics utan att nämna Velvet Underground vore obildat. Att snacka Jens Lekman utan att fundera på Magnetic Fields är ouppfostrat.

Det är en tvär-genre-genre, dessa band som inte står utan sina referenser. De är inte med nödvändighet härmapor, klichéer eller coverband – men deras referenter är så fasta bopålar att snodda sitt tåg kring att tvärgenre-banden reduceras till guppande barkbåtar.

Extra tydligt 0:53 in i "Selina's Melodie Fountain"

Serena-Maneesh – Serena-Maneesh (album)

Knarkiga Spiritualized-gitarrer, Telescopes-trummor, Chapterhouse-dröniga texter, oooh-iga Nightblooms-körer, Drop Nineteen-strukturer och en sån sömnig, Scarlett Johansson-aktig tjejindie-röst som bara fanns i Sverige och Holland på 90-talet.

Vad jag menar, såklart: My Bloody Valentine.












Men varför har sångaren Axl Rose-bandana och Axl Rose-öppen mun med vidhängande mustasch? Shoegaze var aldrig ironiskt.

Paavoharju - Yhä hämärää (album)

Finsk populärkultur är ett kapitel för sig. Anledningen är enkel: finländare är förmodligen västvärldens mesta individualister och ger mest blanka fan i vad du, grannen eller experten tycker om dem.

I det lagbundna universum av konformism som är mainstreamvärldens popkultur anses ofta den som inte bryr sig om lagarna som hjälplöst fel. Må det vara Eurovisionsschlagern eller den senaste krönikörlistan – utanför hemlandet är de finska varianterna aldrig rätt.

En egensinnighet av sådant mått kan dock alstra populärkulturella fenomen av sällan skådade slag. Exemplet för dagen är det senaste årets exotiska finska psychfolk-våg som i våras nådde en nästan ansträngt hög nivå på Williamsburghipster-indexet, där hela freakfolk-scenen klättrat i ett par år redan.

Vågen visar tack och lov inga som helst tecken på att ebba ut när nu också Paavoharju från Nyslott i östra Finland albumdebuterar på Fonal Records, Tammerforsetiketten som spelat en viktig roll i att faktiskt ge ut Islaja, Kiila och andra besläktade band på annat än de hembrända skivor som banden själva länge nöjde sig mig.

Yhä hämärää (”Allt dunklare” gissar vi men vet du bättre tveka inte att hojta till!) är nämligen inget annat än förbluffande fenomenal. Så spröd och så vacker och samtidigt så spretig att man...kommer...av...sig. Helt.

Musikens beståndsdelar är så vitt skilda och resultatet så oväntat och fulländat att redovisa dem är nästan oförskämt. Som genom ett tunt filter av skiftande kortvågsbrus hör jag ändå smäktande österländsk sång, naturligt distorderade gameboybeat och gitarrplock, ett blygt pianospel, en flyktig kyrkokör och de finaste melodier.

Pust. Alltså... det kan ha varit årets skiva jag just hörde.

Psyko-folk; Gary och Bill (genre/klassiker)

Pych-folk, en genre som verkar innehålla spannet mellan David Crosby´s solomustasch till mer nutida Six Organs of Admittance. Från denna genre hämtas två ny-gamla alster.

Den första ut är Bill Fay´s "From the bottom of an old grandfather clock". Demos och outtakes brukar inte vara kvalitetsäkrade men i Bill är fallet snarare tvärtom. De riktiga album jag har hört av Bill Fay från 1970-talet är överarrangerade och stråksmetade. Bill tycker att det på skiva inte är något problem med gitarrsolon. Det är inte ok.

På " From the bottom...etc etc bla bla" hörs sångerna i sin oförställda form. Visst låter det lo-fi och visst är vissa saker lite ofärdiga. Trots det gör sig låtarna betydligt mer rättvisa med ett skrälligt piano och lätt överstyrd gitarr än de symfonirockskompositioner som präglar albumen. Sammantaget är "From the...osv osv " en samling med psykedeliskt anstrukna visor med inslag av power-pop. Det hela är oförställt brittiskt utan att vara poserande. En känsla av landsbygd, utspillt Earl Grey och förlorat Common Wealth.

Vid samma tidpunkt, på havets motsatta sida finns Gary Higgins. Gary åkte dit för innehav av gräs, samlade sina vänner innan fängelsestraffet på 2,5 år och spelade in en psych-folk klassiker på 48 timmar. Resultatet blev "Red hash".

Trots sin obeskrivligt fula image ( se bild) har Gary ljus och klar röst, stundtals lik Elliott Smiths. Sångerna ges en luftig och mestadels akustiskt inramning. Det är rakt och direkt med flera subtila inslag. Värt att lyfta fram är den vingliga orgeln i magnifika " I´t didn´t take too long". Hippie-flummet undviks genom att låta personlig och angelägen. Mer pop än americana.

Gemensamt för Bill och Gary; omedelbart med hög skärpa, bra sång och melodier. Inga konstigheter bara väldigt bra. Båda skivorna har nyss remastrat och återutgivits. Kul köp helt enkelt.

La Casa Azul - tan simple como amor (album)

Spaniens twee-svar på Brainpool/Eggstone måste vara La Casa Azul. Tan Simple Con Amor var en rekommandation från varuhuset FNAC och verkar vara lite av en indie-klassiker i landet.

Fem välskapta ynglingar, troligtvis inte en dag äldre än 21, spelar söt och ganska invecklad popmusik. Indiefrisyrerna finns där, två söta flickor med olik hårfärg, tre nästan lika söta pojkar och alla sjunger för allt de förmår. Ibland lite oväntade harmonier, discovändningar, självklart ba ba ba och Beach Boys-falsetter.

Tuggummi-indie och oanstötligt som något, kliniskt fritt från svärta och smärta. Det är bra, men jag tror att jag mer ser framemot det musikaliska resultatet av söta indiepopare som varit för länge i samma band. Min elaka förhoppning är att en soppa av svartsjuka, trånga turnébussar och brutala uppvaknanden till verkligheten skapar något lite mer intressant.

Men att döma av titeln på den nya singeln "Viva (un poco mas) el amor" är nog twee-posen intakt. Vågar vi gissa på tamburin, handklapp och ännu mer ba-ba-ba?

Gang of Four - Damaged Goods (mp3)

Tänk dig att ett gäng vänster-farbröder från Leeds ställer sig i studion efter 20 års uppehåll.
Tänk dig att dom återinspelar in en av sina bättre post-punk låtar.

Så långt ganska lätt.

Tänk dig därefter att resultatet är alldeles strålande.

Ok, gubbarna avviker inte en tum från orginalet där gör dom det lätt för sig. Det är lika stramt och lika hårt, produktionen något bättre och körsången lite mer pop än punk. Men framförallt har energin konserverats under den tjugoåriga ljudexilen. Så här ska en uppgradering låta.


Bloc Party, Franz Ferdinand och resten - ni förpassades just till U21-truppen.

Ladda hem på
http://mp3.insound.com/download.cfm?mp3id=2587

Eurohöst - Flaix FM ( radio)

Så, nya tag nya horisonter.

Efter att ha snöat in lite för mycket på singer-songwriters och den för mig tidigare okända genren psysch-folk från 70-talet var det dags att rensa, spotta och skölja. Knasterpopen , glitch, click and cuts och folktronica känns inte heller roligt. Death Cab For Cutie släpper nytt, ställer sig allt mer bredbent och närmar sig arenarock på majorskivbolag. Känns inte heller helt fräscht.

I detta limbo dyker den katalanska radiostationen www.flaixfm.net upp som en idealisk lösning. FlaixFM spelar oftast house åt eurotechno hållet. Ja, så enkelt är det ibland.
Upptempobeats, intensivt ljudbild, en sorgsen melodi, i bästa fall engelskt uttal på spanska. Så mycket mer behövs inte. Låt vara att musiken är helt befriad från konstnärliga ambitioner.

Om indiekidsen lyssnar på Postal Service, Röyksop, the Sport, the Knife, Tough Alliance och resten går det att hitta minst lika intressanta bidrag i FlaixFM:s utbud. Själv uppskattar jag klockrena melodier och inspirerande låtar i Gigi Dágostini "Wellfare"-remix , Deep Dish " Say Hello".

Dessutom har jag blivit mycket förtjust i en dänga där refrängen ( i stort sett den enda texten)
"I´ll take you on a holiday, I know you love me better" sjungs med en ledsam stämma. Ingen aning vad eller vem det är, i vilket fall långt från arierna i Scooter och deras happy hardcore.

Men att Crazy Frog och dennes gelikar också vistas i radiostationens rotation vittnar om att detta äktenskap inte kommer vara helt problemfritt.

Två män (fenomen)

Två män: Ta bort låtskrivarparen: Lennon/McCartney med epigoner. Dessa vill vi inte åt. Män har komponerat ihop i alla tider sedan Mozart och Salieri utan att det betytt ett dyft.

Också tas bort: alla amerikanska, vita män. Boy meets girls Waiting for a star to fall må vara en klatschig hit (speciellt i Cabin crews läbbiga version) men den saknar varje spår av tveksamhet.

Kvar har vi duon. Hetereosexualiteten suddas ut (inte nödvändigtvis av homosexualitet utan även av osäkerhet och ambivalens) av två män med en dator. Se framför dig Pet shop boys.

Det är glättigt på ytan men sökande. På jakt efter identiteten och det ultimata sättet att uttrycka sin ambivalens, tveksamhet och samtidigt klädsamma tvärsäkerhet: i en poplåt. Gärna runt 3 minuter.

Sveriges bidrag till tvåmän-genren är inte illa: The tough alliance, Eurosport och The Embassy bär sin slipprande identitet som den sista droppen vatten. Det är melankoliskt, ironiskt och störigt.


Norge är inte heller oävna: Aha (var väl egentligen en duo, vad gjorde den tredje egentligen?), Kings of convenience, Fra lippo lippi. Alla lirar på Pet shop boys arena med stråkar, orchestra hits, blaserad sång och framåtsluttande beats.

På den arenan har även Röyksopp haft ståplats. Men med nya The Understanding börjar ambivalensen flagna och under den farligt icke vattenlösliga lacken döljer sig inte sex utan assexualitet. Navelludd.

Undantagen:
I 49 percent lever drömmen om Romanthonys återkomst: en enkel r'n'b-ballad med gospeluppbyggnad. Technon närvarande.
Follow my ruin luktar Aha.
Circuit breaker lånar allting från Being boring; stämningarna, fraseringen – till och med Nile Rodgers-gitarrerna. Det är dubbigare, clubbigare och mer Anders-och-Måns (de vedervärdiga nynaiva P3-skåningarna) än förebilderna men prestandan är godkänd.

Men sen vill jag inte prata mer om den här skivan, för följande spåret är en synt-opera med Jean-Michael Jarre-ambitioner. Dokumentär-redaktionen ringde. Dom behövde ett soundtrack till sin nya tv-serie "Jordens födelse".

Det sista vi behövde: ett nytt Daft punk.

Lawrence - Spark (Superpitcher mix) (mp3)

Sommarhouse kan vara så mycket. Trots hippa tidningars hyllningar av eurotechno och trackslistor och sommartoppar som fylls med puckad knull-techno så föredrar Valdemar soundtracket till nätterna, snarare än kvällarna.

Superpitcher – som tidigare slagit oss med vocal house-häpnad – har mixat Lawrence låt "Spark" och det klingar vackert över nejden.

Det är lyssningshouse.

Avancerad rytmik, beats som byter plats och ändrar gunget. Housepiano-ackord som influerats av Esbjörn Svensson och Koop i deras bästa stunder. Vindklockor. En ljudbild lika luftig som soldäck på färjan mellan Grisslehamn och Eckerö, Åland.

Ovan nämnda referenser är i stort sett var och en avskyvärda, men sammansatta bildar de den mest melankoliska, dansanta, lyssningsbara och avancerade sommarhousen för det här året.

I konkurrens med: senaste Isolee och såklart sommarnätternas eviga (finska) kungar: Jori Hulkkonen och Luomo.

The Mountain Goats - The Sunset Tree

Från början var Mountain Goats endast John Darnielle som hamrade, verkligen hamrade, på sin gitarr. Inspelat direkt, utan overdubs, på en gammal kassettbandspelare.


En slags punk-americana utan protester, desperation större än Darnielles bandspelare. Skördetröskan i bakgrunden, febriga betraktelser kring svekfulla kvinnor fyllt av geografisk name-dropping och vardagsdramatik utgjorde huvuddelen av sångerna.

Sedan ett antal skivor tillbaka har Mountain Goats blivit mer av ett band än ett enmansprojekt. The sunset tree har fått rasande bra kritik i hemlandet och skivan beskrivs som ett av Iowa-sonens bästa. Det finns flera bra och refrängstarka spår, produktionen sätter Johns nasala röst och gitarr i fokus samtidigt som andra instrument som piano och cello tillåts ta plats. Detta är med andra ord ett helt annat Mountain Goats än de tidigaste inspelningarna för över tio år sedan.

The sunset tree är på många sätt en logisk utveckling på The Mountain Goats och det känns som att bandet börjar hitta sin form. Albumet innehåller en hel del bra låtar och är tillräckligt annorlunda för att göra ett intryck och höja ett och annat ögronbryn. Lika omvälvande som för tio år sedan blir det inte men det känns okej att saker och ting lugnat ned sig.

Sufjan Stevens - Come On Feel The Illinoise

22 låtar på en timme och 14 minuter. Jämfört med förra årets kristna, ändå briljanta, Sevens Swans har Sufjan Stevens breddat sin musikkonst i och med Come On Feel The Illinoise.

Det är mer av allt. Fler instrument, låtar, röster, textteman och stilar. Problemet blir som väntat att allt inte håller samma klass. Eller, det kanske håller samma klass men eftersom det finns så mycket av allt blir det lätt att identifiera vad man verkligen gillar.

Jag gillar inte: cabaret eller musikalanstrukna nummer med jättemånga instrument. En del instrumentala. Meningslösa ljudbitar på 23 - 45 sekunder. Att det är lite för mycket Sufjan för sitt eget bästa. ( Dock långt ifrån Ryan Adams totala brist på verklighetsförankring).

Jag gillar: femtaktslåtarna, sångmelodierna som ofta är bättre än vad man kan förvänta sig. Tjejerna som körar utan att göra en stor grej av det , de textmässiga djupen och ljudbilden när den kommer till sin fulla rätt.

Låten "Chicago" symboliserar när det är som allra bäst. Klockor, stråkar, körer, fantastiskt vacker sångmelodi, allsångs-refräng. Som trots sin maffighet ändå låter minimalistisk snarare än bombastisk.

Slutligen, många gånger bättre än vilken kristen multi-instrumentalist som gör ett konceptalbum som helst. Men det finns ett antal tillfällen jag önskar att jag satt i producentstolen för att kunna skrota ett gäng låtar.

Death From Above 1979 (live)

Året är 2005 och Death From Above 1979 är världens populäraste rockband. Kerrang-rockern, DIY-punkaren, fanzine-nörden, Bon-modellen, Vice-hipstern, Populärkulturkritikern, Göteborgskalaset, statstelevisionens Musikbyrå och tidningen Affärsresenären – i år bara älskar alla Toronto-duon.

De kommer från Kanada! De har mustascher! De är skitsnygga! De dejtar fotomodeller! De spelar svinhårt! På bara bas och trummor! De blev stämda av LCD Soundsystem-DFA! De bor i en begravningsbyrå! De är ett homopar! De träffades i en fängelsecell!!!

En massa hel-, halv- och osanningar, javisst. Sant är i alla fall att en hel industri fortfarande så gärna omfamnar Rockmyten™ att två genombussiga punknördar med en gnutta humor nästan lyckas frammana mer allsång kring DFA79 som idé än hur de faktiskt låter.

Men samtidigt - att man har mage att ens klaga. Helt gratis ger Popaganda oss möjligheten att se de två torontonians äntligen göra fullängdsdebuten You're a woman, I'm a machine rättvisa med fantastisk riff, tajta discobeat och modest vibratosång. Samt det som tack vare grundläggande Spinal Tap-logik alltid gör rock bäst live: volymreglaget på 11.

Förbannade november-temperaturer, festivallukt av sopor och ett "Vi drar, nu har man i alla fall sett dem."-citat från något bandsamlar-pucko till trots: årets utomhusspelning.

Mice Parade - Bem Vinda Vontade

Lite här och var i media har det betonats vikten av att utmana konventioner för att leda popmusiken framåt. Inte speciellt kontroversiellt eller nydanande statement. Populärkulturen drivs av dialektik; tes - anti-tes. Hela Marx-konceptet fast i mikro-kosmos.

Paradigmskiften som att Nirvana och grungen ersätter Hår-metallen, att grungen ersätts av garagerocken, handlar huvudsakligen om det som syns på den kommersiellaytan. Under kan vilken hopplös subkultur frodas utan att vara beroende av vilka vindar som skapar vågorna. Jag vet att det finns en hel symfonirocksgerilla där ute som väntar att ta över när garagerocken med monstret The White Stripes i spetsen tagit sitt sista skivframgångskliv.

Mice Parade känns helt befriad från strömningar och dialektik. Mice Parade, egentligen Adam Pierce, sitter i sin lägenhet och gör lite elektroniska ljud, plockar på sin nylonsträngade gitarr, sjunger i samtalston och låter en kompis spela lite trummor. Kanske ringer Adam till Kristin Anna Valtysdóttir från Mùm och ber henne sjunga en duett.

Från att varit mer experimentelt kring ljudlandskap har Mice Parade rört sig mot ett sydamerikanskt, elektro-akustiskt universum där sångerna sätts i fokus. Med Bem Vinda Vontade är det möjligt att Mice Parade kan kopplas samman med folktronica, freak-folk eller vad vågen nu må kallas. Jag har i dagsläget emellertid svårt att se hur denna skiva skulle kännas obsolet. När tidningsdrakarna nästa gång utämner årets bästa poplåt (förmodligen något med skinnjackor, låter som the strokes fast mer the beatles, lite Kent fast elektrobeats) kan du tänka på Mice Parade-låten "Night Wishes" och glömma allt annat.

The Books - Lost and safe (album)

På vinden i ett viktorianskt hus i North Adams, Massachusetts bor The Books. Ett par kvarter bort ligger USA:s största museum för samtidskonst, det fantastiska MASS MoCA.

Måhända en tillfällighet, men kombinerat med den amerikansk-holländska duons enorma samling samplingar och instrument så beskriver detta ”Lost and safe” nästan på pricken.

Till skillnad från föregående album så inte bara sjunger The Books nu själva, melodierna har förfinats så till den grad att man bara måste nynna med ljudet av studsande plastbollar och begeistrade sportkommentatorer.

Strax halvårsskifte och Differnet, Caribou, Four Tet & Co får allt se sig distanserade.

Deerhoof - Green cosmos (ep)

Klädsam ödmjukhet i all ära – Deerhoof är 2000-talets bästa nyskapande rockband. Därom tvistar knappt ens de popkultur-lärde efter att självaste The Simpsons-skaparen Matt Groening lät välsigna San Francisco-kvartetten med ett kort: ”They’re amazing”.

”Green cosmos” är Deerhoof i sitt esse. Matsuzaki sjunger på skir japanska till sagosöta melodier som om vartannat frontalkrockar med gitarrdån, förses med dansbeat eller förstärks av det orkesterinstrument som råkar stå näst på tur. Begränsad till sju låtar återkommer man till ”Green cosmos” igen och igen och igen. Ni vet, som med The Simpsons.

The Books (mappning)

Congreso – El Congreso (album)

Musik på spanska behöver inte bara vara Mendez, Ricky Martin eller Las Ketchup. Ibland är steget från chilenskt 70-tal till svenskt 2000-tal kortare än vad man tror. När svenska Dungen firar framgångar i New York och Håkan Hellström införlivar flöjt i P3-hits är det intressant att rikta blicken mot en annan tid och en annan kontinent.

Congreso´s debutskiva ”El Congreso” kom ut 1971 då medlemmarna fortfarande var tonåringar. Pre-Pinochets Chile var uppenbarligen en grogrund för folk-psychedelia med anglofila influenser. Lite låter Congreso som om Dungen sjungit på spanska och lyssnat på Beatles istället för Jimi Hendrix. Musiken är luftig och klar som en promenad i Anderna. Melodierna refrängvänliga och den medfödda folkmusiken befinner aldrig sig långt bort.

Utan att förstå mer än restaurangspanska inser man tidigt att ”Has Visto Caer Una Lagrima” handlar om tårar och stora känslor. En rak popsång med la-la-la körer och ett uttryck som tar sig igenom både tid och geografi.

Egentligen är det här inga konstigheter; det är ett briljant och stundtals hisnande vackert popalbum. En viss exotism som att sången är på spanska och albumet gavs ut för mer än trettio år i Sydamerika fungerar som extra krydda. Att det sedan låter mer modernt nu än någonsin gör det inte sämre.

Four Tet – Everything Ecstatic (album)

Everything Ecstatic känns så mycket mellanskiva att det riktigt knastr...förlåt, knakar om det. Ändå tycks uppföljaren till electronica-fenomenet Rounds märkligt nog växa lite, lite grann för varje genomlyssning.

Kärnfrågan blir då om Everything Ecstatic också ska lyckas växa ur sin teknokratiska själlöshet och ge The Books Lost and Safes enastående förmåga att få en att nynna med studsande plastbollar och sportkommentatorer en match om årets bästa organiska kretskortspop.

Jag sätter en tia på "nä".

Justus Köhncke - Doppelleben

Mittemellan är det bestående intrycket av albumet ”Doppelleben”.

Han ligger på Kompakt, han har skägg och ja, han har en konstig frisyr. Det är med andra ord hippt.

Justus Köhncke har enligt biografin orienterat sig mot pop snarare än att fortsätta med vad som verkar kallas ”Kompakt-techno”. Och det är verkligen pop, breda och förhållandevis glada melodier dominerar. Den Tyska-melankolin håller sig på behörigt avstånd.

Även för Kompakt-novis som jag själv känns det att Köhncke´s styrka framförallt ligger vid grooves, beats och atmosfär. I de mer popanstrukna numren får Justus konstigt nog en lätt mästrande och pekfingrande ton över sig. Uttrycket i sången är väldigt begränsat. Jag uppfattar att han gärna vill förmedla känslor om hjärtesorg och kärlek. Men vid de flesta sånginslag får jag mest känslan av att han lika gärna kunnat sjunga om tekniska innovationer som förändrat mejerinäringen.

Extra märkligt blir det med den tysktalande covern på Carly Simons 80-tals tryckare ”Coming around again”. Det är då det känns som Tyskarna från Lund står alldeles utanför dörren, redo att hoppa in med polotröjor och sjunga en allvarlig låt om julfirande.

I låten ”Schwabylon” hittar Köhncke en syntes mellan vokalainsatser och den minimalistiska houseklubben. Då fungerar det betydligt bättre. Lunda-Tyskarna är puts väck. Lite det vi hoppades att Daft Punk skulle syssla med i dagsläget.

I de mer renodlade dansakterna finns ett flyt med mjuka ljud, annorlunda rytmer och stämningar. Påminner lite om den plats där exempelvis utmärkta Differnet vill befinna sig på.

Avslutningsvis, ett par riktigt vassa spår varvas med ett gäng mindre vassa. Givetvis ska alla försök att skapa något nytt uppmuntras.I det här fallet en hybrid mellan mainstream pop, electro, disco och techno - utan att det för den skull blir Alcazar. Då kan man ha överseende att utfallet inte blev hundraprocentigt den här gången.

CDOASS - Extra fingers (album)

Googla på ”CDOASS” och du får svar på allt från namnets innebörd och uttal till att bandet delar hemstad med The Hives. Googla på 80-talsbandet ”The The” och du får 3,3 miljarder anledningar (ja, webbsideträffar) varför The The, och alltså alls inte CDOASS, kan vara världens sämsta bandnamn. I dagens varumärkeshysteri är ett dåligt men unikt namn väl alltid bättre än ett dåligt och alldagligt, hur svårt det än kan tänkas vara för världens miljarder konsumenter att korrekt bokstavera CDOASS på svenska.

Albumdebuten följer hur som helst på vad i modern digitalmusiktid måste vara en rekordlång räcka vinylsinglar av skiftande kvalitet. Ändå lyckas "Extra fingers” leverera en lika välförtjänt som pigg spark i baken på senare års postpunkvåg där ordinär gitarrdistorsion och dito refränger oförskämt nog har börjat maka på genrens självklara avigheter och dansanta basslingor.

Lägg till det en svag men omistlig eftersmak av Devo och "Extra fingers" handfull hitlåtar blir plötsligt välkomna som våren till den 60:e breddgraden.

Nu-folk (trend)

Vår reporter i Finland rapporterar:

Nu-folk är den nua nu-jazzen.

Så nu lyssnar vi in oss på Iron & wine, Simon and Garfunkel (för rötterna), NY-hypade Dungen och lite The Evens. Samtidigt som tidningen Bon skriver om den nya gröna vågen: Brainpool-Christopher har flyttat ut på landet!

the Shipping News - Flies the Fields

Det är något med den där andra sångarens röst som stör mig. Jag vet inte vad det är, det känns som han försöker för mycket. Varje ord ska betyda så mycket.

När före detta June of 44:s Jeff Mueller numera Shipping News pratar eller pratsjunger (OBS!Ej så kallad rap) låter det mer avslappnat.
Orden går fram på ett annat sätt. Minns hur mycket vi gillade Mueller´s formuleringar i och med debuten ”Save Everything” från 2000. Enkla och fullständigt banala ord som ”Focus” upprepades och fick musiken att låta ännu koolare.

Men det är något med den där andra killen, Jason Noble, när han sjunger. Med rader som ”Inside.... the control room” låter det mest sökt och gymnasierock. Tror att det kan bero på Nobles lilla men ändå kännbara vibrato i slutet av varje stavelse. Då spelar det ingen roll att musiken stramats upp betydligt sedan förra och lättglömda albumet ” Very soon and in pleasant company”.

Sammantaget levererar Kentucky-kombot en klart habil skiva som skulle ha blivit ännu bättre om sången kvalitetssäkrades. Det finns fortfarande element jag verkligen gillar, exempelvis håller de instrumentala låtarna hög klass. Shipping News fyller en funktion för alla som vill lyssna på lite smart rock utan poser. Konservativt nog är en utveckling till ursprungskonceptet min stilla förhoppning inför nästa albumsläpp. En litet samtal kring ord och sätt att utrycka dom på med den där andra killen skulle också vara på plats.

Radio Cubik (webradio)

I väntan på att jag ska begripa mig på hur jag hittar bra podcastar (tips mottages tacksamt) har jag letat rätt på detta lilla guldkorn: CuBik som beskriver sig som Bossa brasil. Här är det stråkar och en eklektisk blandning av 50, 60, 70, 80 och 90-talsmusik från det förlovade landet i väst.

Blandningen kantrar ibland åt det lounge-iga, men håller sig mest på hip'n'cool-stranden. Varning för folkhögskolefunken från 90-talet och artister typ Lisa Ono med misslyckad-barpianist-atmosfär.

Brasiliansk musik är som mango. Alla tillstånd fram till förruttnelsen är underbara och användbara (strimlad, grön, omogen mango är mums i salladen) men när den ruttnar blir det världens äckligaste, bruna och trådigaste gegga.

Men fram till dess är detta försommarens smartaste soundtrack. Brazil never gets out of style, I promise.

The Evens – The Evens (album)

"[T]his cd is $10 postpaid in the usa from dischord records" står det på omslaget till The Evens debutalbum. Inget nytt förvisso, det har stått att läsa på de senaste årens skivsläpp från Washington DC:s Dischord Records. Och på skivsläppen åren före det fick man inom USA lägga samma beställning för åtta dollar... och åren före de, sex dollar.

Att en ny fullängds-CD idag faktiskt kan kosta endast 70 kr sätter ändå saker och ting i perspektiv i dessa av nedladdning karaktäriserade Piratbyrå vs Antipiratbyrå-tider där t o m justitieministern känner sig manad att säga att 10 kr/låt minsann är ett skäligt pris för en av kunden själv nedladdad (distributionskostnad för skivbolagen: 0 kr) och hårt komprimerad (läs: kvalitetsförsämrad) musikfil. Det är svårt att förhålla sig till ett sådant uttalande utan att tänka på ministerstyre och att prissättning bäst styrs av tillgång och efterfrågan men det underlättar att komma ihåg att rekommendationen kommer från samma justitieminister som också vet sig veta att det finns de som tjänar stora pengar på musiknedladdning... ja, andra än bredbandsbolagen och världens alla tillverkare av CD-/DVD-skivor, brännare och hårddiskar.

Håll med om att man blir nyfiken på vilka dessa andra är.

Okej okej. Vi sammanfattar Tomas Bodströms relation till The Evens: en ny CD-skiva kan uppenbarligen kosta 70 kr men extremt få gör det; musiknedladdningen är vida spridd och nedladdarna tycker CD-skivor är för dyra; betaltjänsterna för nedladdning har låg ljudkvalitet och uselt utbud i relation till kostnaden. Bollen ligger hos musikindustrin, vad den senare nu gör med den förre blir intressant. Att försöka ändra reglerna (lagarna, i det här fallet) under spelets gång när man dessutom ligger under brukar bara befästa förlorarens ställning som mobboffer. I Dischord Records finns en intelligent klasspelare som envetet har agerat föredöme i ett par decennier redan. Branschens smygtjocka Galacticos med tankarna främst på det egna varumärket och/eller nästa veckas fåniga frisyr får härmed anses varnade.

P.S. The Evens debut är f.ö. en strålande minimalistisk popskiva. En nedstämd elgitarr, ett ickelinjärt trumset och återkommande stämsång. Lågmäld och kraftfull, med en osedvanlig skärpa tack vare Ian MacKaye och Amy Farinas rötter i Washington DC:s hardcorescen. D.S.

Lo Borges - Equatorial (mp3)

Vår är väl att ta i, men när det blir mer än 5 grader celsius är det ändå en liten soldyrkande svennejävel som vaknar till liv. Även i en gammal mods-nostalgiker som jag.

När solen står i zenit, gatorna dammar och caffe latte utomhus känns "rätt" då hjälper inga souldängor. Inga hippa Out hud-hajpar eller nysläppta Ann-Sofie von Otter-plattor. Det finns bara en sak som biter (förutom 40-årig rocksteady): brasiliansk pop.

Årets bidrag till euforin är som förra, förrförra och förrförrförra året hämtad från Beleza Tropical, en samling brasiliansk musik (radera ordet "world music" ur vokabulären, bitte). Inte nån exotisk musik, det här är melodistinn pop som inte smickrar in sig.

Lo Borges sjunger ljust (det gör väl alla brassar) och smäktande över ett lagom Procol harum-skadat 70-talssound. Orglar och singersongwritertrummor samsas i den tjusiga produktionen. Sångmelodin är sökande och bred - spänner över många toner, letar sig fel tycks det, hittar tillbaka, broderar försiktigt ut melodin, lattjar med portugisiskans chantibla och diftongspäckade ord.

Men det handlar så klart till syvende och sist om tonartshöjningen. För att göra en kort omvärldsanalys av fenomenet: det finns motiverade, omotiverade och ofrivilliga. Gissa vilken som finns i Equatorial?

Efter det långa, ormande orgelsolot stämmer nämligen orgeln om sig – eller om det är originaltejpen som kukat ur. Mitt i ett ackord lyfter låten minst en halv ton. Överraskande, kakafoniskt och underbart brasilianskt.

Surprisen blir fin som motgift åt mitt vårliga, primala fnatt: bara för att brisen är mild är inte livet en räkmacka.

Sam Prekop - Who's Your New Professor?

Sam Prekop är sångrösten i den flitiga och långvariga Chicago-kombon Sea & Cake. Jazzskägg och jazzhattar är inte helt långt borta vid en genomlyssning av "Who's Your New Professor?".

Till viss del beror detta på sångaren Sam Prekops röst och frasering som inte är helt olik Bo Kaspers. Detta behöver dock inte vara något alltigenom negativt, i sammanhanget passar den ljusa och luftiga stämman bra in den övriga ljudbilden.

Soloalbumet låter inte nämnvärt annorlunda från den reguljära Sea & Cake-releasen.
Prekop arbetar med att ge upprättelse och nya infallsvinklar till svårt misshandlade genrer som easy-listening och bossanova. Avslappnat och kompetent, utan att bli musikskoleduktigt.

Möjligtvis är det lite friare tyglar men det kliniska och försiktiga svänget bildar fortfarande fundamentet för musiken. Jag märker att jag upskattar en sordinerad trumpet som dyker upp här och var. Det enda lilla minuset skulle vara att det saknas starka melodier, inget riktigt som griper tag. När jag tänker efter är detta förmodlingen inte heller Prekops avsikt. Det känns som han är nöjd med att kunna leverera ett classy-soundtrack till vardagliga händelser.

The Arcade Fire (live)

Något riktigt häftigt är när en spelning tvärt emot all känd logik (nåja...) lyckas göra bandets skiva bättre. Hur det går till kan man fråga sig, men att det är också gäller The Arcade Fire efter att ha sett tisdagens kabaré av franskkanadensisk folkmusik, skev gitarrpop och Godspeed You Black Emperor står utom tvivel. Idag är Funeral inte längre endast en ganska bombastisk, om än lidelsefull, debut om begravningar utan...något mer och bättre.

På Debaser var inte bara ljudet försvånansvärt mycket tunnare än jag någonsin förväntat mig utan de oregerliga men, no less, välstämda skrikörerna klev fram och förde spelningen närmare en gapig punktillställning. Att bandet i förväg hade bett publiken ge fan i att röka var ett skönt brott mot farfarsmässiga rockkonventioner som inte längre orkar stå upp mot resultaten ögonvärk, luffarkläder och lungcancer. Mer punk! Batterist Jeremy Garas (f.d. sömnpunkarna Kepler och aritmetikpunkarna Weights and Measures) kärnfulla sammanfattaning av den pågpående Europaturnén kanske ändå satte punkpricken över Arcade Fire-i:et: ”Really fun and sweaty!”

Om nu inte "The Arcade Fire=punk" är det nya "Khonnor=bra". Må så vara, det är ändå dags för ännu ett varv ”Neighbourhood #2 (Laika)”, ”Wake up” eller ”Rebellion (lies)”.

M83 - Before the dawn heals us (album)

Nu är det nära. Snart slår den storskaliga shoegaze-retron verkligen till. När exakt beror väl mest på hur länge medias Bloc Party-psykos lyckas hålla liv i dagens punkfunklik i väntan på det oundvikliga.

För det är i antågande; måste vara i antågande. Hur förklarar man annars att Connor Kirby-Long säljer 5000 ex av sömnigt album gymnasial bruspop? Jo, det gör man med landets 40-årskrisande medierockgubbars hysteriska hajp av en musikform de i bästa fall inte har lyssnat på på ett decennium och i värsta fall aldrig lyssnat på. Hade shoegaze-retron inte varit i antågande så hade dessa hajprävar knappast hoppat på samma vagn i riktigt sådan unison.

Men det gjorde de och därför kan nu också fransosen i M83 stå på tröskeln till att bli morgondagens The Rapture. Eller, iallafall Radio 4. Eller, sak samma. Before the dawn heals us är tyvärr så ojämn att man börjar undra om M83 faktiskt kommer att nå mycket längre än ett par riktiga "två veckor dygnet runt i varje mediekanal"-stänkare. Låtarna som fixar detta tippar jag är den strålande drivna duon "Teen angst" och "*" men inte utan att gardera med den fullständigt dist- och sångfria tretonsballaden "I guess I am floating". Inga högoddsare direkt särskilt då resterande Before the dawn heals us, med ett par undantag, mest bara är kass. Kass kass kass, om man nu inte särskilt lystrar till panflöjter, högtsvävande körer och dumdryga Bob Hund-syntar som till varje pris ska framhäva låtmelodierna som om shoegazingens musikaliska huvudsyfte inte var att finurligt dölja samma melodier i brus och distorsion.

Äh.

Det är hög tid att Kevin börjar styra upp MBV-återföreningen innan shoegaze-retron slår till med full kraft och när det finns grymma stash att tjäna. För det var väl konstens essens enligt Warhol?

Wallpaper Silhouette - A need to know (mp3)

Ännu ett kapitel i den postmoderna jakten på barndomen. Den här gången besöker vi 80-talets klassiska Postcard-singlar. Norska Wallpaper Silhouette står bakom gitarrerna och den guturala Edwyn Collins-sången. Så här lät det: klangrigt och lite tattiga harmonier.

Storstad, som Blue Nile. Den som tror att det här handlar om homosexualitet och Smiths missat poängen. Det här handlar om "tekniskt handhavande" enbart för att impa på brudar. Det här är modellmusik!

Den studsigt fula syntbasen och öppna gitarrackord bygger upp en en fin city-song med oväntade harmonier. Det är krångligt och omväg-igt. Doo doo doo. Ackordvändningar som känns mer smarta än snygga. Här finns det doktoranambitioner bakom musiken.

Mer 80-tal än Melody club. Det här är Postcard records, inte OMD. Postcard records & Gang of four betydde massor, OMD var bara en pose.

Lyssna här

Oändlig boogie - ATP i korthet

Vilka var då de band som Slint själva bokat? Det var inte hög trendnivå, eller så hög att ingen förstod den, på de obskyra artister som stod på de båda scenerna. Metall, performance och freak-folk ( stort i N.Y.C!!) var alla gemensamma nämnare. Mycket oroande fanns det anledning att uttala namnet Led Zeppelin. Förutom Slint lyckades jag se följande.

Mycket bra:

Múm - perfekt festivalavslutning. Förvånansvärt stringent trots alla rotationer av personer och instrument.

Mogwai - fokuserad spelning av vördnadsfulla skottar, gästframträdande av Arab Strap Aidan.

Deerhof - art-rock, enkelt, motsättningsfullt och småknasigt men ändå allvarligt.

Bra:

Spoon - indierockstandards med finess och rutin. Lyckades trots svår genre.

Early Man - någon slags metal, som ett snällt Slayer. Matt Sweeney på bas.

Matmos - Konceptupplevelse, inte helt lätt att vara bandet precis innan Slint. Klarade av det genom att hälla vatten på en plåt. Helt live!


Sådär:

White Magic - lite oinspirerat, ganska grått, kan fungera på sikt men inte på scen.

The Naysayer - performancekonst med hajimitationer. Småtrevligt men inte mer.

Faun Fables - hippie-folk med moderjord vibbar ( en del skulle säga lesbiskt och Riverdance om det). Faktiskt helt ok. Hade en thé-bjudning på scen. Fråga mig inte varför.

King Kong - ex Slintare, behållningen var en dans till låten "Funky Monkey". Bluesiga barnvisor med Jonathan Richman släktskap.

Dåligt:

Bad Wizard - gamla hårdrockare, fick äran att spela två gånger. Som ett sämre ACDC blandat med tidiga Iron Maiden. Vek sång trots muskelapproach.

Ryktet säger att The Mighty Flashligt ska varit konstigt och jättedåligt. Uteliggar-avant-garde var ingen större hit.

Till sist:

Enligt Slints David Pajo var bandet Endless Boogie med devisen ” cause the boogie never stop” akten som gjorde festivalen. Detta missades emellertid. Känns inte som en förlust.

All tomorrow´s parties ( festival)

Mogwai´s Barry Burns

- Yeah, we copied them! We copied everything!

Vid semesterlägret Camber Sands UK, dit Londons förortsinvånare flyr i händelse av semester eller fint väder, hålls festivalen All Tomorrow Parties. Istället för att någon konsertpromotor eller bokningsbolag bestämmer vad festivalpubliken ska se överlåts detta ansvar till en artist eller ett band.

Bokningarna var i år kurerade av Slint, vädret äv Ken Loach och festivalpubens ljudvolym av My Bloody Valentine att döma av öronsuset efter vistelsen. Ett roligt rykte var för övrigt att Kevin Shields, efter år av tjat från arrangörerna, smög runt på området.

Efter att ha legat i träda sedan tidigt 90-tal har Slints-medlemmar skingrats för vinden. Ex-Slintarna dyker under åren upp i bandkonstellationer som innefattar allt från Stereolab till Palace Brothers.

Återföreningar brukar kännetecknas av nostalgi, pengabegär och en känsla av passerat bäst-före-datum. Till viss del stämmer detta även för Slint. Nostalgikänslan över mitt 10 års jubileum som Slint-lyssnare går inte att komma undan. Säkert har pengar någonstans fungerat som argument att spela ihop sig och repetera under tre månader. Men Slints obevekliga styrka som återförenade är att den musik bandet presterade fortfarande låter ny och vital trots alla efterföljare som inspirerats och kopierat förlagan.

På scen är varenda ton som anslås identiskt med de skivinspelningarna. Till Good morning Captain sker någon bisarr allsång till avslutande "I miss you" upprepningarna. Geek-faktorn, de ovanligt stora marijuanamolnen och den smått euforiska atmosfären innan och efter Slint-spelningen kommer att bli svårt att uppleva igen.

Det var fantastiskt att vara med om händelsen, det går dock inte att komma ifrån att Slint faktiskt satte upp sig själva. Vill man vara riktigt elak; publiken fick se ett väldigt exakt coverband. Men i sammanhanget kändes det inte som att det gjorde något.

Logh - A sunset panorama (album)

Postrock, slow-core eller sad-core? Logh har uppenbara liknelser med band som Mogwai, Codeine och The New Year. Det är långsamt, många gånger instrumentalt och det är gitarrmönster och ringande toner till mörk och lite småledsen sång. Detta låter och kan bli hur tråkigt som helst. Räddningen är att Logh har en bärande idé bakom så gott som varje anslagen ton.


A sunset panorama är tveklöst den skiva som mest påminner om Sonic Youth. Att nämna Sonic Youth i en recension är både generellt och slentrianmässigt. Men faktum är att vissa melodier, samt Mattias Fribergs röst, låter mer sentida Sonic Youth än vad Logh tidigare förmedlat. Låten Destinymanifesto är det mest uppenbara exemplet. Logh har dock alltid lyckats med att framkalla ett eget uttryck. Det låter svenskt, fast på ett bra sätt.


Det är nästan omöjligt att göra en intern rankning av Loghs tre skivor. Det är så pass hög kvalitet rakt igenom. Frågan är om inte förra skivan "The raging sun" hade högre toppar medan "A sunset panorama" är jämnare och mer sammanhållen. Att skivan kommer med en DVD-dokumentär om hur inspelningen klarades av på tio timmar är ett klart mervärde.

Josh Rouse - Nashville (album)

Låt inte titeln på Josh Rouse nya släpp förvirra, det är ingen och mainstreamad country det handlar om. Utgångspunkten är mitten av 70-talet, någonstans i USA. Denna stämning som grundlades i och med förra skivan 1972 befästs ytterligare i Nashville. Rouse verkar ha hittat sin plats och tid att verka och trivas i.

Nashville utmanar ingenting, det är på många sätt ett slags tryggt indiealternativ till musik som ändå håller sig mitt i vägen. Inledande "It´s the nightime" med sitt fm-rockiga anslag har full potential att fungera i vilket bilåkarsammanhang som helst. Och lite så fortsätter det, tryggt, sympatiskt, säkert och med en lätt indietouch för att inte bli alltför bredbent. Det är svårt att tycka illa om men, föga förvånande, det blir lite tråkigt.

Det känns som Josh vet om detta och försöker avhjälpa med att använda sig av snygga stråkarrangemang, gospelrock ( som inte alls fungerar i "Why won´t you tell me that") samt den mer funktionella pianoballaden "Sad Eyes" med välbekant melodin och avslutande soulcrescendo.

Denna skiva kommer att fungera till frukost, lunch, middag och kväll men ingen kommer att känna behovet att höja volymen och utbrista "lyssna på det här!". Den nerven saknas tyvärr och när jag tänker på det kan denna recension i stora delar appliceras på Josh Rouse förra skiva.

Eiafuawn - No More Like That (mp3)

Känslan: Det är 90-tal, det är indie-efterfest med folköl och tre killar i randiga tröjor står vid cd-spelaren med skivor som dom köpt över nåt som kallas "internet". Ginzakatalogen är kall. Nu är det 10 år senare och jag är med på tåget! Det här är nytt! Men är det fräscht?

"Skivbolaget" Observatory förtjänar verkligen sina citationstecken, för mycket skivor ger de inte ut. Däremot släpper de ogg-filer på löpande band på sin sajt.
Jag skulle kunna plocka fram Manticore lika gärna, men vet att Valdemareview-läsarna är mer intresserad av ny gitarrbaserad rock än Clicks and cuts-skadad laptop-house. Dessutom är Eifuawn sådär melodiska, koncisa och subtila som Eels var när de var som bäst, "ekonomiska".

Så Eifuawn (som betyder Everything is All Fucked Up and What Not) passar väldigt bra inför februari: Lo-fi. Udda. Smalt. 90-taligt. 90-tal är inte ett skällsord - se bara på den nya nugaze-trenden som gör sig både ett namn och en hacka på att genomleva 90-talets finest igen.

På Eiafuawns-spåret ryms flörtar med Vincent Gallo och något stråk av Blur när de var som skitnödigast. Det är skräpigt och psykadeliskt, inspelat på en fyrkanals-maskin av en och samma kille, Clay Parton

Lyssna/ladda ner här!

the radio dept. - this past week (ep)

Den andra EP:n i rad från Radio Dept bjuder på en mer lågmäld resa än den förra. Om än sker färden i numera bekanta hjulspår. Johan Duncanson röst är fortfarande nära, ljudbilden har blivit lite större med hjälp av mer bakgrundsljud som stråkar och eh..synthar.

Den största skillnaden från tidigare alster är att Pet Shop Boys influenserna blir tydligare, med lite annan produktion skulle minst två av de fyra spåren kunnat ta plats på "Behaviourism". Släktskapet blir speciellt tydligt i "Deliverence" med dess fallande harmonier i refrängen.


Radio Dept fortsätter att skapa en skör vacker och vemodig stämning utan självömkan. Dessutom tillhör dom ett av de få band som blir bättre och bättre för varje skivsläpp.

Bonnie Prince Billie & Matt Sweeney - Superwolf (album)

Är ett spännande samarbete verkligen spännande på riktigt? Superwolf där alt.country-ikonen, singer-song-skägget Will Oldham tar hjälp av Matt Sweeney från avsomnade indierock-hjältarna Chavez, vittnar snarare om motsatsen.

Resultatet av detta samarbete speglar inte två motsatser som bildar en ny enhet. Snarare känns det som en habil och ytterst traditionell och enhetlig Will Oldham produkt. Tyvärr känns hela skivan ganska oengagerad. Det var säkert kul att spela ihop men ingen låt lyfter och snart uppkommer tankar om hafsverk och spontanjam. Till detta kommer en ytterst tråkig ljudbild; två elgitarrer + två röster. Sweeneys klara och ljusa röst befinner sig dessutom ofta i bakgrunden.

Slutsatsen är att den produktive Oldham lämnat från sig en standardprodukt som knappast kommer ge ett större avtryck när karriären summeras. Det är inte dåligt, men med tanke på bakgrunden och tidigare alster så är det ändå en besvikelse.

2004 Redux

Upp med handen alla som fortfarande upptäcker bra skivor från förra året. Exakt:

Animal Collective - Tung songs (album)
Värd att nämna igen. I "Visiting friends" får vi så äntligen höra Kevin Shields sjunga och spela i sömnen mitt under pågående elavbrott.



Battles - EP C/Tras/EP B (ep:n)
Skulle naturligtvis med ett par låtar bortsorterade ha blivit en formidabel fullängdare. Men är man (ja, han ovan) Don Caballero-Ian så släpper man hellre tre ostyriga ep:n på lika många månader. Årets återkomst och stor guldstjärna för webbsidan.

Beat Material - And two photographs (cdr)
Fan alltså. Varför heter inte jag Selwyn Sharples, är provinsmästare i skateboard och sjunger i 2004:s bästa postpunkband som får Bloc Party låta som Nic and the Family?

Black Dice - Creature comforts (album)
Inte en melodi och kanske mest pinsam om fem år? Inte för alla.

Hot Chip - Coming on strong (album)
Inte ett hipster-fel och kanske mest pinsam om fem år? För alla.

Max Richter - The blue notebooks (album)
Instrumentalindie:ns Lugna favoriter. Alla rätt.



Pinback - Summer in abaddon (album)
Popens Ronaldinho. Solklart bäst, minst fotogenisk och mest omskrivn…damn.

Sixtoo - Chewing on glass and other miracle cures (album)
Fler hiphopare som upptäcker ljudlandskap och tonar ner pratsången, tack!

Trans Am - Liberation(album)
Bombar alla andra fundamentalistiska anti-Bush-skivor till demokra…eh, småsmulor.

TV on the Radio - Desperate youth, bloodthirsty babes (album)
Strålande skiva blev trött grunge på scen. Jag har alltså inte lyssnat på skivan sedan dess men ... se man på, den är fortfarande riktigt bra!

Wolves! (of Greece) 10” (ep)
Vart tog Yaphet Kottos nya vägen frågar du dig? Äh, spela roll när ex-Bob Tilton har börjat spela rock igen!

Bonus! Bästa remastrade:
Slayer "Reign in blood" (album)
Van Halen "1984" (album)